Matteus 14 | Nya Levande Bibeln

Nya Levande Bibeln

Johannes döparens död

1 Efter ett tag fick kung Herodes^[1] höra vad man berättade om Jesus, 2 och han sa då till sina tjänare: ”Det måste vara Johannes döparen som har uppstått från de döda. Det är därför han kan göra sådana under.” 3 Herodes hade nämligen arresterat Johannes och låtit binda honom och kasta honom i fängelse på grund av sin fru, Herodias. Hon hade först varit gift med kungens bror Filippos, 4 och Johannes hade sagt rent ut till Herodes: ”Det är inte tillåtet för dig att leva ihop med henne.” 5 Helst hade Herodes velat döda Johannes, men han var rädd för folket, som ansåg att Johannes var en profet som framförde Guds budskap. 6 Men när Herodes hade sin födelsedag dansade Herodias dotter inför gästerna. Och Herodes blev så förtjust över hennes dans 7 att han svor på att ge henne vad hon än begärde. 8 Hennes mamma fick henne då att säga: ”Jag vill ha Johannes döparens huvud på ett fat.” 9 Kungen blev mycket ledsen, men på grund av sitt löfte, och eftersom han inte ville ta tillbaka det han sagt inför gästerna, gav han order om att hon skulle få det. 10 Därför halshöggs Johannes i fängelset, 11 och man la hans huvud på ett fat och gav det till flickan, som i sin tur bar det till sin mamma. 12 Efteråt kom Johannes efterföljare och hämtade kroppen och begravde den. Sedan gick de till Jesus och berättade vad som hade hänt.

Jesus ger mat åt mer än 5 000 personer

13 Då Jesus fick höra vad som hade hänt åkte han iväg med en båt till en öde plats för att vara för sig själv. Men folket i städerna fick reda på det, och följde efter honom till fots runt sjön. 14 Och när Jesus steg ur båten och fick se allt folk som hade samlats, kände han medlidande med dem och botade dem som var sjuka. 15 På kvällen kom sedan hans efterföljare fram till honom och sa: ”Det är redan sent, och det finns inget att äta här i ödemarken . Skicka iväg folket, så att de kan gå till byarna runt omkring och köpa mat.” 16 Men Jesus svarade: ”Det behövs inte. Ni själva kan ge dem mat!” 17 ”Ska vi?”, utropade de. ”Vi har ju bara fem bröd och två fiskar!” 18 ”Ge dem till mig ”, sa han. 19 Sedan bad han människorna att slå sig ner i gräset, och han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen och tackade Gud för dem. Efter det bröt han bröden i bitar och gav dem till sina efterföljare, som delade ut dem till folket. 20 Alla åt och blev mätta, och när man samlade ihop det som var över, blev det tolv fulla korgar. 21 Det var omkring 5 000 män som hade ätit, förutom kvinnor och barn.

Jesus går på vattnet

22 Genast efter detta bad Jesus sina efterföljare att sätta sig i båten och åka i förväg över till andra sidan sjön. Själv stannade han kvar för att se till att folket började vandra hemåt. 23 Och sedan han gjort det, gick han upp på ett berg för att be. Där var han sedan ensam när det blev kväll. 24 Under tiden hade hans efterföljare råkat i svårigheter långt ute på sjön. Det blåste upp, och de hade stora problem med att ta sig över till andra sidan eftersom det var motvind. 25 Strax innan det började ljusna kom sedan Jesus till dem, gående på vattnet. 26 Då hans efterföljare fick se honom gå på sjön blev de dödsförskräckta, för de trodde det var ett spöke, och de skrek av rädsla. 27 Men Jesus talade genast till dem och sa: ”Lugna er, det är jag. Var inte rädda.” 28 Då ropade Petrus till honom: ”Herre, om det verkligen är du, så säg till mig att komma till dig på vattnet.” 29 ”Javisst”, sa Jesus. ”Kom!”Petrus klev då över båtkanten och började gå på vattnet mot Jesus. 30 Men när han såg de höga vågorna blev han rädd och började sjunka. ”Rädda mig, Herre!” skrek han. 31 Och genast räckte Jesus ut handen och grep tag i honom.”Är din tro så liten?” sa Jesus. ”Varför tvivlade du?” 32 Sedan steg de i båten, och i samma stund la sig vinden. 33 De som var i båten föll då ner för Jesus och sa: ”Du måste vara Guds Son!”

Jesus botar alla som rör vid honom

34 När Jesus och hans efterföljare hade åkt över sjön, gick de i land vid Gennesaret, 35 och där blev Jesus genast igenkänd av människorna på platsen. De skickade bud i hela området för att sprida nyheten om hans ankomst, och snart kom folk dit med alla sina sjuka. 36 Man bad att de åtminstone skulle få röra vid tofsen på hans mantel. Och alla som gjorde det blev friska!

Hoffnung für alle

från Biblica

Der Mord an Johannes dem Täufer

1 Zu der Zeit hörte auch Herodes^[1], der Herrscher über Galiläa, von Jesus und seinen Taten. (Mark 6:14; Luk 3:19; Luk 9:7) 2 Da sagte er zu seinen Dienern: »Das muss Johannes der Täufer sein. Er ist von den Toten auferstanden! Deshalb kann er solche Wunder tun.« 3 Herodes hatte Johannes nämlich verhaften, fesseln und ins Gefängnis werfen lassen. Der Grund dafür war, dass der König die Frau seines eigenen Bruders Philippus geheiratet hatte; sie hieß Herodias. 4 Daraufhin hatte Johannes ihm vorgehalten: »Es ist nicht richtig, dass du die Frau deines Bruders geheiratet hast!«^[2] (3 Mos 18:16; 3 Mos 20:21) 5 Herodes hätte Johannes am liebsten umbringen lassen; aber er wagte es nicht, weil er sich vor den vielen Menschen fürchtete, die in Johannes einen Propheten sahen. 6 Als nun Herodes Geburtstag feierte, tanzte die Tochter von Herodias vor den Gästen. Herodes war so begeistert, 7 dass er ihr mit einem Schwur versprach: »Bitte mich, um was du willst; ich will es dir geben!« 8 Von ihrer Mutter angestiftet, bat sie den König: »Dann lass mir sofort den Kopf von Johannes dem Täufer auf einem Teller herbringen.« 9 Der König war bestürzt. Aber weil er sein Versprechen gegeben hatte – noch dazu vor allen Gästen –, willigte er ein und befahl, 10 Johannes im Gefängnis zu enthaupten. 11 Man brachte den Kopf auf einem Teller, überreichte ihn dem Mädchen, und die gab ihn ihrer Mutter. 12 Die Jünger von Johannes holten seinen Leichnam und bestatteten ihn. Danach gingen sie zu Jesus und berichteten ihm, was geschehen war. 13 Als Jesus das hörte, fuhr er mit einem Boot in eine entlegene Gegend. Er wollte allein sein. Aber die Leute aus den umliegenden Orten merkten, wohin er gehen wollte, und folgten ihm in Scharen auf dem Landweg.

Fünftausend werden satt

14 Als Jesus aus dem Boot stieg und die vielen Menschen sah, hatte er Mitleid mit ihnen und heilte ihre Kranken. (Mark 6:30; Luk 9:10; Joh 6:1) 15 Gegen Abend kamen die Jünger zu ihm und sagten: »Es ist spät geworden, und die Gegend hier ist einsam. Schick die Leute weg, damit sie in die Dörfer gehen und dort etwas zu essen kaufen können!« 16 Aber Jesus antwortete: »Das ist nicht nötig. Gebt ihr ihnen zu essen!« 17 »Wir haben doch nur fünf Brote und zwei Fische hier«, wandten seine Jünger ein. 18 »Dann bringt sie mir her!«, sagte Jesus. 19 Er forderte die Leute auf, sich ins Gras zu setzen, nahm die fünf Brote und die beiden Fische, sah zum Himmel auf und dankte Gott. Dann teilte er das Brot, reichte es seinen Jüngern, und die Jünger gaben es an die Menge weiter. 20 Alle aßen und wurden satt. Als man anschließend die Reste einsammelte, da waren es noch zwölf Körbe voll. 21 Etwa fünftausend Männer hatten zu essen bekommen, außerdem noch viele Frauen und Kinder.

Jesus geht auf dem Wasser

22 Gleich darauf drängte Jesus seine Jünger, in ihr Boot zu steigen und an das andere Ufer des Sees vorauszufahren. Er selbst blieb zurück, denn er wollte erst noch die Leute verabschieden. (Mark 6:45; Joh 6:15) 23 Dann ging er auf einen Berg, um ungestört beten zu können. Bei Einbruch der Nacht war er immer noch dort, ganz allein. 24 Die Jünger waren schon weit draußen auf dem See, als ein Sturm heraufzog. Der starke Gegenwind peitschte die Wellen auf und machte dem Boot schwer zu schaffen. 25 In den frühen Morgenstunden^[3] kam Jesus über den See zu ihnen. 26 Als die Jünger ihn auf dem Wasser gehen sahen, waren sie zu Tode erschrocken. »Es ist ein Gespenst!«, meinten sie und schrien voller Entsetzen. 27 Aber Jesus sprach sie sofort an: »Habt keine Angst! Ich bin es doch, fürchtet euch nicht!« 28 Da rief Petrus: »Herr, wenn du es wirklich bist, dann befiehl mir, auf dem Wasser zu dir zu kommen.« 29 »Komm her!«, antwortete Jesus. Petrus stieg aus dem Boot und ging Jesus auf dem Wasser entgegen. Kaum war er bei ihm, 30 da merkte Petrus, wie heftig der Sturm um sie tobte. Er erschrak, und im selben Augenblick begann er zu sinken. »Herr, hilf mir!«, schrie er. 31 Sofort streckte Jesus ihm die Hand entgegen, hielt ihn fest und sagte: »Vertraust du mir so wenig, Petrus? Warum hast du gezweifelt?« 32 Sie stiegen ins Boot, und der Sturm legte sich. 33 Da fielen sie alle vor Jesus nieder und riefen: »Du bist wirklich der Sohn Gottes!«

Heilungen in Genezareth

34 Nach ihrer Überfahrt legten sie in Genezareth an. (Mark 6:53) 35 Als die Leute Jesus erkannten, schickten sie Boten in die benachbarten Orte, und man brachte alle Kranken zu ihm. 36 Diese baten Jesus, wenigstens ein Stück seiner Kleidung^[4] berühren zu dürfen; und alle, die das taten, wurden gesund. (4 Mos 15:37)