1Efter 14 år kom jag tillbaka till Jerusalem tillsammans med Barnabas. Titus var också med oss.2Den gången reste jag dit därför att Gud hade visat mig att jag skulle göra det. Och vid ett särskilt möte träffade jag församlingens ledare och berättade för dem om innehållet i det glada budskap jag sprider till icke-judiska folk. Jag ville att de skulle godkänna min undervisning, så att jag inte hade arbetat, eller fortsatte att arbeta, i onödan bland dessa folk.3Och de accepterade min undervisning. De krävde inte ens att min icke-judiska reskamrat Titus skulle omskäras.4Just frågan om omskärelse av icke-judiska män var en av de saker vi diskuterade. Några falska troende hade nämligen lurat sig in bland oss för att spionera på den frihet Jesus Kristus har gett alla som lever i gemenskap med honom. Dessa män ville göra oss till slavar under judiska regler och lagar.5Men inte ett ögonblick gav vi efter och ställde upp på deras krav. Vi ville att alla icke-judar även i framtiden skulle få höra ett oförändrat budskap om Jesus.6Ledarna för församlingen i Jerusalem accepterade alltså min undervisning. Att dessa ledare tidigare hade varit Jesus närmaste efterföljare hör inte hit, för i Guds ögon är alla lika. Men dessa män, som nu har ett så högt anseende bland alla de troende, ville alltså inte lägga till något till min undervisning.7Tvärtom insåg de att jag hade fått i uppdrag att sprida det glada budskapet om Jesus till icke-judiska folk, medan Petrus hade fått i uppdrag att arbeta bland judarna.8Samma Gud som hade gett Petrus kraft att vara hans sändebud bland judarna, hade ju gett mig kraft att arbeta bland icke-judiska folk.9Så när församlingens främsta ledare, Jakob, Petrus och Johannes, förstod vilket uppdrag Gud i sin godhet hade gett mig, räckte de mig och Barnabas handen som tecken på vårt samarbete. Vi skulle fortsätta att arbeta bland icke-judiska folk, medan de själva skulle arbeta bland judarna.10Det enda de bad oss om var att vi skulle hjälpa de fattiga bland de troende i Jerusalem, och det har jag verkligen försökt göra sedan dess.
Paulus gick emot Petrus i Antiochia
11Men när Petrus kom till Antiochia blev jag tvungen att anklaga honom helt öppet, eftersom han handlade alldeles fel.12När han först kom till oss brukade han äta tillsammans med de troende som inte var judar, men när några andra troende kom från Jakob och församlingen i Jerusalem, vågade han inte längre äta tillsammans med icke-judar. Han var rädd för att bli ovän med den grupp som krävde att alla troende män som inte var judar måste omskäras.13De andra troende judarna betedde sig på samma fega sätt, och till och med Barnabas drogs med i detta.14Men när jag såg att de handlade tvärtemot det sanna budskapet om Jesus, då sa jag till Petrus inför alla de troende: ”Du är född jude, men följer sedan länge icke-judiska traditioner istället för judiska. Varför vill du då plötsligt tvinga icke-judarna att följa judiska traditioner?15Du och jag föddes som judar. Vi är inte några ’syndare’ som inte känner till Moses lag[1].16Men vi insåg att man blir skuldfri inför Gud genom att tro på Jesus Kristus, och inte genom att lyda lagen. Därför började vi själva tro på Kristus, så att vi skulle bli skuldfria inför Gud genom vår tro på Kristus och inte på grund av att vi lytt lagen. Ingen kan ju någonsin bli skuldfri inför Gud genom att lyda lagen.17Vi som ville bli skuldfria inför Gud genom vår tro på Kristus, blev alltså i judarnas ögon lika dessa ’syndare’ som inte känner till Moses lag. Men betyder det att Kristus har fått oss att synda? Nej, naturligtvis inte!18Om jag däremot bygger upp det jag har rivit ner, och än en gång försöker bli skuldfri genom att lyda lagen, då blir jag en verklig syndare.19Det är ju lagen som får mig att synda, och därför har jag övergett lagen, eftersom den ändå inte kunde rädda mig. Ja, jag dog bort från lagen för att leva för Gud, när jag lät mitt gamla jag spikas fast på korset tillsammans med Kristus.20Och nu lever jag, även om mitt gamla jag är dött, för Kristus lever i mig. Så länge jag lever här på jorden, lever jag alltså genom min tro på Guds Son, han som har älskat mig och gett sitt liv för att ta straffet för mina synder.21Jag tillhör inte dem som anser att den nåd Gud visade oss var meningslös. Om vi hade kunnat lyda hela Moses lag, och genom detta blivit skuldfria inför Gud, då hade ju inte Kristus behövt dö.”
1Danach, vierzehn Jahre später, zog ich abermals hinauf nach Jerusalem mit Barnabas und nahm auch Titus mit mir. (Apg 4:36; Apg 15:1; 2 Kor 2:13)2Ich zog aber hinauf aufgrund einer Offenbarung und legte ihnen, besonders denen, die das Ansehen hatten, das Evangelium dar, das ich predige unter den Heiden, auf dass ich nicht vergeblich liefe oder gelaufen wäre. (Fil 2:16)3Aber selbst Titus, der bei mir war, ein Grieche, wurde nicht gezwungen, sich beschneiden zu lassen. (Apg 16:3; 1 Kor 9:21)4Es hatten sich aber einige falsche Brüder eingedrängt und eingeschlichen, um auszukundschaften unsere Freiheit, die wir in Christus Jesus haben, und uns so zu knechten.5Denen wichen wir auch nicht eine Stunde und unterwarfen uns ihnen nicht, auf dass die Wahrheit des Evangeliums bei euch bestehen bliebe. (Gal 3:1)6Von denen aber, die das Ansehen hatten – was sie früher waren, daran liegt mir nichts; denn Gott achtet das Ansehen des Menschen nicht –, mir haben die, die das Ansehen hatten, nichts weiter auferlegt. (5 Mos 10:17; Rom 2:11)7Im Gegenteil, da sie sahen, dass mir anvertraut war das Evangelium für die Unbeschnittenen so wie Petrus das Evangelium für die Beschnittenen – (Apg 9:15; Ef 3:1)8denn der in Petrus wirksam gewesen ist zum Apostelamt für die Beschnittenen, der ist auch in mir wirksam gewesen unter den Heiden –,9und da sie die Gnade erkannten, die mir gegeben war, reichten Jakobus und Kephas und Johannes, die als Säulen angesehen werden, mir und Barnabas die rechte Hand und wurden mit uns eins, dass wir unter den Heiden, sie aber unter den Beschnittenen predigen sollten, (Rom 15:15; Gal 1:18)10allein dass wir der Armen gedächten – was ich mich auch eifrig bemüht habe zu tun. (Apg 11:29; 2 Kor 8:1)
Die Auseinandersetzung in Antiochia
11Als aber Kephas nach Antiochia kam, widerstand ich ihm ins Angesicht, denn er hatte sich ins Unrecht gesetzt.12Denn bevor einige von Jakobus kamen, aß er mit den Heiden; als sie aber kamen, zog er sich zurück und sonderte sich ab, weil er die aus der Beschneidung fürchtete. (Apg 11:2)13Und mit ihm heuchelten auch die andern Juden, sodass selbst Barnabas verführt wurde, mit ihnen zu heucheln.14Als ich aber sah, dass sie nicht richtig handelten nach der Wahrheit des Evangeliums, sprach ich zu Kephas öffentlich vor allen: Wenn du, der du ein Jude bist, heidnisch lebst und nicht jüdisch, warum zwingst du dann die Heiden, jüdisch zu leben?15Wir sind von Geburt Juden und nicht Sünder aus den Heiden.16Doch weil wir wissen, dass der Mensch durch Werke des Gesetzes nicht gerecht wird, sondern durch den Glauben an Jesus Christus, sind auch wir zum Glauben an Christus Jesus gekommen, damit wir gerecht werden durch den Glauben an Christus und nicht durch Werke des Gesetzes; denn durch des Gesetzes Werke wird kein Mensch gerecht[1]. (Rom 3:20; Rom 3:28; Ef 2:8)17Sollten wir aber, die wir durch Christus gerecht zu werden suchen, sogar selbst als Sünder befunden werden – ist dann Christus ein Diener der Sünde? Das sei ferne!18Denn wenn ich das, was ich niedergerissen habe, wieder aufbaue, dann mache ich mich selbst zu einem Übertreter.19Denn ich bin durchs Gesetz dem Gesetz gestorben, damit ich Gott lebe. Ich bin mit Christus gekreuzigt. (Rom 7:6)20Ich lebe, doch nun nicht ich, sondern Christus lebt in mir. Denn was ich jetzt lebe im Fleisch, das lebe ich im Glauben an den Sohn Gottes, der mich geliebt hat und sich selbst für mich dahingegeben. (Joh 17:23; Gal 1:4)21Ich werfe nicht weg die Gnade Gottes; denn wenn durch das Gesetz die Gerechtigkeit kommt, so ist Christus vergeblich gestorben.