1Saul, som fortfarande var fylld av hat och mordlust mot alla efterföljare till Herren Jesus, gick en dag till översteprästen i Jerusalem.2Han bad att få med sig brev adresserade till synagogorna[1] i Damaskus, så att han skulle få tillstånd att arrestera alla i Damaskus som följde Jesus väg, både män och kvinnor. Sedan skulle han föra dem som fångar till Jerusalem.3Men när han rest iväg och närmade sig Damaskus, omgavs han plötsligt av ett starkt ljussken från himlen.4Och han föll till marken och hörde en röst som sa: ”Saul! Saul! Varför förföljer du mig?”5Han frågade: ”Vem är du, herre?”Rösten svarade: ”Jag är Jesus, den som du förföljer!6Res dig upp och gå in i staden och vänta där, så får du veta vad du ska göra.”7Männen som var tillsammans med Saul stod där alldeles stumma av förvåning, för de hörde ljudet av rösten men såg ingen.8När Saul så småningom reste sig från marken, märkte han att han inte kunde se. Man var tvungen att leda honom in i Damaskus.9Under tre dagar var han sedan helt blind, och han varken åt eller drack på hela tiden.10Men i Damaskus fanns en efterföljare till Herren Jesus som hette Ananias, och Herren talade nu till honom i en syn och sa: ”Ananias!””Ja, Herre!” svarade han.11Då förklarade Herren: ”Gå till Raka gatan och in i Judas hus och fråga där efter en man som heter Saul från Tarsos. Han ber till mig just nu, och12i en syn har jag visat honom att en man som heter Ananias ska komma in och lägga händerna på honom, så att han kan se igen!”13”Men Herre!” utropade Ananias. ”Jag har hört om allt ont som den mannen har gjort mot de troende i Jerusalem.14Och vi vet att han har en fullmakt med sig från översteprästerna som ger honom rätt att arrestera alla här i Damaskus som tillber dig!”15Men Herren Jesus sa: ”Gå, och gör som jag säger, för jag har utsett Saul till att vara mitt redskap. Han ska göra mig känd för många olika folk och makthavare, och även för Israels folk.16Och jag ska visa honom hur mycket han måste lida för mig.”17Då gick Ananias dit och fann Saul, och han la händerna på honom och sa: ”Saul, min bror, Herren själv, Jesus, som visade sig för dig på vägen, har sänt mig för att du ska få din syn tillbaka och bli fylld av Guds heliga Ande.”18I samma stund var det som om tjocka flagor föll från Sauls ögon, och han kunde se igen! Han reste sig då genast upp och lät döpa sig,19och när han ätit lite fick han krafterna tillbaka. Saul stannade sedan några dagar hos Jesus efterföljare i Damaskus,
Saul i Damaskus och Jerusalem
20och han började genast gå runt i synagogorna[2] och undervisa om att Jesus verkligen är Guds Son.21Alla som hörde honom blev mycket förvånade och frågade: ”Var det inte han som i Jerusalem försökte döda alla som tillber Jesus? Visst var han på väg hit för att arrestera de troende och föra dem som fångar till översteprästerna?”22Men Saul talade med allt större kraft, och judarna i Damaskus hade inga argument att sätta emot när han bevisade att Jesus är Messias, den utlovade kungen.23Efter en tid hade de judiska ledarna fått nog och försökte göra sig av med Saul,24men Saul fick reda på deras planer. De bevakade stadsportarna både dag och natt för att kunna mörda honom,25men en natt tog några av de troende och firade ner honom i en korg från en öppning i stadsmuren.26Saul återvände sedan till Jerusalem, men när han försökte träffa Jesus efterföljare där var de rädda för honom. Ingen vågade lita på att han verkligen hade blivit en efterföljare.27Men Barnabas tog honom med till Jesus sändebud och berättade för dem hur Saul på vägen hade sett Herren Jesus, som hade talat till honom, och hur Saul sedan med stort mod hade undervisat om Jesus i Damaskus.28Efter det accepterade de Saul, och sedan var han ständigt tillsammans med dem i Jerusalem, där han spred budskapet om Herren Jesus utan minsta rädsla.29Han talade också till de grekisktalande judarna och diskuterade med dem, men det dröjde inte länge förrän de gjorde upp planer på att döda honom.30När de troende fick reda på detta, tog de därför med sig Saul till Caesarea och skickade honom vidare därifrån till hans hemstad Tarsos.
Petrus i Lydda och Joppe
31Församlingarna fick nu vara ifred i hela Judeen, Galileen och Samarien. Medlemmarnas tro blev allt starkare och alla levde i lydnad och respekt för Herren. Genom Guds heliga Andes stöd och hjälp kom också många nya människor till tro.32Petrus reste nu från plats till plats för att besöka församlingarna, och på en av sina resor kom han också till de troende i staden Lydda.33Där träffade han en man som hette Aineas, som var förlamad och hade varit tvungen att ligga på en sovmatta i åtta år.34Petrus sa till honom: ”Aineas! Jesus Kristus botar dig. Res dig upp och rulla ihop din sovmatta!” Och i samma stund reste sig Aineas upp.35Alla som bodde i Lydda och på Sharonslätten såg honom sedan gå omkring frisk och kry, och alla började tro på Herren Jesus!36I staden Joppe fanns det bland Jesus efterföljare en kvinna som hette Tabita, på grekiska Dorkas[3]. Hon hade gjort mycket gott mot andra människor och särskilt mot de fattiga,37men vid den här tiden blev hon sjuk och dog. Hennes vänner gjorde därför i ordning henne för begravningen och la henne i ett rum en trappa upp.38Men när Jesus efterföljare hörde att Petrus var i Lydda, som låg alldeles i närheten, skickade de iväg två män för att be honom komma över till Joppe så fort som möjligt.39Petrus följde genast med, och så snart han kom dit, tog de med honom en trappa upp i huset där Tabita låg. Rummet var fyllt av gråtande änkor, som visade Petrus de tunikor och mantlar som Tabita hade gjort medan hon fortfarande levde.40Men Petrus sa till alla att lämna rummet. Sedan föll han ner på knä och bad, och efter en stund vände han sig till den döda och sa: ”Tabita, res dig upp!” Då slog hon upp sina ögon, och när hon fick se Petrus satte hon sig upp.41Petrus räckte henne genast handen och hjälpte henne upp på fötter. Sedan ropade han på de troende och änkorna och lät dem se henne stå där livs levande.42Nyheten om det som hade hänt spreds i hela staden och många började tro på Herren Jesus.43Petrus stannade därför ett tag i Joppe och bodde hos Simon, en man som arbetade med skinnberedning.[4]
1Saulus aber schnaubte noch mit Drohen und Morden gegen die Jünger des Herrn und ging zum Hohenpriester (Apg 8:3; Apg 22:3; Apg 26:9)2und bat ihn um Briefe nach Damaskus an die Synagogen, dass er Anhänger dieses Weges[1], Männer und Frauen, wenn er sie fände, gefesselt nach Jerusalem führe. (Apg 22:4)3Als er aber auf dem Wege war und in die Nähe von Damaskus kam, umleuchtete ihn plötzlich ein Licht vom Himmel; (1 Kor 15:8)4und er fiel auf die Erde und hörte eine Stimme, die sprach zu ihm: Saul, Saul, was verfolgst du mich?5Er aber sprach: Herr, wer bist du? Der sprach: Ich bin Jesus, den du verfolgst.6Steh auf und geh in die Stadt; da wird man dir sagen, was du tun sollst.7Die Männer aber, die seine Gefährten waren, standen sprachlos da; denn sie hörten zwar die Stimme, sahen aber niemanden.8Saulus aber richtete sich auf von der Erde; und als er seine Augen aufschlug, sah er nichts. Sie nahmen ihn aber bei der Hand und führten ihn nach Damaskus;9und er konnte drei Tage nicht sehen und aß nicht und trank nicht.10Es war aber ein Jünger in Damaskus mit Namen Hananias; dem erschien der Herr und sprach: Hananias! Und er sprach: Hier bin ich, Herr.11Der Herr sprach zu ihm: Steh auf und geh in die Straße, die die Gerade heißt, und frage in dem Haus des Judas nach einem Mann mit Namen Saulus von Tarsus. Denn siehe, er betet12und hat in einer Erscheinung einen Mann gesehen mit Namen Hananias, der zu ihm hereinkam und ihm die Hände auflegte, dass er wieder sehend werde.13Hananias aber antwortete: Herr, ich habe von vielen gehört über diesen Mann, wie viel Böses er deinen Heiligen in Jerusalem angetan hat;14und hier hat er Vollmacht von den Hohenpriestern, alle gefangen zu nehmen, die deinen Namen anrufen.15Doch der Herr sprach zu ihm: Geh nur hin; denn dieser ist mein auserwähltes Werkzeug, dass er meinen Namen trage vor Heiden und vor Könige und vor das Volk Israel. (Apg 13:46; Apg 26:2; Apg 27:24; Gal 1:15)16Ich will ihm zeigen, wie viel er leiden muss um meines Namens willen. (Matt 10:22; Luk 21:12; 2 Kor 11:23)17Und Hananias ging hin und kam in das Haus und legte die Hände auf ihn und sprach: Lieber Bruder Saul, der Herr hat mich gesandt, Jesus, der dir auf dem Wege hierher erschienen ist, dass du wieder sehend und mit dem Heiligen Geist erfüllt werdest.18Und sogleich fiel es von seinen Augen wie Schuppen, und er wurde wieder sehend; und er stand auf, ließ sich taufen
Saulus in Damaskus und Jerusalem
19und nahm Speise zu sich und stärkte sich. Saulus blieb aber einige Tage bei den Jüngern in Damaskus.20Und alsbald predigte er in den Synagogen von Jesus, dass dieser Gottes Sohn sei. (Luk 1:35; Luk 3:22; Luk 22:70; Joh 1:49; Joh 11:27)21Alle aber, die es hörten, entsetzten sich und sprachen: Ist das nicht der, der in Jerusalem alle vernichten wollte, die diesen Namen anrufen, und ist er nicht deshalb hierher gekommen, dass er sie gefesselt zu den Hohenpriestern führe? (Apg 8:1; Apg 8:3; Apg 26:10)22Saulus aber gewann immer mehr an Kraft und trieb die Juden in die Enge, die in Damaskus wohnten, und bewies, dass dieser der Christus ist. (Apg 18:28)23Und nach vielen Tagen hielten die Juden einen Rat, dass sie ihn töteten.24Ihr Plan aber wurde Saulus bekannt. Sie bewachten Tag und Nacht auch die Tore, um ihn zu töten. (2 Kor 11:32)25Da nahmen ihn seine Jünger bei Nacht und ließen ihn in einem Korb die Mauer hinab.26Als er aber nach Jerusalem kam, versuchte er, sich zu den Jüngern zu halten; doch sie fürchteten sich alle vor ihm und glaubten nicht, dass er ein Jünger wäre. (Gal 1:17)27Barnabas aber nahm ihn zu sich und führte ihn zu den Aposteln und erzählte ihnen, wie Saulus auf dem Wege den Herrn gesehen und dass der mit ihm geredet und wie er in Damaskus im Namen Jesu frei und offen gepredigt habe. (Apg 4:36)28Und er ging bei ihnen in Jerusalem ein und aus und predigte im Namen des Herrn frei und offen.29Er redete und stritt auch mit den griechischen Juden; aber sie stellten ihm nach, um ihn zu töten.30Als das die Brüder erfuhren, geleiteten sie ihn nach Cäsarea und schickten ihn weiter nach Tarsus. (Apg 11:25; Gal 1:21)31So hatte nun die Gemeinde Frieden in ganz Judäa und Galiläa und Samarien und baute sich auf und lebte in der Furcht des Herrn und mehrte sich unter dem Beistand des Heiligen Geistes.
Petrus in Lydda
32Es geschah aber, als Petrus überall im Land umherzog, dass er auch zu den Heiligen kam, die in Lydda wohnten.33Dort fand er einen Mann mit Namen Äneas, der hatte acht Jahre auf dem Bett gelegen, er war gelähmt.34Und Petrus sprach zu ihm: Äneas, Jesus Christus macht dich gesund; steh auf und mach dir selber das Bett. Und sogleich stand er auf.35Da sahen ihn alle, die in Lydda und in Scharon wohnten, und bekehrten sich zu dem Herrn.
Die Auferweckung der Tabita
36In Joppe war eine Jüngerin mit Namen Tabita, das heißt übersetzt: Gazelle. Die tat viele gute Werke und gab reichlich Almosen.37Es begab sich aber zu der Zeit, dass sie krank wurde und starb. Da wuschen sie sie und legten sie in das Obergemach.38Weil aber Lydda nahe bei Joppe ist, sandten die Jünger, als sie hörten, dass Petrus dort war, zwei Männer zu ihm und baten ihn: Säume nicht, zu uns zu kommen!39Petrus aber stand auf und ging mit ihnen. Und als er hingekommen war, führten sie ihn hinauf in das Obergemach und es traten alle Witwen zu ihm, weinten und zeigten ihm die Röcke und Kleider, die Tabita gemacht hatte, als sie noch bei ihnen war.40Und als Petrus sie alle hinausgetrieben hatte, kniete er nieder, betete und wandte sich zu dem Leichnam und sprach: Tabita, steh auf! Und sie schlug ihre Augen auf; und als sie Petrus sah, setzte sie sich auf. (Mark 5:41)41Er aber gab ihr die Hand und ließ sie aufstehen und rief die Heiligen und die Witwen und stellte sie lebendig vor sie.42Und das wurde in ganz Joppe bekannt und viele kamen zum Glauben an den Herrn.43Und es geschah, dass Petrus einige Zeit in Joppe blieb bei einem Simon, der ein Gerber war.