1De lämnade Elim och fortsatte sin vandring in i öknen Sin, mellan Elim och Sinai, och de kom dit den femtonde dagen i andra månaden efter att de lämnat Egypten.2Där började folket än en gång klaga på Mose och Aron.3"Tänk, om vi ändå hade varit kvar i Egypten", sa de. "Tänk om Herren hade låtit oss dö där, för där hade vi ju tillräckligt med mat! Nu har ni fört oss ut i öknen, där vi kommer att dö av svält."4Då sa Herren till Mose: "Jag ska låta mat regna ner från himlen till er. Var och en kan gå ut varje dag och samla in så mycket som han behöver. Och jag ska pröva dem för att se om de följer mina instruktioner eller inte.5Säg till dem att samla dubbelt så mycket på den sjätte dagen i varje vecka!"6Mose och Aron kallade samman allt folket och meddelade dem: "I kväll ska ni bli klara över att det var Herren som förde er ut ur Egypten.7-9I morgon ska ni få se ännu mer av hans härlighet, för vilka är vi att ni skulle klaga på oss? Herren ska ge er kött att äta i kväll, och i morgon ska ni få bröd. Kom nu fram inför Herren och lyssna till hans svar på er jämmer."10Aron talade sedan till folket, och när de vände sig mot öknen uppenbarade sig plötsligt Herren för dem i molnet, som ledde dem.11-12Och Herren sa till Mose: "Jag har hört deras klagan. Säg till dem: 'I kväll ska ni få kött och i morgon ska ni mättas med bröd, och så ska ni veta att jag är Herren, er Gud.' "13Den kvällen kom en stor mängd vaktlar över lägret, och på morgonen var öknen runt lägerplatsen våt av dagg.14Och när daggen lite senare försvann, lämnade den kvar något som liknade rimfrost på marken.15När Israels folk såg detta, frågade de: "Vad är det här?"Mose förklarade: "Det är den mat som Herren har gett er att äta.16Herren har sagt att var och en ska samla in så mycket han behöver för sitt hushåll, mellan tre och fyra liter per person."17Israels folk gick ut och lydde uppmaningen.18Och när de mätte upp vad de samlat i sina mått fann de att det räckte till alla. De som hade samlat mycket hade ingenting över, och de som hade samlat lite hade tillräckligt.19Och Mose sa till folket: "Lämna ingenting kvar över natten."20Men naturligtvis fanns det sådana som inte ville lyssna utan lämnade en del kvar till morgonen därpå. Men då var det fullt av mask och luktade fruktansvärt illa, och Mose blev arg på dem.21På detta sätt samlade de mat varje morgon, varje hushåll efter sitt behov, och när solen steg allt högre fram på dagen, smälte det som var lämnat kvar bort och försvann.22På sjätte dagen samlade de dubbelt så mycket som vanligt, åtta liter i stället för fyra. Ledarna bland folket gick då till Mose och rapporterade detta.23Då talade han om anledningen för dem: "Vi gör detta eftersom Herren har valt morgondagen som vilodag, en Herrens heliga sabbat, när vi ska avstå från att göra våra dagliga sysslor. Gör därför i ordning så mycket ni behöver i dag, och spara det som blir över till i morgon."24Till skillnad från förut var maten nästa morgon färsk. Den luktade gott och det fanns ingen mask i den.25Mose sa: "Detta är er mat för i dag, för detta är Herrens sabbat, och det kommer inte att finnas någon mat alls ute på marken.26Samla alltså mat under sex dagar. Den sjunde dagen är sabbat, och då kommer det inte att finnas någon mat ute på marken."27Några gick ändå ut på sabbaten för att samla mat men de fann ingen.28-29"Hur länge tänker detta folk vägra att lyda?" frågade Herren Mose. "Ser de inte att jag ger dem dubbelt så mycket den sjätte dagen, så att det ska vara tillräckligt för två dagar? För Herren har gett er den sjunde dagen som en vilodag. Stanna nu kvar i era tält och gå inte ut för att samla mat på marken den dagen."30Folket vilade alltså den sjunde dagen.31Och folket kallade maten "manna", som betyder: Vad är det? Mannat var vitt som korianderfrö och smakade som bröd med honung.32Mose berättade också för folket att Herren bett dem att bevara en portion manna så att kommande generationer skulle få se det.33Därför sa han till Aron att skaffa en kruka och hälla upp några liter manna i den och placera det på en helig plats.34Aron gjorde så, precis enligt Herrens order till Mose, och han ställde mannat bredvid arken i tabernaklet.35Under fyrtio år åt Israels barn manna, ända tills de kom in i Kanaans land, där det fanns säd att äta.36Krukan som användes för att mäta upp mannat rymde omkring tre och en halv liter.
1Von Elim brachen sie auf, und die ganze Gemeinde der Israeliten kam in die Wüste Sin, die zwischen Elim und Sinai liegt, am fünfzehnten Tage des zweiten Monats, nachdem sie von Ägypten ausgezogen waren.2Und es murrte die ganze Gemeinde der Israeliten wider Mose und Aaron in der Wüste. (2 Mos 17:2)3Und die Israeliten sprachen: Wollte Gott, wir wären in Ägypten gestorben durch des HERRN Hand, als wir bei den Fleischtöpfen saßen und hatten Brot die Fülle zu essen. Denn ihr habt uns dazu herausgeführt in diese Wüste, dass ihr diese ganze Gemeinde an Hunger sterben lasst. (2 Mos 14:11)4Da sprach der HERR zu Mose: Siehe, ich will euch Brot vom Himmel regnen lassen, und das Volk soll hinausgehen und täglich sammeln, was es für den Tag bedarf, dass ich’s prüfe, ob es in meinem Gesetz wandle oder nicht. (1 Mos 22:1; 2 Mos 15:1; 2 Mos 15:25)5Am sechsten Tage aber wird’s geschehen, wenn sie zubereiten, was sie einbringen, dass es doppelt so viel sein wird, wie sie sonst täglich sammeln.6Mose und Aaron sprachen zu ganz Israel: Am Abend sollt ihr innewerden, dass euch der HERR aus Ägyptenland geführt hat,7und am Morgen werdet ihr des HERRN Herrlichkeit sehen, denn er hat euer Murren wider den HERRN gehört. Was sind wir, dass ihr wider uns murrt?8Weiter sprach Mose: Der HERR wird euch am Abend Fleisch zu essen geben und am Morgen Brot die Fülle, weil der HERR euer Murren gehört hat, womit ihr wider ihn gemurrt habt. Denn was sind wir? Euer Murren ist nicht wider uns, sondern wider den HERRN.9Und Mose sprach zu Aaron: Sage der ganzen Gemeinde der Israeliten: Kommt herbei vor den HERRN, denn er hat euer Murren gehört.10Und als Aaron noch redete zu der ganzen Gemeinde der Israeliten, wandten sie sich zur Wüste hin, und siehe, die Herrlichkeit des HERRN erschien in der Wolke. (2 Mos 40:34; 4 Mos 12:5; 4 Mos 14:10; 4 Mos 16:19)11Und der HERR sprach zu Mose:12Ich habe das Murren der Israeliten gehört. Sage ihnen: Gegen Abend sollt ihr Fleisch zu essen haben und am Morgen von Brot satt werden und sollt innewerden, dass ich, der HERR, euer Gott bin.13Und am Abend kamen Wachteln herauf und bedeckten das Lager. Und am Morgen lag Tau rings um das Lager. (4 Mos 11:31)14Und als der Tau weg war, siehe, da lag’s in der Wüste rund und klein wie Reif auf der Erde.15Und als es die Israeliten sahen, sprachen sie untereinander: Man hu?[1] Denn sie wussten nicht, was es war. Mose aber sprach zu ihnen: Es ist das Brot, das euch der HERR zu essen gegeben hat. (2 Mos 4:1; 5 Mos 8:3; Joh 6:31; 1 Kor 10:3)16Das ist’s aber, was der HERR geboten hat: Ein jeder sammle, so viel er zum Essen braucht, einen Krug voll für jeden nach der Zahl der Leute in seinem Zelte.17Und die Israeliten taten’s und sammelten, einer viel, der andere wenig.18Aber als man’s nachmaß, hatte der nicht darüber, der viel gesammelt hatte, und der nicht darunter, der wenig gesammelt hatte. Jeder hatte gesammelt, so viel er zum Essen brauchte. (2 Kor 8:15)19Und Mose sprach zu ihnen: Niemand lasse etwas davon übrig bis zum nächsten Morgen. (2 Mos 4:1; Matt 6:34; Luk 11:3)20Aber sie gehorchten Mose nicht. Und etliche ließen davon übrig bis zum nächsten Morgen; da wurde es voller Würmer und stinkend. Und Mose wurde zornig auf sie.21Sie sammelten aber alle Morgen, so viel ein jeder zum Essen brauchte. Wenn aber die Sonne heiß schien, zerschmolz es.22Und am sechsten Tage sammelten sie doppelt so viel Brot, je zwei Krüge voll für einen. Und alle Vorsteher der Gemeinde kamen hin und verkündeten’s Mose.23Und er sprach zu ihnen: Das ist’s, was der HERR gesagt hat: Morgen ist Ruhetag, heiliger Sabbat für den HERRN. Was ihr backen wollt, das backt, und was ihr kochen wollt, das kocht; was aber übrig ist, das legt beiseite, dass es aufgehoben werde bis zum nächsten Morgen. (1 Mos 2:2)24Und sie legten’s beiseite bis zum nächsten Morgen, wie Mose geboten hatte. Da wurde es nicht stinkend und war auch kein Wurm darin.25Da sprach Mose: Esst dies heute, denn heute ist der Sabbat des HERRN; ihr werdet heute nichts finden auf dem Felde.26Sechs Tage sollt ihr sammeln; aber der siebente Tag ist der Sabbat, an dem wird nichts da sein.27Aber am siebenten Tage gingen etliche vom Volk hinaus, um zu sammeln, und fanden nichts.28Da sprach der HERR zu Mose: Wie lange weigert ihr euch, meine Gebote und Weisungen zu halten?29Sehet, der HERR hat euch den Sabbat gegeben; darum gibt er euch am sechsten Tage für zwei Tage Brot. So bleibe nun ein jeder, wo er ist, und niemand verlasse seinen Wohnplatz am siebenten Tage.30Also ruhte das Volk am siebenten Tage.31Und das Haus Israel nannte es Manna. Und es war wie weißer Koriandersamen und hatte einen Geschmack wie Semmel mit Honig.32Und Mose sprach: Das ist’s, was der HERR geboten hat: Fülle einen Krug davon, um es aufzubewahren für eure Nachkommen, auf dass man sehe das Brot, mit dem ich euch gespeist habe in der Wüste, als ich euch aus Ägyptenland führte.33Und Mose sprach zu Aaron: Nimm ein Gefäß und tu Manna hinein, einen Krug voll, und stelle es hin vor den HERRN, dass es aufbewahrt werde für eure Nachkommen. (Heb 9:4)34Wie der HERR es Mose geboten hatte, so stellte Aaron das Gefäß vor die Lade des Zeugnisses, damit es aufbewahrt werde. (2 Mos 25:16; 4 Mos 17:25)35Und die Israeliten aßen Manna vierzig Jahre lang, bis sie in bewohntes Land kamen; bis an die Grenze des Landes Kanaan aßen sie Manna. (Jos 5:12)36Ein Krug aber ist der zehnte Teil eines Scheffels.