1Medan Petrus och Johannes fortfarande talade till folket kom prästerna, officeren vid tempelvakten och några av saddukeerna[1] fram till dem.2De var mycket upprörda över att dessa sändebud påstod att Jesus hade blivit levande igen och undervisade om att människor kan uppstå från de döda.3Därför grep de Petrus och Johannes och satte dem sedan i fängelse över natten, eftersom det hunnit bli kväll.4Men många som hade lyssnat till Jesus sändebud började tro på deras budskap, och antalet troende hade nu stigit till omkring 5 000 män, förutom kvinnor och barn.5Följande dag samlades de högsta styresmännen och folkets ledare och laglärarna[2] i Jerusalem.6Översteprästen Hannas var där, liksom Kajafas, Jonatas, Alexandros och alla övriga från översteprästernas släkt.7De lät sedan hämta Petrus och Johannes och frågade dem:”Genom vilken kraft och på vems uppdrag har ni gjort det här?”8Då fylldes Petrus av Guds heliga Ande och svarade dem:”Ärade styresmän och ledare för vårt folk!9Ni vill idag fråga ut oss om en god gärning mot en handikappad man, och vill veta på vilket sätt han blev botad.10Därför vill jag genast förklara, för både er och alla andra i Israel, att det är genom kraften hos Jesus Kristus från Nasaret, som den här mannen står framför er fullständigt frisk. Ni spikade fast Jesus på ett kors, men Gud uppväckte honom från de döda,11och det är honom Skriften[3] talar om när det står: ’Den sten som inte dög åt byggnadsarbetarna har blivit själva hörnstenen.’ 12Räddningen finns hos honom! Ja, det finns ingen annan i hela världen som kan rädda oss.”13När ledarna såg hur modiga Petrus och Johannes var, och att de tydligen var vanliga enkla människor utan högre utbildning, blev de mycket förvånade. Det enda ledarna visste om dem var att de hade varit tillsammans med Jesus.14Men eftersom mannen stod där bredvid dem fullt frisk, kunde de inget säga.15Därför skickade de ut dem ur rådssalen och började diskutera med varandra.16De sa: ”Vad ska vi göra med de här människorna? Vi kan ju inte neka till att de har gjort ett stort under, och alla i Jerusalem känner redan till det.17Men vi kanske kan hindra dem från att sprida sina idéer. Vi säger till dem att om de talar till folket om Jesus en gång till, så kommer de att råka illa ut.”18Sedan kallade de in Petrus och Johannes igen och befallde dem att aldrig mer tala eller undervisa om Jesus.19Men Petrus och Johannes svarade: ”Tänk efter själva, tror ni att Gud vill att vi ska lyda er istället för honom?20Nej, vi kan inte låta bli att berätta om allt det fantastiska som vi har sett och hört.”21Då hotade rådet dem än en gång, men till sist var de tvungna att släppa dem. De visste inte hur de skulle straffa dem utan att det blev oroligheter, för alla hyllade Gud för det under som hade skett.22Mannen som hade blivit botad hade varit förlamad i över 40 år!
De troende ber om frimodighet
23Så snart Petrus och Johannes var fria sökte de upp de andra troende och berättade för dem vad översteprästerna och folkets ledare hade sagt.24Och när de andra hörde dem började alla gemensamt ropa högt till Gud och sa:”Herre, du som har skapat himlen och jorden och haven och allt som finns i dem.[4]25Du lät din heliga Ande tala genom vår förfader kung David, din tjänare, och sa: ’Varför gör folken uppror? Varför smider de planer, som inte leder någonstans?26Jordens kungar gör sig beredda för strid; makthavarna gaddar sig samman mot Herren och den som han har gjort till kung[5].’27Ja, det är verkligen vad som har hänt i den här staden. Kung Herodes och landshövdingen Pontius Pilatus, romarna och hela Israels folk, alla har de förenat sig mot din heliga tjänare Jesus, som du har gjort till kung.28De har gjort exakt det som du i din makt planerade för länge sedan.29Herre, du hör hur de hotar oss. Så hjälp nu alla som tror på dig att utan rädsla fortsätta att berätta om dig.30Visa din makt och bota de sjuka, låt under och tecken ske genom kraften hos din heliga tjänare Jesus.”31Och när de hade slutat be skakade huset där de var samlade, och alla fylldes av Guds heliga Ande och fortsatte att sprida Guds budskap utan rädsla.
De troende delar allt med varandra
32Alla de troende älskade varandra och var eniga i allt, och ingen tyckte att det han ägde var hans eget, utan alla delade med sig av vad de hade.33Herren Jesus sändebud talade med stor kraft om att Jesus hade uppstått från de döda, och Gud var god mot de troende.34Ingen av dem saknade något. Alla som ägde mark eller hus sålde det,35och lämnade pengarna till sändebuden, som delade ut åt var och en allt efter deras behov.36En man som hette Josef, sålde också en åker som han ägde och gav pengarna till sändebuden. Han tillhörde Levi stam och kom från Cypern, och sändebuden kallade honom Barnabas, som betyder ”den som uppmuntrar”.
1Während sie zum Volk redeten, traten zu ihnen die Priester und der Hauptmann der Tempelwache und die Sadduzäer, (Luk 22:4; Luk 22:52)2die verdross, dass sie das Volk lehrten und verkündigten in Jesus die Auferstehung von den Toten. (Apg 23:8)3Und sie legten Hand an sie und setzten sie gefangen bis zum Morgen; denn es war schon Abend.4Aber viele von denen, die das Wort gehört hatten, wurden gläubig; und die Zahl der Männer stieg auf etwa fünftausend. (Apg 2:47)5Als nun der Morgen kam, versammelten sich ihre Oberen und Ältesten und Schriftgelehrten in Jerusalem,6auch Hannas, der Hohepriester, und Kaiphas und Johannes und Alexander und alle, die vom Geschlecht der Hohenpriester waren; (Luk 3:1)7und sie stellten sie in die Mitte und fragten sie: Aus welcher Kraft oder in welchem Namen habt ihr das getan? (Luk 20:1)8Petrus, voll des Heiligen Geistes, sprach zu ihnen: Ihr Oberen des Volkes und ihr Ältesten! (Matt 10:20; Apg 2:4)9Wenn wir heute wegen der Wohltat an dem kranken Menschen verhört werden, wodurch er gesund geworden ist,10so sei euch allen und dem ganzen Volk Israel kundgetan: Im Namen Jesu Christi von Nazareth[1], den ihr gekreuzigt habt, den Gott von den Toten auferweckt hat; durch ihn steht dieser hier gesund vor euch. (Apg 3:6; Apg 3:15)11Das ist der Stein, von euch Bauleuten verworfen, der zum Eckstein geworden ist. (Ps 118:22; Luk 20:17; 1 Pet 2:4)12Und in keinem andern ist das Heil, auch ist kein andrer Name unter dem Himmel den Menschen gegeben, durch den wir sollen selig werden. (Matt 1:21; Apg 2:21; Apg 10:43)13Sie sahen aber den Freimut des Petrus und Johannes und wunderten sich; denn sie merkten, dass sie ungelehrte und einfache Leute waren, und wussten auch von ihnen, dass sie mit Jesus gewesen waren.14Sie sahen aber den Menschen, der gesund geworden war, bei ihnen stehen und wussten nichts dagegen zu sagen. (Apg 3:8)15Da hießen sie sie hinausgehen aus dem Hohen Rat und berieten miteinander16und sprachen: Was wollen wir mit diesen Menschen tun? Denn dass ein offenkundiges Zeichen durch sie geschehen ist, ist allen bekannt, die in Jerusalem wohnen, und wir können’s nicht leugnen. (Joh 11:47)17Aber damit es nicht weiter einreiße unter dem Volk, wollen wir ihnen drohen, dass sie hinfort zu keinem Menschen in diesem Namen reden.18Und sie riefen sie und geboten ihnen, keinesfalls zu verkünden oder zu lehren in dem Namen Jesu. (Apg 5:28)19Petrus aber und Johannes antworteten und sprachen zu ihnen: Urteilt selbst, ob es vor Gott recht ist, dass wir euch mehr gehorchen als Gott.20Wir können’s ja nicht lassen, von dem zu reden, was wir gesehen und gehört haben.21Da drohten sie ihnen und ließen sie gehen um des Volkes willen, weil sie nicht wussten, wie man sie hätte bestrafen können; denn alle lobten Gott für das, was geschehen war.22Denn der Mensch war über vierzig Jahre alt, an dem dieses Zeichen der Heilung geschehen war.
Das Gebet der Gemeinde
23Und als man sie hatte gehen lassen, kamen sie zu den Ihren und berichteten, was die Hohenpriester und Ältesten zu ihnen gesagt hatten.24Als sie das hörten, erhoben sie ihre Stimme einmütig zu Gott und sprachen: Herr, du hast Himmel und Erde und das Meer und alles, was darin ist, gemacht, (2 Mos 20:11; Ps 146:6; Apg 14:15)25du hast durch den Mund unseres Vaters David, deines Knechtes, durch den Heiligen Geist gesagt: »Warum toben die Heiden, und die Völker nehmen sich vor, was vergeblich ist?26Die Könige der Erde treten zusammen, und die Fürsten versammeln sich wider den Herrn und seinen Christus.«27Wahrhaftig, sie haben sich versammelt in dieser Stadt gegen deinen heiligen Knecht Jesus, den du gesalbt hast, Herodes und Pontius Pilatus mit den Heiden und den Stämmen Israels, (Luk 23:12)28zu tun, was deine Hand und dein Ratschluss zuvor bestimmt haben, dass es geschehen sollte. (Apg 2:23)29Und nun, Herr, sieh an ihr Drohen und gib deinen Knechten, mit allem Freimut zu reden dein Wort. (Ef 6:19)30Strecke deine Hand aus zur Heilung und lass Zeichen und Wunder geschehen durch den Namen deines heiligen Knechtes Jesus. (Apg 5:12)31Und als sie gebetet hatten, erbebte die Stätte, wo sie versammelt waren; und sie wurden alle vom Heiligen Geist erfüllt und redeten das Wort Gottes mit Freimut.
Die Gütergemeinschaft der ersten Christen
32Die Menge der Gläubigen aber war ein Herz und eine Seele; auch nicht einer sagte von seinen Gütern, dass sie sein wären, sondern es war ihnen alles gemeinsam. (Apg 2:44)33Und mit großer Kraft bezeugten die Apostel die Auferstehung des Herrn Jesus, und große Gnade war bei ihnen allen. (Apg 2:22)34Es war auch keiner unter ihnen, der Mangel hatte; denn wer von ihnen Land oder Häuser hatte, verkaufte sie und brachte das Geld für das Verkaufte (Apg 2:45)35und legte es den Aposteln zu Füßen; und man gab einem jeden, was er nötig hatte.36Josef aber, der von den Aposteln Barnabas genannt wurde – das heißt übersetzt: Sohn des Trostes –, ein Levit, aus Zypern gebürtig, (Apg 9:27; Apg 11:22; Apg 12:25; Apg 15:2; 1 Kor 9:6; Gal 2:1; Kol 4:10)37der hatte einen Acker und verkaufte ihn und brachte das Geld und legte es den Aposteln zu Füßen.