1-2Prins Absalom, Davids son, hade en vacker syster som hette Tamar. Prins Amnon, hennes halvbror, blev djupt förälskad i henne och plågades så av sin kärlek att han blev sjuk. Han fick aldrig tillfälle att tala med henne, för ogifta unga kvinnor och män hölls helt skilda åt.3Men Amnon hade en mycket listig kusin och nära vän som hette Jonadab och var son till Davids bror Simea.4En dag frågade Jonadab Amnon: "Vad är det med dig? Varför ser du så bedrövlig ut?""Jag är kär i min halvsyster Tamar", avslöjade Amnon.5Jonadab sa: "Så här ska du göra. Lägg dig och låtsas att du är sjuk. När din far kommer för att hälsa på dig, ska du be honom skicka efter Tamar för att laga till något gott åt dig. Säg till honom att du skulle må bättre om hon fick hjälpa dig."6Amnon gjorde så, och när kungen kom för att hälsa på honom, bad Amnon honom att Tamar skulle få tillåtelse att komma till honom.7David lovade honom det och meddelade Tamar: "Gå till din bror Amnon och laga till något åt honom."8Hon gjorde så och gick in i hans sovrum, så att han kunde se henne knåda en deg. Sedan bakade hon ett speciellt slags bröd åt honom.9Men när hon satte sig ner för att servera honom, vägrade han att äta!"Alla ska gå ut härifrån", sa han till tjänarna, och de lämnade rummet.10Sedan sa han till Tamar: "Ta nu hit brödet igen till min säng och mata mig."Då hämtade Tamar brödet,11och medan hon stod där framför honom, grep han tag i henne och bad: "Kom och ligg med mig, min älskade!"12"Amnon!" ropade hon. "Bär dig inte åt som en dåre! Gör inte så här mot mig! Du vet att det är brottsligt här i Israel.13Och vart ska jag i så fall gå med min skam? Man kommer att säga att du är en av de största dårarna i Israel. Nej, tala med kungen om det i stället, för han går nog med på att vi gifter oss."14Men han ville inte lyssna, och eftersom han var den starkare lyckades han våldta henne.15Plötsligt förvandlades hans kärlek till hat, och nu hatade han henne mer än han förut älskat henne."Ge dig iväg härifrån!" vrålade han till henne.16"Nej, nej!" snyftade hon. "Om du kör ut mig nu, gör du ett större brott än det som du just har begått mot mig."Men han ville inte lyssna till henne,17-18utan ropade på sin tjänare och befallde: "Kasta ut den där kvinnan, och lås dörren efter henne!" Tjänaren körde ut henne och reglade dörren. Tamar hade på sig en lång och rikt broderad klänning, som det på den tiden var sed att bära för de av kungens döttrar som var ogifta.19Hon rev sönder klänningen och hällde aska på huvudet och grät hejdlöst när hon gick sin väg.
Absalom mördar Amnon
20Hennes bror Absalom kom då och frågade henne: "Är det så att Amnon våldtagit dig? Var inte så upprörd. Det är ingenting att oroa sig för, eftersom det i alla fall är inom familjen."Men Tamar levde sedan som en övergiven kvinna i sin bror Absaloms hus.21-24När kung David hörde vad som hänt blev han oerhört arg. Absalom sa inte ett ord till Amnon trots att han hatade honom djupt på grund av övergreppet mot Tamar. Två år senare, när Absalom klippte sina får vid Baal-Hasor i Efraim, inbjöd han sin far och alla sina bröder att komma och fira detta tillfälle.25Kungen svarade: "Nej, min son, om vi kommer allesammans, så skulle det bli för mycket för dig." Absalom bad honom igen, men fick åter ett nekande svar.26"Om inte du kan komma själv, kan du kanske skicka min bror Amnon i stället?" föreslog Absalom."Varför just Amnon?" undrade kungen.27Men Absalom var ivrig och stod på sig, tills kungen slutligen gav med sig och lät alla sina söner fara dit.28Absalom sa till sina män: "Vänta tills Amnon blir full och döda honom sedan, när jag ger tecken! Var inte rädda! Jag är den som ger order här, och detta är en befallning. Visa att ni är modiga och gör som jag säger."29-30De dödade Amnon som planerat. Alla hans bröder flydde sedan därifrån på sina mulor. Medan de var på väg tillbaka till Jerusalem, fick David höra ett rykte att Absalom skulle ha dödat alla sina bröder, och att ingen längre fanns i livet!31Kungen for då upp, slet av sig manteln och kastade sig raklång på marken. Hans rådgivare rev sönder sina kläder i skräck och sorg.32-33Men Jonadab, son till Davids bror Simea, sa: "Nej, alla har inte dödats! Det är bara Amnon! Absalom har planerat detta allt sedan Amnon förgrep sig på Tamar. Tro därför inte att alla dina söner är döda. Bara Amnon är död."34Men Absalom flydde för att komma undan. Plötsligt fick en av vaktposterna på Jerusalems mur se en massa folk på vägen västerut komma nerför bergssluttningen.35"Titta där!" sa Jonadab till kungen."Där kommer dina söner, precis som jag sa."36Innan han slutat tala var de framme, och de grät och snyftade, och detsamma gjorde också kungen och hans tjänare.37Absalom flydde till kung Talmai, Ammihurs son i Gesur, och stannade där i tre år. Men David, som under tiden kom över sin sorg, längtade efter Absalom och avstod från alla planer på att strida mot honom.
1Und es begab sich danach: Absalom, der Sohn Davids, hatte eine schöne Schwester, die hieß Tamar; und Amnon, der Sohn Davids, gewann sie lieb. (2 Sam 3:2)2Und Amnon grämte sich, sodass er fast krank wurde, um seiner Schwester Tamar willen; denn sie war eine Jungfrau, und es schien Amnon unmöglich, ihr etwas anzutun.3Amnon aber hatte einen Freund, der hieß Jonadab, ein Sohn von Davids Bruder Schima, und dieser Jonadab war ein sehr kluger Mann.4Der sprach zu ihm: Warum bist du so elend von Tag zu Tag, du Königssohn? Willst du mir’s nicht sagen? Da sprach Amnon zu ihm: Ich habe Tamar, die Schwester meines Bruders Absalom, lieb gewonnen.5Jonadab sprach zu ihm: Lege dich auf dein Bett und stelle dich krank. Wenn dann dein Vater kommt, dich zu besuchen, so sprich zu ihm: Lass doch meine Schwester Tamar kommen, damit sie mir Krankenspeise gebe und vor meinen Augen das Essen bereite, dass ich zusehe und von ihrer Hand esse.6So legte sich Amnon hin und stellte sich krank. Als nun der König kam, ihn zu besuchen, sprach Amnon zum König: Lass doch meine Schwester Tamar kommen, dass sie vor meinen Augen zwei Kuchen mache und ich von ihrer Hand esse.7Da sandte David zu Tamar ins Haus und ließ ihr sagen: Geh hin ins Haus deines Bruders Amnon und mache ihm eine Krankenspeise.8Tamar ging hin ins Haus ihres Bruders Amnon; er aber lag zu Bett. Und sie nahm den Teig und knetete ihn und bereitete ihn vor seinen Augen und backte die Kuchen.9Und sie nahm die Pfanne und schüttete sie vor ihm aus; aber er weigerte sich zu essen. Und Amnon sprach: Lasst jedermann von mir hinausgehen. Und es ging jedermann von ihm hinaus. (1 Mos 45:1)10Da sprach Amnon zu Tamar: Bringe die Krankenspeise in die Kammer, dass ich von deiner Hand esse. Da nahm Tamar die Kuchen, die sie gemacht hatte, und brachte sie zu Amnon, ihrem Bruder, in die Kammer.11Und als sie diese zu ihm brachte, damit er esse, ergriff er Tamar und sprach zu ihr: Komm, meine Schwester, schlaf bei mir! (3 Mos 18:9; 3 Mos 20:17)12Sie aber sprach zu ihm: Nicht doch, mein Bruder, schände mich nicht; denn so tut man nicht in Israel. Tu nicht solch eine Schandtat!13Wo soll ich mit meiner Schande hin? Und du wirst in Israel sein wie ein Ruchloser. Rede aber mit dem König, der wird mich dir nicht versagen.14Aber er wollte nicht auf sie hören und ergriff sie und tat ihr Gewalt an und schlief bei ihr.15Und Amnon wurde ihrer überdrüssig, sodass sein Hass größer war als vorher seine Liebe. Und Amnon sprach zu ihr: Steh auf, geh!16Sie aber sprach zu ihm: Dass du mich von dir stößt, dies Unrecht ist größer als das andere, das du an mir getan hast. Aber er wollte nicht auf sie hören,17sondern rief den Knaben, der ihm diente, und sprach: Treibe diese von mir hinaus und schließ die Tür hinter ihr zu!18Und sie hatte ein Ärmelkleid an; denn solche Kleider trugen des Königs Töchter, solange sie Jungfrauen waren. Und als sein Diener sie hinausgetrieben und die Tür hinter ihr zugeschlossen hatte,19warf Tamar Asche auf ihr Haupt und zerriss das Ärmelkleid, das sie anhatte, und legte ihre Hand auf das Haupt und ging schreiend davon.20Und ihr Bruder Absalom sprach zu ihr: Ist dein Bruder Amnon bei dir gewesen? Nun, meine Schwester, schweig still; es ist dein Bruder, nimm dir die Sache nicht so zu Herzen. So blieb Tamar einsam im Hause ihres Bruders Absalom.21Und als der König David dies alles hörte, wurde er sehr zornig. Aber er tat seinem Sohn Amnon nichts zuleide, denn er liebte ihn, weil er sein Erstgeborener war.[1]22Doch Absalom redete nicht mit Amnon, weder Böses noch Gutes. Denn Absalom hasste Amnon, weil er seine Schwester Tamar geschändet hatte.
Absaloms Rache an Amnon
23Nach zwei Jahren aber hatte Absalom Schafschur in Baal-Hazor, das bei Ephraim liegt. Und Absalom lud alle Söhne des Königs ein24und kam zum König und sprach: Siehe, dein Knecht hat Schafschur; der König und seine Knechte mögen mit seinem Knecht hingehen.25Der König aber sprach zu Absalom: Nicht doch, mein Sohn, lass uns nicht alle gehen, damit wir dich nicht beschweren. Und obgleich er ihn nötigte, wollte er doch nicht hingehen, sondern entließ ihn mit seinem Segen.26Absalom sprach: Soll dann nicht mein Bruder Amnon mit uns gehen? Der König sprach zu ihm: Warum soll er mit dir gehen?27Da nötigte ihn Absalom, dass er Amnon und alle Söhne des Königs mit ihm gehen ließ.28Absalom aber gebot seinen Leuten: Seht darauf, wenn Amnon guter Dinge wird vom Wein und ich zu euch spreche: Schlagt Amnon nieder!, so sollt ihr ihn töten. Fürchtet euch nicht, denn ich hab’s euch geboten; seid nur getrost und geht tapfer dran!29So taten die Leute Absaloms mit Amnon, wie ihnen Absalom geboten hatte. Da sprangen alle Söhne des Königs auf, und jeder setzte sich auf sein Maultier, und sie flohen.30Und als sie noch auf dem Wege waren, kam das Gerücht vor David, Absalom habe alle Söhne des Königs erschlagen, dass nicht einer von ihnen übrig geblieben wäre.31Da stand der König auf und zerriss seine Kleider und legte sich auf die Erde, und alle seine Knechte, die um ihn her standen, zerrissen ihre Kleider.32Da hob Jonadab, der Sohn Schimas, des Bruders Davids, an und sprach: Mein Herr denke nicht, dass alle jungen Männer, die Söhne des Königs, tot sind; sondern Amnon allein ist tot. Denn das hatte Absalom im Sinn von dem Tage an, da jener seine Schwester Tamar schändete.33So denke nun mein Herr, der König, nicht, dass alle Söhne des Königs tot seien, sondern Amnon allein ist tot.34Absalom aber floh. Und als der Knecht auf der Warte seine Augen aufhob und ausschaute, siehe, da kam viel Volk auf dem Wege hinter ihm an der Seite des Berges entlang.35Da sprach Jonadab zum König: Siehe, die Söhne des Königs kommen; wie dein Knecht gesagt hat, so ist’s ergangen.36Und als er ausgeredet hatte, siehe, da kamen die Söhne des Königs und erhoben ihre Stimme und weinten. Der König und alle seine Knechte weinten auch gar sehr.37Absalom aber floh und ging zu Talmai, dem Sohn Ammihuds, dem König von Geschur. David aber trug Leid um seinen Sohn alle Tage. (2 Sam 3:3)
Joab erbittet Gnade für Absalom
38Als aber Absalom geflohen und nach Geschur gezogen war, blieb er dort drei Jahre.39Und der König hörte auf, mit Absalom zu hadern, denn er hatte sich getröstet über Amnon, dass er tot war.