1 Mosebok 18 | Nya Levande Bibeln

Nya Levande Bibeln

Abraham får ett viktigt besök

1 Herren visade sig ännu en gång för Abraham, medan denne bodde i eklunden vid Mamre. En varm sommareftermiddag när Abraham satt i tältöppningen 2 lade han plötsligt märke till tre män som kom emot honom. Han skyndade sig för att möta dem och välkomna dem. 3-4 "Mina herrar", sa han. "Gå inte längre. Stanna här och vila er i skuggan under träden, medan jag hämtar vatten för att tvätta era fötter 5 och en bit mat för att styrka er med. Stanna här ett tag innan ni fortsätter er resa."De svarade: "Det låter bra. Gör som du har sagt." 6 Då sprang Abraham tillbaka till tältet och sa till Sara: "Skynda dig att baka några brödkakor. Använd det bästa mjölet och se till att det räcker åt alla tre!" 7 Sedan sprang han ut till hjorden, valde ut en fet kalv och sa till en tjänare att skynda sig att slakta den. 8 Utan dröjsmål dukade han sedan fram ost och mjölk och den stekta kalven, och medan männen åt stod han bredvid dem under träden. 9 "Var är din fru Sara?" frågade de."I tältet", svarade Abraham. 10 Då sa Herren, för det var han: "Nästa år ska jag ge dig och Sara en son!" (Sara lyssnade i tältöppningen bakom honom.) 11 Men Abraham och Sara var båda mycket gamla, och Sara hade för länge sedan passerat den ålder då hon fortfarande kunde få barn. 12 Därför skrattade Sara tyst för sig själv: "Skulle en kvinna vid min ålder kunna få barn och det med en man så gammal som min?" 13 Då frågade Gud Abraham: "Varför skrattade Sara? Varför sa hon att hon är för gammal att få barn? 14 Finns det något som är omöjligt för Gud? Nästa år ska jag komma igen och verkligen se till att Sara har en son, precis som jag har sagt till dig." 15 Men Sara vågade inte erkänna sitt misstag utan ljög och sa: "Jag skrattade inte!""Jo, det gjorde du visst!" svarade Herren. 16 Sedan reste männen sig upp från måltiden och började gå mot Sodom, och Abraham gick med dem ett stycke på vägen. 17 "Hur skulle jag kunna dölja min plan för dig Abraham?" frågade Gud. 18 "Du ska ju bli ett mäktigt folk och en källa till välsignelse för alla jordens folk. 19 Jag har utvalt dig för att leda din familj på rätt väg i lydnad för mig. När de gör vad som är rätt och riktigt kan jag ge dig vad jag lovat dig."

Abraham ber för Sodom

20 Och Herren fortsatte: 21 "Jag har hört att folket i Sodom och Gomorra är mycket syndigt, och att allt de gör är vidrigt. Jag ska gå dit för att se efter om rapporterna verkligen är sanna. Om inte ryktet är sant så får jag veta det." 22-23 De andra två gick därefter mot Sodom, medan Herren stannade kvar hos Abraham en stund. Då steg Abraham fram till honom och frågade: "Kommer du ändå att döda både onda och goda utan urskillning? 24 Tänk om det finns femtio gudfruktiga människor i staden! Kommer du att förgöra den och inte rädda den för deras skull? 25 Det skulle inte vara rätt! Du vill väl inte döda de gudfruktiga tillsammans med de onda? Då skulle du ju behandla gudfruktiga och onda precis på samma sätt! Så skulle du väl inte vilja göra? Är inte du, som är hela jordens domare, rättvis?" 26 Gud svarade: "Om det finns femtio gudfruktiga där, så ska jag rädda hela staden för deras skull." 27 Då talade Abraham igen: "Eftersom jag redan har börjat tala till dig kan jag lika gärna fortsätta, även om jag bara är stoft och aska. 28 Tänk om det bara finns fyrtiofem? Kommer du då att förgöra staden därför att det fattas fem?"Gud sa: "Jag ska inte förgöra den om jag hittar fyrtiofem gudfruktiga." 29 Då gick Abraham ännu längre och sa: "Tänk om det bara finns fyrtio?"Gud svarade: "Jag ska inte förgöra staden om det finns fyrtio rättfärdiga." 30 "Bli inte arg på mig", bad Abraham "utan låt mig fortsätta. Tänk om det bara finns trettio rättfärdiga där?"Gud svarade: "Jag ska inte göra det, om det finns trettio där." 31 Då sa Abraham: "Eftersom jag har vågat tala till Gud, så kan jag lika gärna fortsätta. Tänk om det bara finns tjugo rättfärdiga?"Gud svarade: "Då ska jag inte förgöra den, för dessa tjugos skull." 32 Slutligen sa Abraham: "Bli inte vred, Herre, jag ska bara öppna munnen en gång till: Tänk om det bara finns tio?"Och Gud sa: "För dessa tio personers skull ska jag inte förgöra staden." 33 När Herren hade slutat sitt samtal med Abraham fortsatte han sin vandring, och Abraham återvände till sitt tält.

Lutherbibel 2017

från Deutsche Bibelgesellschaft

Der Herr bei Abraham und Sara in Mamre

1 Und der HERR erschien ihm im Hain Mamre, während er an der Tür seines Zeltes saß, als der Tag am heißesten war. 2 Und als er seine Augen aufhob und sah, siehe, da standen drei Männer vor ihm. Und als er sie sah, lief er ihnen entgegen von der Tür seines Zeltes und neigte sich zur Erde (Heb 13:2) 3 und sprach: Herr, hab ich Gnade gefunden vor deinen Augen, so geh nicht an deinem Knecht vorüber. 4 Man soll euch ein wenig Wasser bringen, eure Füße zu waschen, und lasst euch nieder unter dem Baum. 5 Und ich will euch einen Bissen Brot bringen, dass ihr euer Herz labt; danach mögt ihr weiterziehen. Denn darum seid ihr bei eurem Knecht vorübergekommen. Sie sprachen: Tu, wie du gesagt hast. 6 Abraham eilte in das Zelt zu Sara und sprach: Eile und menge drei Maß feines Mehl, knete und backe Brote. 7 Er aber lief zu den Rindern und holte ein zartes, gutes Kalb und gab’s dem Knechte; der eilte und bereitete es zu. 8 Und er trug Butter und Milch auf und von dem Kalbe, das er zubereitet hatte, und setzte es ihnen vor und blieb stehen vor ihnen unter dem Baum, und sie aßen. 9 Da sprachen sie zu ihm: Wo ist Sara, deine Frau? Er antwortete: Drinnen im Zelt. 10 Da sprach er: Ich will wieder zu dir kommen übers Jahr; siehe, dann soll Sara, deine Frau, einen Sohn haben. Das hörte Sara hinter ihm, hinter der Tür des Zeltes. (1 Mos 17:19; Rom 9:9) 11 Und sie waren beide, Abraham und Sara, alt und hochbetagt, sodass es Sara nicht mehr ging nach der Frauen Weise. 12 Darum lachte sie bei sich selbst und sprach: Nun, da ich alt bin, soll ich noch Liebeslust erfahren, und auch mein Herr ist alt! (1 Mos 17:17; 1 Pet 3:6) 13 Da sprach der HERR zu Abraham: Warum lacht Sara und spricht: Sollte ich wirklich noch gebären, nun, da ich alt bin? 14 Sollte dem HERRN etwas unmöglich sein? Um diese Zeit will ich wieder zu dir kommen übers Jahr; dann soll Sara einen Sohn haben. (Matt 19:26; Luk 1:37) 15 Da leugnete Sara und sprach: Ich habe nicht gelacht –, denn sie fürchtete sich. Aber er sprach: Es ist nicht so, du hast gelacht.

Abrahams Fürbitte für Sodom

16 Da brachen die Männer auf und wandten sich nach Sodom, und Abraham ging mit ihnen, um sie zu geleiten. 17 Da sprach der HERR: Wie könnte ich Abraham verbergen, was ich tun will, (Am 3:7) 18 da er doch ein großes und mächtiges Volk werden soll und alle Völker auf Erden in ihm gesegnet werden sollen? (1 Mos 12:3) 19 Denn dazu habe ich ihn auserkoren, dass er seinen Kindern befehle und seinem Hause nach ihm, dass sie des HERRN Wege halten und tun, was recht und gut ist, auf dass der HERR auf Abraham kommen lasse, was er ihm verheißen hat. (5 Mos 6:7; 5 Mos 32:46) 20 Und der HERR sprach: Es ist ein großes Geschrei über Sodom und Gomorra, denn ihre Sünden sind sehr schwer. (1 Mos 19:13) 21 Darum will ich hinabfahren und sehen, ob sie alles getan haben nach dem Geschrei, das vor mich gekommen ist, oder ob’s nicht so sei, damit ich’s wisse. 22 Und die Männer wandten ihr Angesicht und gingen nach Sodom. Aber Abraham blieb stehen vor dem HERRN 23 und trat herzu und sprach: Willst du denn den Gerechten mit dem Gottlosen umbringen? (4 Mos 16:22) 24 Es könnten vielleicht fünfzig Gerechte in der Stadt sein; wolltest du die umbringen und dem Ort nicht vergeben um fünfzig Gerechter willen, die darin wären? 25 Das sei ferne von dir, dass du das tust und tötest den Gerechten mit dem Gottlosen, sodass der Gerechte wäre gleich wie der Gottlose! Das sei ferne von dir! Sollte der Richter aller Welt nicht gerecht richten? (Ps 82:1; Ps 94:2) 26 Der HERR sprach: Finde ich fünfzig Gerechte zu Sodom in der Stadt, so will ich um ihretwillen dem ganzen Ort vergeben. (Jes 65:8; Matt 24:22) 27 Abraham antwortete und sprach: Ach siehe, ich habe mich unterwunden, zu reden mit dem Herrn, wiewohl ich Erde und Asche bin. 28 Es könnten vielleicht fünf weniger als fünfzig Gerechte darin sein; wolltest du denn die ganze Stadt verderben um der fünf willen? Er sprach: Finde ich darin fünfundvierzig, so will ich sie nicht verderben. 29 Und er fuhr fort mit ihm zu reden und sprach: Man könnte vielleicht vierzig darin finden. Er aber sprach: Ich will ihnen nichts tun um der vierzig willen. 30 Abraham sprach: Zürne nicht, Herr, dass ich noch mehr rede. Man könnte vielleicht dreißig darin finden. Er aber sprach: Finde ich dreißig darin, so will ich ihnen nichts tun. 31 Und er sprach: Ach siehe, ich habe mich unterwunden, mit dem Herrn zu reden. Man könnte vielleicht zwanzig darin finden. Er antwortete: Ich will sie nicht verderben um der zwanzig willen. 32 Und er sprach: Ach, zürne nicht, Herr, dass ich nur noch einmal rede. Man könnte vielleicht zehn darin finden. Er aber sprach: Ich will sie nicht verderben um der zehn willen. (Dom 6:39) 33 Und der HERR ging weg, nachdem er aufgehört hatte, mit Abraham zu reden; und Abraham kehrte wieder um an seinen Ort.