1Josef kastade sig över sin fars kropp och grät över honom och kysste honom.2Sedan bad han de läkare som tjänade honom att balsamera kroppen.3Detta tog hela fyrtio dagar, och landssorgen varade i sjuttio dagar.4När sorgetiden slutligen var över, gick Josef till Faraos hov och bad om en hälsning till Farao:5"Säg till Farao att min far fick mig att lova att föra hans kropp tillbaka till Kanaans land och begrava den där. Be om tillstånd för mig att få gå och begrava min far. Försäkra Farao att jag ska återvända så snart som möjligt."6Farao lovade honom detta. "Gå och begrav din far, som du lovat honom", sa han.7Då begav sig Josef iväg tillsammans med ett stort antal av Faraos rådgivare och assistenter, de var alla höga ämbetsmän i landet,8och alla Josefs släktingar, hans bröder och deras familjer. Men de lämnade sina små barn och alla hjordar kvar i Gosens land.9Många vagnar och ryttare och mycket folk följde alltså med Josef.10När de kom fram till Goren-Haatad, en tröskplats på andra sidan Jordan, höll de en högtidlig dödsklagan över Jakob, och Josef sörjde sin far i sju dagar.11Invånarna där, kananeerna, gav platsen ett nytt namn, Abel-Misraim, som betyder "Egyptiska sörjare", för de sa: "Detta är en plats som innebär djup sorg för dessa egyptier."12-13Sedan gjorde Israels söner som han hade befallt dem och bar hans kropp till Kanaans land och begravde den där i Makpelas grotta, den grotta nära Mamre, som Abraham hade köpt av hetiten Efron.
Josef tar väl hand om sina bröder
14Sedan återvände Josef till Egypten med sina bröder och alla dem som följt med honom för att begrava Israel.15Efter faderns död blev Josefs bröder misstänksamma. "Nu kommer Josef att ge igen för allt det onda vi har gjort mot honom", sa de.16-17Därför sände de bud till honom och sa: "Innan vår far dog sa han till oss att be dig förlåta oss allt ont vi har gjort mot dig. Vi, tjänare åt din fars Gud, ber dig att förlåta oss." När Josef läste meddelandet brast han i gråt.18Sedan kom hans bröder och föll ned inför honom och sa: "Vi är dina slavar."19Men Josef sa till dem: "Var inte rädda för mig. Jag är väl inte Gud, så att jag kan döma och straffa er.20Jag ser det så här: Det som var menat ont, förvandlade Gud till gott. Han har gett mig denna höga ställning som jag har i dag, för att många människors liv skulle kunna räddas.21Nej, var inte rädda. Jag ska själv ta hand om er och era familjer." Och han talade mycket vänligt till dem och tröstade dem.
Josef dör
22Josef och hans bröder och deras familjer blev alltså kvar i Egypten. Josef var 110 år gammal när han dog.23Han levde så länge att han fick se sin son Efraims barnbarn födas, och Manasses son Makirs barn fick han hålla i sin famn.24"Snart kommer jag att dö", sa Josef till sina bröder. "Men Gud ska nog komma och ta hand om er och föra er tillbaka till det land som han har lovat Abrahams och Isaks och Jakobs ättlingar."25Josef fick sina bröder att lova med en ed att de skulle ta hans kropp med sig tillbaka när de återvände till Kanaan.26Sedan dog Josef, 110 år gammal, och de balsamerade hans kropp och lade den i en kista i Egypten.
1Da warf sich Josef über seinen Vater und weinte über ihm und küsste ihn.2Und Josef befahl seinen Dienern, den Ärzten, dass sie seinen Vater zum Begräbnis salbten. Und die Ärzte salbten Israel,3bis vierzig Tage um waren; denn so lange währen die Tage der Salbung. Und die Ägypter beweinten ihn siebzig Tage.4Als nun die Trauertage vorüber waren, redete Josef mit den Leuten des Pharao und sprach: Hab ich Gnade vor euch gefunden, so redet mit dem Pharao und sprecht:5Mein Vater hat einen Eid von mir genommen und gesagt: Siehe, ich sterbe; begrabe mich in meinem Grabe, das ich mir im Lande Kanaan gegraben habe. So will ich nun hinaufziehen und meinen Vater begraben und wiederkommen. (1 Mos 47:29)6Der Pharao sprach: Zieh hinauf und begrabe deinen Vater, wie du ihm geschworen hast.7Da zog Josef hinauf, seinen Vater zu begraben. Und es zogen mit ihm alle Großen des Pharao, die Ältesten seines Hauses und alle Ältesten des Landes Ägypten,8dazu das ganze Haus Josefs und seine Brüder und die vom Hause seines Vaters. Allein ihre Kinder, Schafe und Rinder ließen sie im Lande Goschen.9Und es zogen auch mit ihm hinauf Wagen und Gespanne, und es war ein sehr großes Heer.10Als sie nun nach Goren-Atad kamen, das jenseits des Jordans liegt, da hielten sie eine sehr große und feierliche Klage. Und Josef hielt Totenklage über seinen Vater sieben Tage.11Und als die Leute im Lande, die Kanaaniter, die Klage bei Goren-Atad sahen, sprachen sie: Die Ägypter halten da große Klage. Daher nennt man den Ort Abel-Mizrajim[1]; er liegt jenseits des Jordans.12Und Jakobs Söhne taten, wie er ihnen befohlen hatte, (1 Mos 49:29)13und brachten ihn ins Land Kanaan und begruben ihn in der Höhle auf dem Felde von Machpela, dem Acker, den Abraham zum Erbbegräbnis gekauft hatte von Efron, dem Hetiter, gegenüber Mamre. (1 Mos 23:13)14Als er ihn begraben hatte, zog Josef wieder nach Ägypten mit seinen Brüdern und mit allen, die mit ihm hinaufgezogen waren, seinen Vater zu begraben.
Josefs Edelmut und sein Tod
15Die Brüder Josefs aber fürchteten sich, als ihr Vater gestorben war, und sprachen: Josef könnte uns gram sein und uns alle Bosheit vergelten, die wir an ihm getan haben. (1 Mos 27:41)16Darum ließen sie ihm sagen: Dein Vater befahl vor seinem Tode und sprach:17So sollt ihr zu Josef sagen: Vergib doch deinen Brüdern die Missetat und ihre Sünde, dass sie so übel an dir getan haben. Nun vergib doch diese Missetat uns, den Dienern des Gottes deines Vaters! Aber Josef weinte, als man ihm solches sagte.18Und seine Brüder gingen selbst hin und fielen vor ihm nieder und sprachen: Siehe, wir sind deine Knechte.19Josef aber sprach zu ihnen: Fürchtet euch nicht! Stehe ich denn an Gottes statt?20Ihr gedachtet es böse mit mir zu machen, aber Gott gedachte es gut zu machen, um zu tun, was jetzt am Tage ist, nämlich am Leben zu erhalten ein großes Volk. (1 Mos 45:5; 1 Mos 45:7)21So fürchtet euch nun nicht; ich will euch und eure Kinder versorgen. Und er tröstete sie und redete freundlich mit ihnen.22So wohnte Josef in Ägypten mit seines Vaters Hause und lebte hundertzehn Jahre23und sah Ephraims Kinder bis ins dritte Glied. Auch die Söhne von Machir, Manasses Sohn, wurden dem Hause Josefs zugerechnet.24Und Josef sprach zu seinen Brüdern: Ich sterbe; aber Gott wird euch gnädig heimsuchen und aus diesem Lande führen in das Land, das er Abraham, Isaak und Jakob zu geben geschworen hat.25Darum nahm er einen Eid von den Söhnen Israels und sprach: Wenn euch Gott heimsuchen wird, so nehmt meine Gebeine mit hinauf von hier. (2 Mos 13:19; Jos 24:32)26Und Josef starb, als er hundertzehn Jahre alt war. Und sie salbten ihn und legten ihn in einen Sarg in Ägypten.