1En dag började leviten Kora, son till Jishar, sonson till Kehat, och några män från Rubens stam, Datan och Abiram, Eliabs söner, och On, Pelets son,2att intala folket att göra uppror mot Mose. På deras sida stod 250 förtroendevalda ledare.3De gick till Mose och Aron och sa: "Nu har vi fått nog av er överlägsna attityd. Ni är inte bättre än några andra. Alla i Israel har blivit utvalda av Gud, och han är med oss allesammans. Vad har ni för rättighet att framhålla er själva som ni gör och påstå att vi måste lyda er? Hur kan ni med att sätta er över folkets vilja?"4När Mose hörde detta föll han ner på marken med ansiktet mot jorden,5och sedan sa han till Kora och dem som var med honom: "I morgon ska Herren visa vem som tillhör honom, vem som är helig och vem han har utsett att vara präst åt sig.6-7Så här ska ni göra: Du Kora, och de andra som är med dig, ska i morgon ta rökelsekar och tända dem. Lägg rökelse i dem inför Herren, så ska vi få reda på vem det är Herren har utvalt. Ni leviter har gått för långt!"8-9Sedan sa Mose, vänd till Kora: "Tycker du inte att det är tillräckligt hedrande att Israels Gud har utvalt er leviter bland alla andra i Israel och att han låter er komma så nära sig när ni tjänar honom i hans tabernakel och står framför folket och tjänar det?10Säger det er ingenting att det bara är leviterna som fått sådana uppdrag? Nu vill ni alltså göra anspråk på att få vara präster också!11-12Det är väl det ni är ute efter när ni nu har gjort uppror mot Herren. Och vad har egentligen Aron gjort, eftersom ni är så missnöjda med honom?"Därefter kallade Mose till sig Datan och Abiram, Eliabs söner, men de vägrade att komma.13"Är det inte illa nog att du ledde oss bort från det härliga Egypten för att döda oss här i öknen?" sa de. "Nu tänker du göra dig till kung över oss också!14Dessutom har du inte lett oss in i det underbara landet som du lovade, och inte heller gett oss åkrar eller vingårdar. Försöker du driva med oss? Nej, vi tänker inte komma."15Då blev Mose förargad och sa till Herren: "Ta inte emot deras offer! Jag har inte stulit så mycket som en åsna från dem och har inte gjort dem något ont."16Och till Kora sa han: "Kom hit i morgon och ställ dig inför Herren med alla dina vänner. Aron kommer också att vara här.17Se till att ni har med er rökelsekaren med rökelse. Var och en ska ha sitt eget rökelsekar, så att det blir sammanlagt 250 stycken. Aron ska också ha sitt med sig."18De gjorde som Mose hade befallt. De kom dit med sina rökelsekar, tände dem, lade rökelsen i dem och stod vid ingången till tabernaklet, tillsammans med Mose och Aron.19När Kora hade samlat alla sina anhängare vid ingången till tabernaklet visade sig Herrens härlighet för allt folket,20och Herren sa till Mose och Aron:21"Gå bort från dem, så att jag kan döda dem omedelbart."22Men Mose och Aron kastade sig ner på marken inför Herren och sa: "Gud, du hela mänsklighetens Gud, måste du bli så utom dig av vrede att du låter det gå ut över hela detta folk, bara för att en man syndar?"
Guds straff för upproret
23-24Då sa Herren till Mose: "Säg till folket att hålla sig borta från Koras, Datans och Abirams tält."25Mose skyndade då bort till Datans och Abirams tält, följd av ledarna.26"Akta er!", ropade han till folket. "Var inte i närheten av dessa ogudaktiga mäns tält, och rör ingenting som är deras, så att ni inte blir inblandade i deras synder och dödade tillsammans med dem."27Alla drog sig då undan från Koras, Datans och Abirams tält, medan Datan och Abiram kom ut och ställde sig vid ingången till sina tält tillsammans med hustrur och barn.28Och Mose sa: "Genom det här ska ni förstå att det är Herren som har sänt mig att utföra allt det jag gjort och att jag inte har gjort det av mig själv.29Om de här människorna dör en naturlig död, då har inte Herren sänt mig.30Men om Herren gör ett under så att marken öppnar sig och slukar dem med allt de äger och har, så att de far ner levande till dödsriket, då ska ni veta att dessa män har föraktat Herren."31Mose hann knappt tala till punkt, förrän marken plötsligt öppnades under dem,32och jorden uppslukade dem tillsammans med deras familjer och tillhörigheter. Allt de ägde försvann i djupet.33De blev levande begravda, marken slöt sig sedan över dem och de var borta.34Alla flydde vid deras skrik, rädda för att ryckas med,35och eld kom ner från Herren och förtärde de 250 män som offrade rökelse.36-37Herren sa till Mose: "Säg till Eleasar, prästen Arons son, att ta vara på rökelsekaren ur askan, för de är heliga, avskilda åt Herren. De glödande kolen ska han kasta bort,38för männen dog på grund av sin synd. Sedan ska han hamra ut metallen till plåtar och täcka altaret med dem. Rökelsekaren var heliga därför att de använts inför Herren, och altarplåtarna ska finnas där som en påminnelse för Israels folk."39Prästen Eleasar tog då de 250 rökelsekaren av koppar och hamrade ut dem till metallplåtar att täcka altaret med.40Detta skulle vara en påminnelse för Israels folk om att ingen obehörig, ingen som inte var ättling till Aron, fick komma inför Herren och bränna rökelse, för då kunde det som hände med Kora och hans anhängare hända honom. Allt detta var enligt de föreskrifter som Herren gett Mose.41Men redan följande morgon började folket anklaga Mose och Aron igen och ropa: "Ni har dödat Herrens folk."42Snart hade en missnöjd och uppretad folkhop samlats, och medan de stod där och såg upp mot tabernaklet visade sig plötsligt molnet med Herrens härlighet.43-44Då kom Mose och Aron och ställde sig vid ingången till tabernaklet, och Herren sa till Mose:45"Skynda dig bort från detta folk, så att jag omedelbart kan döda det."Men Mose och Aron föll ner på marken inför Herren.46"Ta ett rökelsekar och lägg eld från altaret i det", sa Mose därefter till Aron. "Lägg på rökelse och bär det omedelbart ut bland folket för att försona det. Jag känner Guds vrede, och pest har redan drabbat dem.47Aron gjorde som Mose hade sagt till honom och sprang ut bland folket. Pesten hade redan börjat härja. Han lade på rökelse och skaffade försoning för dem alla,48och när han stod där, mitt bland levande och döda, upphörde plötsligt pesten.49Men då hade redan 14.700 människor hunnit dö, förutom dem som dött dagen innan tillsammans med Kora.50När Aron återvände till Mose vid ingången till tabernaklet hade pesten upphört helt.
1Und Korach, der Sohn Jizhars, des Sohnes Kehats, des Sohnes Levis, dazu Datan und Abiram, die Söhne Eliabs, und On, der Sohn Pelets, die Söhne Rubens, (2 Mos 6:16; 2 Mos 6:18; 2 Mos 6:21; 4 Mos 26:7; Jud 1:11)2die empörten sich gegen Mose, dazu zweihundertfünfzig Männer unter den Israeliten, Vorsteher der Gemeinde, von der Versammlung berufen, namhafte Leute. (4 Mos 12:1)3Und sie versammelten sich gegen Mose und Aaron und sprachen zu ihnen: Ihr geht zu weit! Denn die ganze Gemeinde, sie alle sind heilig, und der HERR ist unter ihnen. Warum erhebt ihr euch über die Gemeinde des HERRN?4Als Mose das hörte, fiel er auf sein Angesicht (4 Mos 14:5)5und sprach zu Korach und zu seiner ganzen Rotte: Morgen wird der HERR kundtun, wer ihm gehört, wer heilig ist und zu ihm nahen soll; wen er erwählt, der soll zu ihm nahen. (2 Tim 2:19)6Dies tut: Nehmt euch Pfannen, Korach und seine ganze Rotte,7und legt Feuer hinein und tut Räucherwerk darauf vor dem HERRN am Morgen. Wen dann der HERR erwählt, der ist heilig. Ihr geht zu weit, ihr Söhne Levi!8Und Mose sprach zu Korach: Höret doch, ihr Söhne Levi!9Ist’s euch zu wenig, dass euch der Gott Israels ausgesondert hat aus der Gemeinde Israel, ihm zu nahen, damit ihr den Dienst für die Wohnung des HERRN verseht und vor die Gemeinde tretet, um ihr zu dienen? (4 Mos 3:6; 4 Mos 4:4)10Er hat dich und mit dir alle deine Brüder, die Söhne Levi, zu sich nahen lassen – und ihr sucht nun auch das Priestertum?11Du und deine ganze Rotte, ihr macht einen Aufruhr wider den HERRN! Es ist nicht allein Aaron, gegen den ihr murrt.12Und Mose schickte hin und ließ Datan und Abiram rufen, die Söhne Eliabs. Da sprachen sie: Wir ziehen nicht hinauf[1]!13Ist’s nicht genug, dass du uns aus dem Lande geführt hast, darin Milch und Honig fließt, und uns tötest in der Wüste? Musst du auch noch über uns herrschen?14Wie fein hast du uns gebracht in ein Land, darin Milch und Honig fließt, und hast uns Äcker und Weinberge zum Erbteil gegeben! Willst du den Leuten auch die Augen ausreißen? Wir ziehen nicht hinauf! (2 Mos 3:8)15Da ergrimmte Mose sehr und sprach zu dem HERRN: Wende dich nicht zu ihrem Opfer. Ich habe nicht einen Esel von ihnen genommen und habe keinem von ihnen ein Leid getan. (1 Sam 12:3)16Und Mose sprach zu Korach: Du und deine ganze Rotte, ihr sollt morgen vor den HERRN kommen, du und sie und Aaron.17Und ein jeder nehme seine Pfanne und lege Räucherwerk darauf, und tretet hin vor den HERRN, ein jeder mit seiner Pfanne, zweihundertfünfzig Pfannen; auch du und Aaron, ein jeder mit seiner Pfanne.18Und ein jeder nahm seine Pfanne und legte Feuer hinein und tat Räucherwerk darauf, und sie traten vor den Eingang der Stiftshütte und Mose und Aaron auch.19Und Korach versammelte gegen sie die ganze Gemeinde vor dem Eingang der Stiftshütte. Da erschien die Herrlichkeit des HERRN vor der ganzen Gemeinde. (4 Mos 14:10)20Und der HERR redete mit Mose und Aaron und sprach:21Scheidet euch von dieser Gemeinde, damit ich sie im Nu vertilge. (1 Mos 19:14)22Sie fielen aber auf ihr Angesicht und sprachen: Ach, Gott, der du bist der Gott des Lebensodems für alles Fleisch, wenn ein einziger Mann gesündigt hat, willst du darum gegen die ganze Gemeinde wüten? (2 Sam 24:17; Job 10:12; Job 12:10)23Und der HERR redete mit Mose und sprach:24Sage der Gemeinde: Weicht ringsherum zurück von der Wohnung Korachs und Datans und Abirams.25Und Mose stand auf und ging zu Datan und Abiram, und die Ältesten Israels folgten ihm nach;26und er redete mit der Gemeinde und sprach: Weicht von den Zelten dieser ruchlosen Menschen und rührt nichts an, was sie haben, damit ihr nicht auch umkommt durch all ihre Sünde.27Da kehrten sie sich ab von der Wohnung Korachs, Datans und Abirams. Datan aber und Abiram gingen heraus und traten an die Tür ihrer Zelte mit ihren Frauen und Söhnen und kleinen Kindern.28Und Mose sprach: Daran sollt ihr merken, dass mich der HERR gesandt hat, alle diese Werke zu tun, und dass ich sie nicht tue aus meinem eigenen Herzen:29Werden sie sterben, wie alle Menschen sterben, oder heimgesucht, wie alle Menschen heimgesucht werden, so hat mich der HERR nicht gesandt;30wird aber der HERR etwas Neues schaffen, dass die Erde ihren Mund auftut und sie verschlingt mit allem, was sie haben, dass sie lebendig hinunter in das Totenreich fahren, so werdet ihr erkennen, dass diese Leute den HERRN gelästert haben.31Und als er alle diese Worte beendet hatte, zerriss die Erde unter ihnen (5 Mos 11:6)32und tat ihren Mund auf und verschlang sie mit ihren Sippen, mit allen Menschen, die zu Korach gehörten, und mit all ihrer Habe.33Und sie fuhren lebendig in das Totenreich hinunter mit allem, was sie hatten, und die Erde deckte sie zu und sie kamen um, mitten aus der Gemeinde heraus.34Und ganz Israel, das um sie her war, floh vor ihrem Geschrei; denn sie dachten: Dass uns die Erde nicht auch verschlinge!35Und Feuer fuhr aus von dem HERRN und fraß auch die zweihundertfünfzig Männer, die das Räucherwerk opferten. (3 Mos 10:1; Ps 106:17)