Psalm 107 | Nya Levande Bibeln

Nya Levande Bibeln

En lovsång för Guds godhet

1 Tacka Herren för att han är god mot oss, och för att hans kärlek aldrig upphör. 2 Har Herren befriat dig? Tala då om det! Berätta för andra att han har räddat dig ur dina fienders våld! 3 Han har fört de fångna tillbaka från jordens alla hörn, 4 alla dem som vandrade i öknen utan att finna vägen hem. 5 De var hungriga, törstiga och svaga. 6 "Herre, hjälp oss", ropade de, när de inte såg någon utväg mer, och han förbarmade sig över dem! 7 Han förde dem till en plats där de kunde bo. 8 Tänk om dessa människor bara ville prisa Herren för hans kärlek och för allt underbart han gjort! 9 Han gav vatten till den törstige och den hungriges själ mättade han med sitt goda. 10 Vilka är det som sitter i mörker och dödsskugga, förkrossade av sorg och slaveri? 11 Det är de som gjort uppror mot Gud och inte lytt hans ord och föraktat honom som är en Gud över alla gudar. 12 Därför fick de slita ont och arbeta hårt. De föll till marken och ingen kunde hjälpa dem att resa sig. 13 Då ropade de till Herren i sina svårigheter, och han befriade dem! 14 Han ledde dem ut från mörkret och dödsskuggan, och bröt sönder deras bojor. 15 Tänk om dessa människor bara ville prisa Herren för hans godhet och för allt underbart han gjort. 16 Han slog in portarna av koppar och järnbommarna bröt han sönder. 17 Andra fick lida av följderna för sina synder och felsteg. 18 Deras aptit försvann och de höll på att svälta ihjäl. 19 Då ropade de till Herren i sin nöd, och han hjälpte dem och befriade dem. 20 Han sa bara ett ord och de blev botade, ja, de rycktes bort från dödens portar. 21 O, om dessa människor bara ville prisa Herren för hans kärlek och för allt underbart han gjort. 22 Må deras tack tjäna som offer! Må de sjunga om allt han gjort! 23 Åter andra seglade på haven med gods och varor. 24 Där upplevde de Guds makt och blev vittnen till det han gjorde. 25 Han kallade på stormvindarna, och vågorna började gå höga. 26 Fartygen reste sig mot skyn och störtade sedan mot djupen bland de virvlande vågorna. Sjömännen vred sig av skräck, 27 och de raglade som berusade för de såg inte längre någon utväg. 28 Då ropade de till Herren i sin nöd, och han räddade dem. 29 Han lugnade stormen och stillade vågorna. 30 De gladde sig över att det äntligen hade blivit lugnt, och Gud förde dem till den hamn dit de ville. 31 O, tänk om dessa människor bara ville prisa Herren för hans kärlek och för allt underbart han gjort! 32 Låt dem prisa honom och upphöja honom när folket samlas, och låt dem lova honom inför folkets ledare. 33 Herren låter floderna torka upp, 34 och det bördiga landet gör han till en saltöken, när innevånarnas ondska tar överhand. 35 Men han kan också göra en oas mitt i ett ökenland och låta vattenkällor bryta fram. 36 Han låter nybyggare komma dit hungriga, och de bygger där sina städer och 37 odlar sina fält. De planterar sina vingårdar och får sedan stora och rika skördar! 38 Han välsignar dem rikligen, och de får många barn. Också deras boskapshjordar förökas mer och mer. 39 Men när Guds folk på nytt blir besegrat och förödmjukat och utsatt, 40 så visar Gud avsky för dessa förtryckare och låter dem irra omkring i öknen. 41 Men han befriar de hjälplösa ur deras elände och låter dem få många barn och ha stor framgång. 42 Överallt kommer goda människor att se det och fyllas av glädje, medan de ogudaktiga står häpna. 43 Om du är förståndig bör du lyssna till vad jag säger. Tänk på hur Herren på allt sätt visar sin godhet!

Lutherbibel 2017

från Deutsche Bibelgesellschaft

Danklied der Erlösten

1 Danket dem HERRN; denn er ist freundlich, und seine Güte währet ewiglich. (Ps 106:1) 2 So sollen sagen, die erlöst sind durch den HERRN, die er aus der Not erlöst hat, 3 die er aus den Ländern zusammengebracht hat von Osten und Westen, von Norden und Süden. 4 Die irregingen in der Wüste, auf ungebahntem Wege, und fanden keine Stadt, in der sie wohnen konnten, 5 die hungrig und durstig waren und deren Seele verschmachtete, 6 die dann zum HERRN riefen in ihrer Not und er errettete sie aus ihren Ängsten 7 und führte sie den richtigen Weg, dass sie kamen zur Stadt, in der sie wohnen konnten: 8 Die sollen dem HERRN danken für seine Güte / und für seine Wunder, die er an den Menschenkindern tut, 9 dass er sättigt die durstige Seele und die Hungrigen füllt mit Gutem. (Luk 1:53) 10 Die da sitzen mussten in Finsternis und Dunkel, gefangen in Zwang und Eisen, 11 weil sie Gottes Worten ungehorsam waren und den Ratschluss des Höchsten verachtet hatten, 12 sodass er ihr Herz durch Unglück beugte und sie stürzten und ihnen niemand half, 13 die dann zum HERRN riefen in ihrer Not und er half ihnen aus ihren Ängsten 14 und führte sie aus Finsternis und Dunkel und zerriss ihre Bande: 15 Die sollen dem HERRN danken für seine Güte / und für seine Wunder, die er an den Menschenkindern tut, 16 dass er zerbrach eherne Türen und zerschlug eiserne Riegel. 17 Die Toren, die geplagt waren um ihrer Übertretung und um ihrer Sünde willen, 18 dass ihnen ekelte vor aller Speise und sie nahe waren den Pforten des Todes, 19 die dann zum HERRN riefen in ihrer Not und er half ihnen aus ihren Ängsten, 20 er sandte sein Wort und machte sie gesund und errettete sie, dass sie nicht starben: 21 Die sollen dem HERRN danken für seine Güte / und für seine Wunder, die er an den Menschenkindern tut, 22 und sollen Dank opfern und erzählen seine Werke mit Freuden. 23 Die mit Schiffen auf dem Meere fuhren und trieben ihren Handel auf großen Wassern, 24 die des HERRN Werke erfahren haben und seine Wunder im Meer, 25 wenn er sprach und einen Sturmwind erregte, der die Wellen erhob, (Ps 104:4; Jon 1:4) 26 und sie gen Himmel fuhren und in den Abgrund sanken, dass ihre Seele vor Angst verzagte, 27 dass sie taumelten und wankten wie ein Trunkener und wussten keinen Rat mehr, 28 die dann zum HERRN schrien in ihrer Not und er führte sie aus ihren Ängsten 29 und stillte das Ungewitter, dass die Wellen sich legten 30 und sie froh wurden, dass es still geworden war und er sie zum ersehnten Hafen brachte: 31 Die sollen dem HERRN danken für seine Güte / und für seine Wunder, die er an den Menschenkindern tut, 32 und ihn in der Gemeinde preisen und bei den Alten rühmen. 33 Er machte Ströme zur Wüste und Wasserquellen zum öden Land, 34 dass fruchtbares Land zur Salzwüste wurde wegen der Bosheit derer, die dort wohnten. (1 Mos 19:24) 35 Er machte das Trockene wieder wasserreich und gab dem dürren Lande Wasserquellen (Jes 41:18) 36 und ließ die Hungrigen dort bleiben, dass sie eine Stadt bauten, in der sie wohnen konnten, 37 und Äcker besäten und Weinberge pflanzten, die reichlich Früchte trugen. 38 Und er segnete sie, dass sie sich sehr mehrten, und gab ihnen viel Vieh. 39 Aber sie wurden gering an Zahl und geschwächt von der Last des Unglücks und des Kummers. 40 Er schüttete Verachtung aus auf die Fürsten und ließ sie irren in der Wüste, wo kein Weg ist; (Job 12:21) 41 aber die Armen schützte er vor Elend und mehrte ihre Geschlechter wie eine Herde. 42 Das werden die Aufrichtigen sehen und sich freuen, und aller Bosheit wird das Maul gestopft werden. (Job 22:19) 43 Wer ist weise und behält dies? Der wird merken, wie viel Wohltaten der HERR erweist.