1Abraham, som var stamfar för Israels folk, vilken erfarenhet hade han av att bli räddad genom tro?2Var det på grund av goda gärningar som Gud accepterade honom? Ja, i så fall hade han kunnat vara verkligt stolt över sig själv. Men det var inte därför han räknades som skuldfri inför Gud.3Vad står det i Skriften? Jo, att ’Abraham trodde på Gud, och därför räknades han som skuldfri inför honom’.[1]4Den som arbetar får inte sin lön som en gåva, utan som en ersättning för något han har uträttat.5Men den som förklaras skuldfri inför Gud på grund av sin tro, får det inte som en ersättning för något han har uträttat.6Därför beskriver också kung David hur lycklig den människa är som utan att förtjäna det räknas som skuldfri inför Gud. Han skriver:7”Lycklig är den som har fått förlåtelse för sin olydnad och har fått sin synd utplånad!8Ja, lycklig är den som Herren inte längre anklagar för synd.”[2]9Men nu är frågan: Gäller denna lycka bara judarna, som håller Guds förbund genom att omskära sina pojkar, eller gäller den också andra folk? Låt oss återvända till Abraham. Jag sa förut att det var för sin tros skull som Abraham räknades som skuldfri inför Gud.10Men när blev han då skuldfri? Var det efter att han hade blivit omskuren, eller var det innan? Svaret är att Gud accepterade honom innan han blev omskuren.11Ceremonin med att omskära alla män, var ett tecken på att Abraham genom sin tro hade blivit skuldfri inför Gud redan innan han blev omskuren. Och genom detta blev han en andlig far för alla människor som tror, även om de inte omskär sina pojkar.12Abraham blev också en andlig far för sitt eget folk, som omskär alla pojkar, men han är bara deras andlige far om de har samma slags tro som han hade innan han blev omskuren.
Löftet till Abraham gäller alla som tror
13Det var alltså inte för att Abraham lydde någon lag[3] från Gud som han fick löftet att hans efterkommande skulle få ärva hela jorden. Nej, han fick löftet därför att hans tro hade gjort honom skuldfri inför Gud. Och hans efterkommande skulle få löftet uppfyllt genom att tro på Gud, precis som Abraham.14Abrahams efterkommande kan alltså inte vara de som försöker bli skuldfria genom att lyda hela Moses lag, för då skulle tron vara meningslös, och löftet skulle inte gälla.15Kom ihåg att lagens krav är så höga, att alla blir dömda av den. Att ha en lag innebär ju också att man kan överträda den.16Därför är tron viktigast! Guds löfte var en fri gåva till alla Abrahams efterkommande, både till dem som har fått Moses lag och till dem som bara har samma slags tro som Abraham. Han är ju en andlig far för alla som tror.17Gud säger ju i Skriften[4]: ”Jag har gjort dig till far till många folk.” I Guds ögon är han vår far, för han trodde på den Gud som gör de döda levande och får sådant att existera som förut inte fanns till.18När Gud lovade Abraham att han skulle bli far till många folk, trodde Abraham på Gud, trots att det mänskligt sett inte fanns något hopp om att han skulle kunna bli det. Men Gud hade sagt: ”Dina efterkommande ska bli omöjliga att räkna.”[5]19Därför fortsatte Abraham att tro, trots att han var omkring 100 år gammal och svag i sin kropp, och trots att hans fru Sara aldrig hade kunnat få barn och nu var alldeles för gammal.20Nej, Abraham tvivlade aldrig på Guds löfte, för hans tro gav honom styrka, och han ärade Gud.21Han var helt övertygad om att Gud kan göra vad som helst som han lovat,22och därför räknades han som skuldfri inför Gud.23Men denna sanning att han ”räknades som skuldfri inför Gud” skrevs inte ner bara med tanke på Abraham.24Den gäller även oss. Vi ska också räknas som skuldfria, eftersom vi tror på Gud, han som uppväckte vår Herre Jesus från de döda.25Herren Jesus utlämnades ju till att dö för att ta straffet för våra synder och uppväcktes igen för att vi skulle bli skuldfria inför Gud.
1Prečo si Boh práve Abraháma vybral za telesného praotca židovského národa?2Určite nie pre jeho dobré skutky! Tým by si mohol získať chválu a uznanie v očiach ľudí, ale nie v Božích.3Sväté Písmo hovorí o ňom čosi iné: „Abrahám uveril Bohu, preto ho Boh vyhlásil za spravodlivého.“4Ak niekto vykoná nejakú prácu, má právo na odmenu. Dostane to, čo si zaslúžil.5Ale u Boha je to ináč. U Boha nič nedosiahnem, ak sa odvolávam na svoje „dobré“ skutky. Len ak dôverujem Bohu, že ma napriek môjmu previneniu ospravedlní, môžem pred ním obstáť.6O tom hovorí aj kráľ Dávid, ktorý nazýva šťastnými tých ľudí, ktorých Boh ospravedlnil bez ich vlastnej zásluhy:7„Šťastní sú tí, ktorým Boh odpustil previnenia a ktorých hriechy vymazal.8Šťastný je človek, ktorému Boh nepočíta hriechy!“9Vzťahuje sa toto zasľúbenie iba na Židov, ktorí sa podrobili náboženskému obradu obriezky? O Abrahámovi sme povedali, že ho Boh vyhlásil za spravodlivého, lebo mu uveril.10Kedy sa to stalo? Po jeho obrezaní na znamenie židovstva alebo ešte predtým?11Áno, bolo to ešte predtým, ako sa stal Židom. Obriezka ako znamenie židovstva mala iba spečatiť, že ho Boh uznal za spravodlivého ešte skôr, ako toto znamenie prijal.12Tak sa stal Abrahám nielen praotcom Židov, ale aj duchovným predchodcom všetkých, ktorí šli cestou viery, ako to urobil pred svojím obrezaním.13Abrahámovi a jeho potomkom zasľúbil Boh slávnu budúcnosť nie zato, že dodržiavali prikázania zákona, ale zato, že Bohu neochvejne dôveroval.14Keby tu platil iba zákon, viera by bola zbytočná a Božie sľuby dané Abrahámovi by stratili zmysel.15Zákon je len meradlom previnenia – bez zákona niet viny.16Pretože je Boh milostivý, zasľúbenie platilo nielen Abrahámovým zákonitým potomkom, ale aj všetkým tým, ktorých s Abrahámom spája rovnaká viera. Preto nezaložil svoj sľub na zachovávaní zákona, ale na viere.
Abrahámov príklad neochvejnej viery
17On je otcom všetkých nás. Tak treba rozumieť Písmu, ktoré hovorí: „Určil som ťa za otca mnohých národov.“ Boh prijme ľudí zo všetkých národov, ktorí dúfajú v neho podobne ako Abrahám. To je zasľúbenie samého Boha, ktorý oživuje mŕtvych, a o budúcich veciach hovorí s takou istotou, ako keby sa už boli stali.18Abrahám uveril, hoci sa to zdalo neuveriteľné, že mu Boh dá naozaj početné potomstvo.19Neochabol vo viere ani vtedy, keď si pomyslel na svoje neduživé telo – veď mal bezmála sto rokov a jeho žena Sára takisto prekročila vek, keď mohla mať deti.20Abrahám nikdy nezapochyboval. Uveril Bohu, jeho viera bola čoraz pevnejšia a chválil Boha za požehnanie ešte skôr, ako sa naplnilo.21Bol neochvejne presvedčený, že Boh je schopný splniť všetko, čo sľúbil.22A práve pre túto jeho vieru odpustil Boh Abrahámovi hriechy a vyhlásil ho za spravodlivého.23Toto však nebolo zaznamenané len kvôli Abrahámovi,24ale aj kvôli nám. Aj nás ospravedlní, ak mu uveríme. Veď on vzkriesil z mŕtvych Ježiša,25ktorý odpykal trest za naše viny a vstal z hrobu, aby nás ospravedlnil.