1När Mose och Aron hade talat med de äldste, gick de för att träffa Farao. "Vi har ett budskap till dig från Herren, Israels Gud", sa de. "Herren säger: 'Släpp mitt folk, så att de kan bege sig ut i öknen för att där fira högtid och tillbe mig.' "2"Jaså, på det sättet" svarade Farao. "Men vem är då Herren, eftersom jag skulle rätta mig efter honom och släppa Israel? Jag känner inte honom och tänker inte låta Israel lämna landet."3Men Aron och Mose stod på sig: "Hebreernas Gud har uppenbarat sig för oss", förklarade de. "Vi måste vandra tre dagsresor ut i öknen och offra till Herren, vår Gud. Om vi inte lyder honom kommer vi att dö genom svärd eller pest."
Ännu mer arbete
4-5"Vad tror ni att ni är för ena som kan komma på det här sättet och dra folket bort från deras arbete?" röt Farao. Gå nu tillbaka och sköt era arbeten!" röt Farao.6Samma dag gav Farao order till dem som var fogdar och tillsyningsmän över Israel:7-8"Nu ska ni inte längre ge folket halm till teglet, det får de samla ihop själva. Men ni får se till att produktionen inte minskas med en enda tegelsten. De har tydligen inte tillräckligt att göra utan är lata. Det är därför de bråkar om att gå ut i öknen och offra till sin Gud.9Låt dem få arbeta riktigt hårt, så de slutar att lyssna på Mose och Aron och alla deras lögner!"10-11Fogdarna och tillsyningsmännen gjorde som de blivit tillsagda och sa till folket: "Farao har gett order om att ni inte längre ska få någon halm. Ni får själva gå och samla ihop den, men ni ska ändå göra lika mycket tegel som tidigare!"12Man spred sig då över hela landet för att samla strån som kunde användas för att förstärka leran i teglet.13Fogdarna var mycket hårda mot dem: "Ni måste fylla er dagliga kvot, precis som tidigare", befallde de.14Och de slog dem som blivit tillsatta som arbetsledare bland folket. "Varför har ni inte gjort fullt dagsverke, vare sig i går eller i dag?" skrek de åt dem.15Förmännen gick då till Farao och klagade inför honom: "Varför behandlar du oss så här illa?16Vi får inte längre någon halm, och ändå måste vi göra lika mycket tegel som förut. Man slår oss för något som inte är vårt fel. Det är ju fogdarnas fel, som ger sådana orimliga befallningar."17Men Farao svarade: "Ni har inte tillräckligt att göra! Varför skulle ni annars säga att ni vill gå ut i öknen och offra till Herren?18Gå tillbaka till ert arbete nu. Halm kommer ni inte att få, men ni ska leverera lika mycket tegel som ni gjort förut."19Då förstod förmännen att de verkligen hamnat i en besvärlig situation.20När de träffade Mose och Aron, som stod och väntade på dem utanför Faraos palats,21svor de åt dem och sa: "Herren ska straffa er för att ni ställt till det på det här sättet för oss. Farao hatar oss! Nu har han och hans män fått en anledning att döda oss."22Mose vände sig då till Herren och sa: "Herre, hur kan du handla så illa mot ditt eget folk? Varför sände du alls hit mig när du ändå gör så här?23Sedan jag talade med Farao första gången har han blivit allt grymmare mot dem, och du har inte räddat dem!"
1Danach gingen Mose und Aaron hin und sprachen zum Pharao: So spricht der HERR, der Gott Israels: Lass mein Volk ziehen, dass es mir ein Fest halte in der Wüste. (2 Mos 3:18; 2 Mos 7:16; 2 Mos 7:26; 2 Mos 8:16; 2 Mos 9:1; 2 Mos 9:13)2Der Pharao antwortete: Wer ist der HERR, dass ich ihm gehorchen müsse und Israel ziehen lasse? Ich weiß nichts von dem HERRN, will auch Israel nicht ziehen lassen. (2 Kung 18:35; Job 21:15; Dan 3:15)3Sie sprachen: Der Gott der Hebräer ist uns begegnet. Wir wollen nun hinziehen drei Tagereisen weit in die Wüste und dem HERRN, unserm Gott, opfern, dass er uns nicht schlage mit Pest oder Schwert.4Da sprach der König von Ägypten zu ihnen: Mose und Aaron, warum wollt ihr das Volk von seiner Arbeit frei machen? Geht hin an eure Dienste!5Weiter sprach der Pharao: Siehe, sie sind schon mehr als das Volk des Landes, und ihr wollt sie noch feiern lassen von ihrem Dienst! (2 Mos 1:7; 2 Mos 1:9; 2 Mos 1:12)6Darum befahl der Pharao am selben Tage den Vögten des Volks und ihren Aufsehern und sprach:7Ihr sollt dem Volk nicht mehr Häcksel geben, dass sie Ziegel machen, wie bisher; lasst sie selbst hingehen und Stroh dafür zusammenlesen.8Aber die Zahl der Ziegel, die sie bisher gemacht haben, sollt ihr ihnen gleichwohl auferlegen und nichts davon ablassen, denn sie gehen müßig; darum schreien sie und sprechen: Wir wollen hinziehen und unserm Gott opfern.9Man drücke die Leute mit Arbeit, dass sie zu schaffen haben und sich nicht um falsche Reden kümmern.10Da gingen die Vögte des Volks und ihre Aufseher hinaus und sprachen zum Volk: So spricht der Pharao: Man wird euch kein Häcksel mehr geben.11Geht ihr selbst hin und beschafft euch Häcksel, wo ihr’s findet; aber von eurer Arbeit soll euch nichts erlassen werden.12Da zerstreute sich das Volk ins ganze Land Ägypten, um Stroh zu sammeln, damit sie Häcksel hätten.13Und die Vögte trieben sie an und sprachen: Erfüllt euer Tagewerk wie damals, als ihr Häcksel hattet.14Und die Aufseher aus den Reihen der Israeliten, die die Vögte des Pharao über sie gesetzt hatten, wurden geschlagen, und es wurde zu ihnen gesagt: Warum habt ihr nicht auch heute euer festgesetztes Tagewerk getan wie bisher?15Da gingen die Aufseher der Israeliten hin und schrien zu dem Pharao: Warum verfährst du so mit deinen Knechten?16Man gibt deinen Knechten kein Häcksel, und wir sollen dennoch die Ziegel machen, die uns bestimmt sind; und siehe, deine Knechte werden geschlagen, und dein Volk trägt die Schuld.17Der Pharao sprach: Ihr seid müßig, müßig seid ihr; darum sprecht ihr: Wir wollen hinziehen und dem HERRN opfern.18So geht nun hin und tut euren Frondienst! Häcksel soll man euch nicht geben, aber die Anzahl Ziegel sollt ihr schaffen.19Da sahen die Aufseher der Israeliten, dass es mit ihnen übel stand, weil man sagte: Ihr sollt nichts ablassen von dem Tagewerk an Ziegeln.20Und als sie von dem Pharao weggingen, begegneten sie Mose und Aaron, die dastanden und auf sie warteten,21und sprachen zu ihnen: Der HERR richte seine Augen wider euch und strafe es, dass ihr uns stinkend gemacht habt vor dem Pharao und seinen Großen und habt ihnen so das Schwert in ihre Hände gegeben, uns zu töten.22Mose aber kam wieder zu dem HERRN und sprach: Herr, warum tust du so übel an diesem Volk? Warum hast du mich hergesandt?23Denn seitdem ich hingegangen bin zum Pharao, um mit ihm zu reden in deinem Namen, hat er das Volk noch härter geplagt, und du hast dein Volk nicht errettet.