Psalm 78 | Nya Levande Bibeln

Nya Levande Bibeln

Gud straffar och räddar sitt folk

1-3 Mitt folk, lyssna till min undervisning! Öppna era öron för vad jag säger, för jag ska berätta för er händelser ur vår historia, om sådant som vi har sett och hört från tidigare generationer. 4 Jag ska uppenbara dessa sanningar för er, så att ni kan beskriva Herrens väldiga gärningar för era barn och berätta för dem om de mäktiga under han utförde. 5 Han gav sina lagar till Israels folk och Jakobs efterföljare, och befallde våra förfäder att undervisa sina barn, 6 så att de i sin tur kunde undervisa sina barn. På så sätt har hans lagar hållits levande från generation till generation. 7 Och därmed har varje generation fått möjlighet att följa dessa lagar och sätta sitt hopp till Gud och inte glömma alla hans fantastiska under. 8 Ja, de skulle inte vara lika opålitliga som sina förfäder, som vände sig bort från Gud i upproriskhet, och gick sin egen väg. 9 Fast de var fullt beväpnade, vände Efraims folk ryggen till och flydde när det blåstes till strid. 10 De bröt förbundet med Gud och vägrade att följa hans lagar. 11-12 De glömde de märkliga under som Gud hade gjort inför ögonen på dem. 13 Han delade ju havet framför dem och ledde dem rakt igenom. Vattnet stod som en vägg på båda sidor! 14 På dagen ledde han dem med ett moln och på natten med ett eldsken. 15 Han krossade klippan i öknen för att ge dem tillräckligt med vatten, och det flöt fram från en källa. 16 Strömmarna rann från klippan, de flöt fram som en flod! 17 Ändå fortsatte de med sitt uppror och syndade mot Gud, som är över alla gudar. 18 De utmanade Gud och krävde annan mat än den Gud gav dem. 19-20 Med misstro frågade de: "Kan Gud verkligen duka ett bord åt oss i öknen?" 21 Men Herren hörde dem och blev vred. Hans vredes eld brann mot Israel 22 därför att de inte trodde på honom eller räknade med hans hjälp. 23 Trots detta befallde han att himlen skulle öppnas. Han öppnade himlens fönster 24 och lät manna regna ner som mat. Han gav dem bröd från himlen! 25 Ja, de åt änglarnas mat, och han gav dem mer än de orkade äta. 26 Med sin väldiga kraft lät han vinden blåsa från både öster och söder. 27 Han lät fåglar regna ner, så många att de blev till ett tjockt lager på marken. Ja, de var lika många som sanden i havet. 28 Till och med mitt bland tälten föll fåglarna till marken, 29 och folket åt så mycket de ville. Han gav dem vad de bad om, 30 men de hade knappt slutat äta förrän Herrens vrede upptändes. 31 De hade fortfarande köttet i munnen när han dödade de bästa och starkaste av Israels unga män. 32 Trots detta fortsatte folket att synda och vägrade att tro på Guds under. 33 Då gjorde han ett snabbt slut på deras liv och fyllde deras år med ångest och skräck. 34 Alltid när han dödade några av folket, frågade resten av dem efter honom för en kort tid. De vände då om och bad till honom. 35 Då tycktes de komma ihåg att Gud var deras beskyddare, att han var deras Frälsare, en Gud över alla gudar. 36 Men de menade ingenting med det. Allt vad de sa var lögn. 37 Deras hjärtan var långt borta, och de höll inte sina löften. 38 Ändå var han barmhärtig och förlät dem deras synder och utplånade dem inte. Många gånger höll han tillbaka sin vrede, 39 för han kom ihåg att de bara var mänskliga varelser som försvinner lika snabbt som en vindpust. 40 Tänk så många gånger de gjorde uppror mot honom i öknen! 41 Gång på gång gjorde de Israels helige Gud bedrövad. 42 De glömde hans stora makt och kärlek och att han befriat dem från deras fiender. 43 De glömde de plågor han skickade över egyptierna på Soans slätter. 44 Det var då han förvandlade floderna till blod så att egyptierna inte hade något vatten att dricka. 45 Han lät också stora svärmar med flugor fylla landet, och han lät grodor översvämma hela Egypten! 46 Han sände larver och gräshoppor som åt upp deras skördar. 47 Han förstörde vinrankorna och mullbärsfikonträden med frost och hagel. 48 Boskapen dog på åkrarna när de träffades av de hårda iskristallerna från himlen och deras får dödades av blixten. 49 Det fanns inga gränser när han släppte loss sin vrede över egyptierna. För att plåga dem sände han en armé av änglar som förde olycka med sig. 50 Han gav sin vrede fritt utlopp och skonade inte egyptiernas liv, utan lät dem dö av pest. 51 Därefter dödade han den äldste sonen i varje egyptisk familj. 52 Sedan lät han sitt eget folk bryta upp och som en herde ledde han det tryggt genom öknen. 53 Han skyddade dem från faror, så att de inte behövde frukta någonting, och deras fiender dränkte han i havet. 54 Han ledde dem till gränsen av sina välsignelsers land, landet med de sköna bergen, som han hade erövrat för deras skull. 55 Han drev bort folken som bodde i landet och gav var och en av Israels stammar en del av landet och i de bortdrivna folkens hus fick de bo. 56 Trots att Gud gjorde allt detta för dem, var de fortfarande upproriska mot honom, som är över alla gudar, och de vägrade att lyda hans befallningar. 57 De vände sig bort från honom och gick inte in i det utlovade landet. De var lika olydiga och opålitliga som deras förfäder hade varit. Som en krokig pil missade de målet för Guds vilja. 58 De retade upp honom med sina hedniska offerplatser och sina avgudabilder. 59 När Gud såg vad de gjorde blev han vred, och han föraktade sitt folk Israel. 60 Han övergav sitt heliga tält i Silo, där han hade bott bland människorna, 61 och tillät att hans ark fördes bort. Han överlämnade sin härlighet i fiendehänder. 62 Hans vrede var fruktansvärd och han lät sitt folk falla för fiendernas svärd. 63 Ja, deras unga män dödades i kriget, och för deras unga flickor fick man aldrig sjunga någon bröllopssång. 64 Prästerna dödades med svärd och deras änkor dog innan de ens hade börjat sin sorgeklagan. 65 Sedan reste sig Herren, ja, han steg upp som från sömnen. Som en mäktig man, upprymd av vin, 66 jagade han sina fiender på flykten. Han drev dem tillbaka och skickade bort dem till evig skam. 67 Men han förkastade Josefs familj, Efraims stam kom ej mer på fråga. 68 I stället utvalde han Juda stam och berget Sion som han älskade. 69 Där byggde han sitt tempel, lika fast och orubbligt som jorden själv. 70 Han utsåg David till sin tjänare. Han hämtade honom från de gröna ängarna där han vaktade fåren 71 och gjorde honom till Israels kung. Ja, David blev herde för Guds utvalda folk, och han tog hand om dem och regerade över dem med ett uppriktigt hjärta, osjälviskt och skickligt.

Lutherbibel 2017

från Deutsche Bibelgesellschaft

Schuld, Gericht und Gnade in Israels Geschichte

1 Eine Unterweisung Asafs. Höre, mein Volk, meine Unterweisung, neiget eure Ohren zu der Rede meines Mundes! (Ps 106:1) 2 Ich will meinen Mund auftun zu einem Spruch und Geschichten verkünden aus alter Zeit. (Matt 13:35) 3 Was wir gehört haben und wissen und unsre Väter uns erzählt haben, (2 Mos 13:14; 5 Mos 4:9) 4 das wollen wir nicht verschweigen ihren Kindern; wir verkündigen dem kommenden Geschlecht den Ruhm des HERRN und seine Macht und seine Wunder, die er getan hat. 5 Er richtete ein Zeugnis auf in Jakob und gab ein Gesetz in Israel und gebot unsern Vätern, es ihre Kinder zu lehren, 6 auf dass es die Nachkommen lernten, die Kinder, die noch geboren würden; die sollten aufstehen und es auch ihren Kindern verkündigen, 7 dass sie setzten auf Gott ihre Hoffnung / und nicht vergäßen die Taten Gottes, sondern seine Gebote hielten 8 und nicht würden wie ihre Väter, ein abtrünniges und ungehorsames Geschlecht, dessen Herz nicht fest war und dessen Geist sich nicht treu an Gott hielt, (5 Mos 32:5) 9 wie die Söhne Ephraim, wohl gerüstete Bogenschützen, abfielen zur Zeit des Streits; (Dom 2:11) 10 sie hielten den Bund Gottes nicht und wollten nicht in seinem Gesetz wandeln 11 und vergaßen seine Taten und seine Wunder, die er sie hatte sehen lassen. 12 Vor ihren Vätern tat er Wunder in Ägyptenland, im Gefilde von Zoan. 13 Er zerteilte das Meer und führte sie hindurch und ließ das Wasser stehen wie eine Mauer. (2 Mos 14:21) 14 Er leitete sie bei Tage mit einer Wolke und die ganze Nacht mit einem hellen Feuer. (2 Mos 13:21) 15 Er spaltete die Felsen in der Wüste und tränkte sie reichlich wie mit Fluten; (2 Mos 17:6; 4 Mos 20:7; 5 Mos 32:18) 16 er ließ Bäche aus den Felsen hervorbrechen und Wasser hinabfließen wie Ströme. 17 Dennoch sündigten sie weiter wider ihn und empörten sich in der Wüste gegen den Höchsten; 18 sie versuchten Gott in ihrem Herzen, als sie Speise forderten für ihre Seelen, (2 Mos 16:3; 4 Mos 11:4) 19 und redeten wider Gott und sprachen: Kann Gott wohl einen Tisch bereiten in der Wüste? (Ps 23:5) 20 Siehe, er hat wohl den Felsen geschlagen, dass Wasser strömten und Bäche sich ergossen; kann er aber auch Brot geben und seinem Volk Fleisch verschaffen? 21 Da das der HERR hörte, entbrannte er im Grimm, und Feuer brach aus in Jakob, und Zorn kam über Israel, (4 Mos 11:1) 22 weil sie nicht glaubten an Gott und nicht hofften auf seine Hilfe. 23 Und er gebot den Wolken droben und tat auf die Türen des Himmels 24 und ließ Manna auf sie regnen zur Speise und gab ihnen Himmelsbrot. (2 Mos 16:4; 2 Mos 16:14) 25 Brot der Engel aßen sie alle, er sandte ihnen Speise in Fülle. 26 Er ließ wehen den Ostwind unter dem Himmel und erregte durch seine Stärke den Südwind (4 Mos 11:31) 27 und ließ Fleisch auf sie regnen wie Staub und Vögel wie Sand am Meer; 28 mitten in sein Lager ließ er sie fallen, rings um seine Wohnung her. 29 Da aßen sie und wurden sehr satt; und was sie verlangten, gewährte er ihnen. 30 Sie hatten ihr Verlangen noch nicht gestillt, ihre Speise war noch in ihrem Munde, 31 da kam der Zorn Gottes über sie / und brachte ihre Vornehmsten um und schlug nieder die Besten in Israel. 32 Bei dem allen sündigten sie noch mehr und glaubten nicht an seine Wunder. 33 Darum ließ er ihre Tage dahinschwinden ins Nichts und ihre Jahre in Schrecken. (4 Mos 14:22; 1 Kor 10:5) 34 Wenn er den Tod unter sie brachte, suchten sie ihn und fragten wieder nach Gott 35 und dachten daran, dass Gott ihr Hort ist und Gott, der Höchste, ihr Erlöser. 36 Doch sie betrogen ihn mit ihrem Munde und belogen ihn mit ihrer Zunge. 37 Ihr Herz hing nicht fest an ihm, und sie hielten nicht treu an seinem Bunde. 38 Er aber war barmherzig und vergab die Schuld und vertilgte sie nicht und wandte oft seinen Zorn ab und ließ nicht seinen ganzen Grimm an ihnen aus. 39 Denn er dachte daran, dass sie Fleisch sind, ein Hauch, der dahinfährt und nicht wiederkommt. (Ps 103:14) 40 Wie oft trotzten sie ihm in der Wüste und betrübten ihn in der Einöde! 41 Sie versuchten Gott immer wieder und kränkten den Heiligen Israels. 42 Sie dachten nicht an seine Hand, an den Tag, da er sie erlöste von den Feinden, 43 wie er seine Zeichen in Ägypten getan hatte und seine Wunder im Lande Zoan. 44 Er verwandelte ihre Ströme in Blut, dass sie aus ihren Flüssen nicht trinken konnten. (2 Mos 7:19) 45 Er schickte Ungeziefer unter sie, das sie fraß, und Frösche, die ihnen Verderben brachten, (2 Mos 8:2; 2 Mos 8:20) 46 und gab ihr Gewächs den Raupen und ihre Saat den Heuschrecken. (2 Mos 10:13) 47 Er schlug ihre Weinstöcke mit Hagel und ihre Maulbeerbäume mit Schloßen. (2 Mos 9:25) 48 Er gab ihr Vieh dem Hagel preis und ihre Herden dem Wetterstrahl. 49 Er sandte die Glut seines Zorns unter sie, Grimm und Wut und Drangsal, eine Schar Verderben bringender Engel. 50 Er ließ seinem Zorn freien Lauf / und bewahrte ihre Seele nicht vor dem Tode und gab ihr Leben der Pest preis. (2 Mos 9:8) 51 Er schlug alle Erstgeburt in Ägypten, die Erstlinge ihrer Kraft in den Zelten Hams. (2 Mos 12:29) 52 Er ließ sein Volk ausziehen wie Schafe und führte sie wie eine Herde in der Wüste; (Ps 77:21) 53 und er leitete sie sicher, / dass sie sich nicht fürchteten; aber ihre Feinde bedeckte das Meer. (2 Mos 14:27) 54 Er brachte sie in sein heiliges Land, zu dem Berg, den seine Rechte erworben hat, (2 Mos 15:17) 55 und vertrieb vor ihnen her die Völker / und verteilte ihr Land als Erbe und ließ in ihren Zelten die Stämme Israels wohnen. 56 Aber sie versuchten Gott und trotzten dem Höchsten und hielten seine Gebote nicht; 57 sie fielen ab und waren treulos wie ihre Väter und versagten wie ein schlaffer Bogen; 58 sie erzürnten ihn mit ihren Höhen und reizten ihn zum Zorn mit ihren Götzen. (5 Mos 32:21) 59 Da Gott das hörte, entbrannte sein Grimm, und er verwarf Israel ganz. 60 Er gab seine Wohnung in Silo dahin, das Zelt, in dem er unter Menschen wohnte. (1 Sam 1:3; Jer 7:12) 61 Er gab seine Macht in Gefangenschaft und seine Herrlichkeit in die Hand des Feindes.^[1] (1 Sam 4:22; Ps 132:8) 62 Er übergab sein Volk dem Schwert und ergrimmte über sein Erbe. 63 Ihre junge Mannschaft fraß das Feuer, und ihre Jungfrauen mussten ungefreit bleiben. 64 Ihre Priester fielen durchs Schwert, und die Witwen konnten die Toten nicht beweinen. (1 Sam 4:17) 65 Da erwachte der Herr wie aus dem Schlaf, wie ein Starker, der vom Wein fröhlich ist, 66 und schlug seine Feinde zurück und hängte ihnen ewige Schande an. (1 Sam 5:6) 67 Er verwarf das Zelt Josefs und erwählte nicht den Stamm Ephraim, 68 sondern erwählte den Stamm Juda, den Berg Zion, den er liebt. (2 Krön 6:6) 69 Er baute sein Heiligtum wie Himmelshöhen, wie die Erde, die er gegründet hat für immer, 70 und erwählte seinen Knecht David und nahm ihn von den Schafhürden; (1 Sam 16:11; 2 Sam 7:8) 71 von den säugenden Schafen holte er ihn, dass er sein Volk Jakob weide und sein Erbe Israel. 72 Und er weidete sie mit aller Treue und leitete sie mit kluger Hand.