Jeremia 18 | Nya Levande Bibeln

Nya Levande Bibeln

Man vill tysta Jeremia

1 Här följer ett annat budskap till Jeremia från Herren: 2 Gå ner till krukmakarens verkstad, så ska jag tala till dig där! 3 Jag gjorde som han sa till mig och hittade krukmakaren i arbete vid sin drejskiva. 4 Men krukan som han höll på att forma blev inte som han hade tänkt sig. Därför gjorde han en klump av den och började om igen. 5 Då sa Herren: 6 Kan inte jag göra med Israel som krukmakaren har gjort med sin lera? Precis som leran han formar är ni i min hand. 7 När jag avgör om ett bestämt land eller ett särskilt rike ska förgöras 8 och folket då omvänder sig från sin ondska, ska jag inte förgöra det som jag planerat. 9 Om jag lovar att jag ska göra ett bestämt land starkt och mäktigt, 10 och folket då vänder sig bort från mig och vägrar att lyda, då ändrar jag mig och välsignar inte det landet som jag sagt att jag skulle. 11 Gå därför och varna hela Juda och Jerusalem och säg: Hör Herrens ord. Jag planerar att låta er få uppleva olycka i stället för välsignelse. Vänd om, var och en av er, från era onda vägar och gör det som är rätt! 12 Men de svarade: "Du predikar i onödan. Vi tänker inte göra det Gud säger. Vi kommer att fortsätta att leva precis som vi vill, fria från tvång, i vår envishet och ondska!" 13 Då sa Herren: Inte ens bland hedningarna har man hört något sådant! Mitt folk har gjort något som är så fruktansvärt att man inte kan förstå det. 14 Snön smälter aldrig högst uppe på bergen i Libanon. De kalla, friska strömmarna från klipporna på berget Hermon torkar aldrig ut. 15 Dem kan man lita på. Men se på mitt folk! De har övergett mig och vänt sig till döda avgudar som får dem att falla där de går fram på sina gamla och osäkra stigar. 16 Därför ska deras land bli ödelagt. Alla som passerar genom det ska gapa av förvåning och skaka på huvudet åt den förödelse som drabbat det. 17 Jag ska förskingra mitt folk framför fienden, som östanvinden blåser upp damm. Under alla deras olyckor ska jag vända dem ryggen och vägra att befatta mig med deras nöd. 18 Då sa folket: "Kom, nu gör vi slut på Jeremia. Vi har våra egna präster, visa män och profeter och behöver inga råd från honom. Låt oss täppa till munnen på honom, så att han inte längre kan opponera sig mot oss eller besvära oss igen!" 19 Herre, hjälp mig! Se vad de planerar att göra med mig! 20 Ska de få löna gott med ont? De har lagt ut en fälla för att döda mig, fastän jag har talat väl om dem inför dig och försökt försvara dem mot din vrede. 21 Herre, låt deras barn svälta ihjäl och överlämna dem själva åt svärdet. Låt deras hustrur bli änkor och barnlösa! Låt deras män dö i epidemier och deras unga män i strid! 22 Låt mig få höra skriken från deras hem, när soldater plötsligt anfaller dem. De har grävt en grop som de räknar med att jag ska falla i, och de har lagt fällor där jag ska gå. 23 Herre, du känner till hur de planerar att mörda mig. Förlåt dem inte och utplåna inte deras synd, utan låt dem förgås, och handla mot dem i din vrede.

Lutherbibel 2017

från Deutsche Bibelgesellschaft

Das Gleichnis vom Töpfer

1 Dies ist das Wort, das geschah vom HERRN zu Jeremia: 2 Mach dich auf und geh hinab in des Töpfers Haus; dort will ich dich meine Worte hören lassen. 3 Und ich ging hinab in des Töpfers Haus, und siehe, er arbeitete eben auf der Scheibe. 4 Und wenn der Topf, den er aus dem Ton machte, ihm unter den Händen missriet, machte er daraus wieder einen andern Topf, ganz wie es ihm gefiel. 5 Da geschah des HERRN Wort zu mir: 6 Kann ich nicht ebenso mit euch umgehen, ihr vom Hause Israel, wie dieser Töpfer?, spricht der HERR. Siehe, wie der Ton in des Töpfers Hand, so seid auch ihr in meiner Hand, Haus Israel. (Jes 45:9; Rom 9:21) 7 Bald rede ich gegen ein Volk und Königreich, dass ich es ausreißen, einreißen und zerstören will; (Jer 1:10) 8 wenn sich aber das Volk, gegen das ich geredet habe, von seiner Bosheit bekehrt, so reut mich auch das Unheil, das ich ihm gedachte zu tun. (Jer 26:3; Hes 33:11; Jon 3:10) 9 Und bald rede ich über ein Volk und Königreich, dass ich es bauen und pflanzen will; 10 wenn es aber tut, was mir missfällt, dass es meiner Stimme nicht gehorcht, so reut mich auch das Gute, das ich ihm verheißen hatte zu tun. (1 Mos 6:6) 11 Und nun sprich zu den Leuten in Juda und zu den Bürgern Jerusalems: So spricht der HERR: Siehe, ich bereite euch Unheil und fasse gegen euch einen Plan. So bekehrt euch doch, ein jeder von seinem bösen Wege, und bessert euern Wandel und euer Tun! (Jer 7:3; Jer 11:11; Jer 26:13) 12 Aber sie werden sprechen: Daraus wird nichts! Wir wollen unsern eigenen Plänen folgen und jeder nach dem Starrsinn seines bösen Herzens handeln. (Jer 2:25; Jer 6:16; Jer 11:8) 13 Darum, so spricht der HERR: Fragt doch unter den Völkern: Wer hat je dergleichen gehört? Gräuliche Dinge hat die Jungfrau Israel getan! 14 Weicht denn von den felsigen Hängen der Schnee des Libanon? Oder versiegen die laufenden Wasser aus sprudelnden Quellen? 15 Mein Volk jedoch hat mich vergessen. Sie opfern den nichtigen Göttern. Die haben sie zu Fall gebracht auf ihren von alters her gebahnten Wegen. So müssen sie nun gehen auf Pfaden, auf ungebahntem Weg, (Jer 2:23) 16 auf dass ihr Land zur Wüste werde, ihnen zur ewigen Schande, dass, wer vorübergeht, sich entsetze und den Kopf schüttle. (Jer 19:8) 17 Denn wie der Ostwind will ich sie zerstreuen vor dem Feind; ich will ihnen den Rücken und nicht das Antlitz zeigen am Tag ihres Verderbens. (Jer 2:27)

Jeremias Gebet gegen seine Feinde (Jeremias vierte Klage)

18 Sie sprachen: »Kommt und lasst uns gegen Jeremia Pläne schmieden; denn dem Priester wird’s nicht fehlen an Weisung noch dem Weisen an Rat noch dem Propheten am Wort! Kommt, lasst uns ihn mit Worten totschlagen und nichts geben auf alle seine Reden!« 19 HERR, hab acht auf mich und höre die Stimme meiner Widersacher! 20 Ist’s recht, dass man Gutes mit Bösem vergilt? Denn sie haben mir eine Grube gegraben! Gedenke doch, wie ich vor dir gestanden bin, um für sie zum Besten zu reden und deinen Grimm von ihnen abzuwenden! (Ps 35:7; Ps 35:12) 21 So gib nun ihre Kinder dem Hunger preis und lass sie ins Schwert fallen, dass ihre Frauen kinderlos und Witwen seien und ihre Männer vom Tode getroffen und ihre junge Mannschaft im Krieg vom Schwert erschlagen werden; (Jer 11:22) 22 dass Geschrei aus ihren Häusern gehört werde, wenn du plötzlich Kriegsvolk über sie kommen lässt. Denn sie haben eine Grube gegraben, mich zu fangen, und meinen Füßen Fallen gestellt. 23 Aber du, HERR, kennst alle ihre Anschläge gegen mich, dass sie mich töten wollen. So vergib ihnen ihre Missetat nicht und tilge ihre Sünde nicht aus vor dir! Lass sie vor dir zu Fall kommen und handle an ihnen zur Zeit deines Zorns! (Luk 23:34)