Jeremia 20 | Nya Levande Bibeln

Nya Levande Bibeln

Jeremia sätts i stocken

1 När prästen Pashur, Immers son, som var förste uppsyningsman i Herrens tempel, hörde vad Jeremia sa, 2 grep han honom, piskade honom och satte honom sedan i stocken vid Benjaminsporten, nära templet. 3 Där lät han honom sitta hela natten. När Pashur följande dag släppte Jeremia, sa denne: "Pashur, Herren har gett dig ett nytt namn. Från och med nu kommer han att kalla dig 'Mannen som lever i skräck'. 4 Herren kommer nämligen att sända skräck över dig och dina vänner, och du kommer att få se dem dödas av fiendens svärd. Jag ska överlämna Juda till kungen i Babylon, säger Herren, och han ska ta detta folk som slavar dit och låta dem dö där. 5 Jag kommer att låta era fiender plundra Jerusalem. Alla ryktbara skatter i staden, de dyrbara juvelerna och allt guld och silver, ska föras bort till Babylon. 6 Och beträffande dig, Pashur, kommer du och din familj och alla i ditt hushåll att bli slavar i Babylon. Du och alla de som du har ljugit för när du profeterade att allt skulle bli bra kommer att dö där." 7 Sedan sa jag: Herre, du bedrog mig, när du lovade mig din hjälp. Jag måste ge dem dina budskap därför att du är starkare än jag. Men nu har jag blivit till åtlöje i hela staden, och alla hånar mig. 8 Inte en enda gång har du låtit mig få tala om välstånd och lycka till dem. Alltid handlar det om olycka, fara och förstörelse. Inte underligt att de alltid hånar mig och gör sig lustiga över mitt namn, så snart det nämns. 9 Men jag kan inte sluta! För om jag säger att jag aldrig mer ska nämna Herrens namn, aldrig mer tala i ditt namn, då blir dina ord som en brinnande eld som gör att jag inte kan tiga längre. 10 Ändå hör jag deras hotfulla viskningar överallt, och jag är rädd. "Vi ska anmäla dig", säger de. Till och med de som var mina vänner bevakar mig och väntar på ett misstag. "Han kommer att falla på eget grepp, och då ska vi få vår hämnd", säger de. 11 Men Herren står som en stark stridsman vid min sida. Inför honom, den mäktige och fruktansvärde, ska de bäva. De kan inte besegra mig. De kommer att skämmas och bli förödmjukade för all framtid. 12 Härskarornas Herre, du som vet vilka de rättfärdiga är och som prövar hjärta och sinne, låt mig få se din hämnd på dem! Jag har överlämnat min sak åt dig. 13 Sjung till Herrens ära och prisa hans namn! Han befriar den fattige och eländige från hans förtryckare! 14 Men förbannelse vilar ändå över den dag då jag föddes! 15 Det vilar en förbannelse över den man som meddelade min far nyheten att han fått en son. 16 Utplåna den budbäraren på samma sätt som Herren ödelade de gamla städerna utan förbarmande. Plåga honom ständigt med krig och svärd, 17 därför att han inte dödade mig vid min födelse! Om jag ändå hade fått dö i moderlivet och det hade fått bli min grav! 18 Varför blev jag någonsin född? Mitt liv har ju inte varit annat än olycka, sorg och skam.

Lutherbibel 2017

från Deutsche Bibelgesellschaft

1 Als aber Paschhur, der Sohn Immers, der Priester, der zum Vorsteher im Hause des HERRN bestellt war, hörte, wie Jeremia solche Worte weissagte, 2 schlug er den Propheten Jeremia und schloss ihn in den Block am oberen Benjamintor, das am Hause des HERRN ist. (Apg 16:24) 3 Und am andern Morgen ließ Paschhur den Jeremia aus dem Block los. Da sprach Jeremia zu ihm: Der HERR nennt dich nicht Paschhur, sondern »Schrecken um und um«; (Ps 31:14; Jer 6:25; Jer 10:1; Jer 46:5; Jer 49:29)

Ps 31:14Jer 6:25Jer 10:1Jer 46:5Jer 49:29

4 denn so spricht der HERR: Siehe, ich will dich zum Schrecken machen für dich selbst und alle deine Freunde; sie sollen fallen durchs Schwert ihrer Feinde, und du sollst es mit eigenen Augen sehen. Und ich will ganz Juda in die Hand des Königs von Babel geben; der soll sie wegführen nach Babel und mit dem Schwert töten. 5 Auch will ich alle Güter dieser Stadt und allen Ertrag ihrer Arbeit und alle Kleinode und alle Schätze der Könige von Juda in die Hand ihrer Feinde geben; die werden sie rauben, mitnehmen und nach Babel bringen. (Jes 39:6) 6 Und du, Paschhur, sollst mit allen deinen Hausgenossen gefangen weggeführt werden und nach Babel kommen. Dort sollst du sterben und begraben werden samt allen deinen Freunden, denen du Lügen gepredigt hast.

Die Last des Prophetenamts (Jeremias fünfte Klage)

7 HERR, du hast mich überredet und ich habe mich überreden lassen. Du bist mir zu stark gewesen und hast gewonnen; aber ich bin darüber zum Spott geworden täglich, und jedermann verlacht mich. (Jer 1:5) 8 Denn sooft ich rede, muss ich schreien; »Frevel und Gewalt!« muss ich rufen. Denn des HERRN Wort ist mir zu Hohn und Spott geworden täglich. 9 Da dachte ich: Ich will seiner nicht mehr gedenken und nicht mehr in seinem Namen predigen. Aber es ward in meinem Herzen wie ein brennendes Feuer, verschlossen in meinen Gebeinen. Ich mühte mich, es zu ertragen, aber konnte es nicht. (1 Kor 9:16) 10 Denn ich höre, wie viele heimlich reden: »Schrecken ist um und um!« »Verklagt ihn!« »Wir wollen ihn verklagen!« Alle meine Freunde und Gesellen lauern, ob ich nicht falle: »Vielleicht lässt er sich überlisten, dass wir ihm beikommen können und uns an ihm rächen.« (Jer 3:1; Jer 18:18) 11 Aber der HERR ist bei mir wie ein starker Held, darum werden meine Verfolger fallen und nicht gewinnen. Sie müssen ganz zuschanden werden, weil es ihnen nicht gelingt. Ewig wird ihre Schande sein und nie vergessen werden. (Jer 1:8; Jer 1:19) 12 Und nun, HERR Zebaoth, der du die Gerechten prüfst, Nieren und Herz durchschaust: Lass mich deine Rache an ihnen sehen; denn dir habe ich meine Sache befohlen. (Jer 11:20) 13 Singet dem HERRN, rühmet den HERRN, der des Armen Leben aus den Händen der Boshaften errettet! 14 Verflucht sei der Tag, an dem ich geboren bin; der Tag soll ungesegnet sein, an dem mich meine Mutter geboren hat! (Job 3:3; Job 10:18; Jer 15:10) 15 Verflucht sei, der meinem Vater gute Botschaft brachte und sprach: »Du hast einen Sohn«, sodass er ihn fröhlich machte! 16 Der Tag soll sein wie die Städte, die der HERR vernichtet hat ohne Erbarmen. Am Morgen soll er Wehklage hören und am Mittag Kriegsgeschrei, (1 Mos 19:24) 17 weil er mich nicht getötet hat im Mutterleibe, sodass meine Mutter mein Grab geworden und ihr Leib ewig schwanger geblieben wäre! 18 Warum bin ich doch aus dem Mutterleib hervorgekommen, wenn ich nur Jammer und Herzeleid sehen muss und meine Tage in Schmach zubringe!