1Efter denna händelse lämnade Jesus platsen, och han kom till sin hemstad Nasaret tillsammans med sina efterföljare.2När det blev vilodag[1] gick han till synagogan för att undervisa, och många blev förvånade över hans vishet och de under han gjorde när han la händerna på folk.”Varifrån har han fått detta?” sa de.3”Det är ju bara snickaren, Marias son, bror till Jakob, Joses, Judas och Simon, och hans systrar bor också här hos oss.” Och så retade de sig på honom.4Då sa Jesus till dem: ”En profet som framför Guds budskap blir erkänd överallt utom i sin egen hemstad, bland sina släktingar och i sin egen familj.”5Och eftersom folket i Nasaret inte trodde på honom, kunde han inte göra några under där. Han botade bara några få sjuka genom att lägga händerna på dem,6och han förvånade sig över att folket inte ville tro på honom. Sedan vandrade Jesus runt i byarna i trakten och undervisade.
Jesus sänder ut sina tolv närmaste efterföljare
7Han kallade till sig sina tolv närmaste efterföljare och sände ut dem två och två och gav dem makt att driva ut onda andar.8-9Han sa åt dem att inte ta med sig något annat på vägen än en vandringsstav. De fick inte ta med någon mat, ingen väska, inga pengar, och inte några extra skor eller kläder.10”När ni blivit erbjudna att övernatta hos någon, stanna då där tills ni fortsätter till nästa plats”, sa han.11”Men om människorna på en plats inte vill ta emot er eller lyssna till er, så gå bara därifrån och bekymra er inte mer om dem. Skaka platsens damm av era fötter som ett tecken på att de själva får ta ansvar för vad de gjort.”12Så gick Jesus efterföljare iväg, och överallt dit de kom uppmanade de folk att lämna synden och vända om till Gud.13Och de drev ut många onda andar och smorde många sjuka med olja[2] och botade dem.
Johannes döparens död
14Snart fick också kung Herodes höra talas om Jesus, eftersom ryktet om Jesus spreds överallt. Folk sa: ”Det är Johannes döparen som har uppstått från de döda. Det är därför han kan göra sådana under.”15Men en del sa: ”Jesus är Elia[3].” Andra sa: ”Han är verkligen en profet som framför Guds budskap, precis som profeterna förr i tiden.16”Nej”, sa Herodes, ”det är Johannes, han som jag lät halshugga. Han har uppstått från de döda.”17Herodes hade nämligen arresterat Johannes och låtit binda honom och kasta honom i fängelse på grund av sin fru, Herodias. Hon hade först varit gift med kungens bror Filippos, men Herodes hade ändå gift sig med henne.18Johannes hade sagt rent ut till Herodes: ”Det är inte tillåtet för dig att leva ihop med din brors fru.”19Därför hatade Herodias honom, och ville döda honom, men Herodes var emot det.20Han hade innerst inne respekt för Johannes och ville skydda honom, för han visste att Johannes var en god man som levde efter Guds vilja. Varje gång han hört Johannes kände han sig osäker och visste inte vad han skulle tro, men ändå lyssnade han gärna på honom.21Till slut kom i alla fall Herodias chans. Herodes firade sin födelsedag och ställde till med en fest för hovfolket, officerarna och de förnämsta männen i Galileen.22Och medan festen pågick kom Herodias dotter in och dansade. Kung Herodes och hans gäster blev mycket förtjusta, och kungen sa till flickan: ”Be mig om vad du vill, och jag ska ge det till dig.”23Sedan svor han inför gästerna och upprepade: ”Ja, vad du än ber mig om ska du få, om det så är hälften av mitt rike.”24Hon gick då ut och frågade sin mamma vad hon skulle be om. Och mamman svarade: ”Be om Johannes döparens huvud!”25Flickan skyndade genast tillbaka till kungen och sa till honom: ”Jag vill ha Johannes döparens huvud på ett fat, nu genast!”26Kungen blev mycket ledsen, men på grund av sitt löfte, och eftersom han inte ville ta tillbaka det han sagt inför gästerna, lät han henne få som hon ville.27Han gav därför order till en av sina livvakter att gå och hämta Johannes döparens huvud. Och mannen gick iväg till fängelset och halshögg Johannes28och kom tillbaka med hans huvud på ett fat. Han gav det sedan till flickan, som i sin tur bar det till sin mamma.29Men när Johannes efterföljare hörde vad som hänt, kom de och hämtade hans kropp och begravde den.
Jesus ger mat åt mer än 5 000 personer
30De tolv efterföljare som Jesus hade sänt ut kom nu tillbaka från sin vandring, och de rapporterade allt de hade gjort och allt de hade undervisat människorna om.31Men eftersom det var så mycket folk runt omkring dem att de inte ens fick tid att äta, föreslog Jesus: ”Kom så drar vi oss undan till en öde plats där ni kan vila er lite.”32Och så åkte de iväg i en båt till en öde plats.33Men många människor såg att de åkte iväg och skyndade till fots runt sjön och mötte dem när de steg i land på andra sidan.34Och när Jesus steg ur båten och fick se allt folk som hade samlats, kände han medlidande med dem, för de var som får utan herde. Han tog sig därför tid och undervisade dem länge om det som de behövde veta.35-36Fram emot kvällen kom hans efterföljare till honom och sa: ”Det är redan sent, och det finns inget att äta här i ödemarken. Skicka iväg folket, så att de kan gå till byarna och gårdarna här i närheten och köpa mat.”37Men Jesus sa: ”Ni själva kan ge dem mat!””Hur då?” frågade hans efterföljare. ”Det skulle ju kosta en förmögenhet[4] att köpa mat till allihop.”38”Hur mycket mat har ni?” frågade han. ”Gå och ta reda på det.”När de kom tillbaka rapporterade de att det fanns fem bröd och två fiskar.39-40Jesus bad dem då att säga till människorna att sätta sig ner i grupper på 50 eller 100 personer, där det fanns grönt gräs.41Han tog sedan de fem bröden och de två fiskarna och såg upp mot himlen och tackade Gud för dem. Efter det bröt han bröden i bitar och gav varje efterföljare lite bröd och fisk, som de skulle ge vidare till folket.42Alla åt och blev mätta,43och efteråt samlade man upp tolv fulla korgar med bröd och fisk.44Det var 5 000 män som hade ätit, förutom kvinnor och barn.
Jesus går på vattnet
45Genast efter detta bad Jesus sina efterföljare att sätta sig i båten och åka i förväg till Betsaida på andra sidan sjön. Själv stannade han kvar för att se till att folket började vandra hemåt.46Och sedan han fått iväg folket, gick han upp på ett berg för att be.47När det blev kväll var Jesus efterföljare fortfarande långt ute på sjön i sin båt. Jesus, som var ensam kvar på land,48såg hur de slet vid årorna eftersom de hade motvind. Strax innan det började ljusna kom Jesus till sina efterföljare, gående mot dem på vattnet.49Men när de såg honom gå på vattnet skrek de till av rädsla, för de trodde det var ett spöke.50Alla såg de honom och blev dödsförskräckta. Men Jesus talade genast till dem och sa: ”Lugna er, det är jag. Var inte rädda.”51Sedan steg han i båten till dem, och i samma stund la sig vinden. Hans efterföljare var alldeles häpna.52De hade ännu inte fattat vem Jesus var och hade svårt för att tro, trots det stora undret kvällen innan då så många hade fått bröd att äta.
Jesus botar alla som rör vid honom
53När Jesus och hans efterföljare hade åkt över sjön, kom de till Gennesaret, där de gick i land.54Och så snart de steg ur båten kände människorna igen Jesus.55De sprang runt i hela området för att sprida nyheten om att han var där, och de började bära sjuka människor på deras sovmattor till de platser där de hörde att han befann sig.56Ja, överallt dit han kom, i städer och byar och gårdar, bar man ut de sjuka i det fria och bad att de sjuka åtminstone skulle få röra vid tofsen på hans mantel. Och alla som gjorde det blev friska!
1Jesus verließ diese Gegend und kehrte mit seinen Jüngern in seinen Heimatort Nazareth zurück. (Matt 13:53; Luk 4:15)2Am Sabbat lehrte er dort in der Synagoge. Viele Leute hörten ihm zu und waren tief beeindruckt von ihm. Sie fragten: »Wie ist so etwas nur möglich? Woher hat er diese Weisheit? Wie können solche Wunder durch ihn geschehen?3Er ist doch der Zimmermann, Marias Sohn. Wir kennen seine Brüder Jakobus, Joses, Judas und Simon. Und auch seine Schwestern leben hier bei uns.« So kam es, dass sie ihn ablehnten.4Da sagte Jesus: »Nirgendwo gilt ein Prophet weniger als in seiner Heimat, bei seinen Verwandten und in seiner eigenen Familie.«5Deshalb konnte er dort keine Wunder tun. Nur einigen Kranken legte er die Hände auf und machte sie gesund.
Der Auftrag an die Apostel
6Er wunderte sich über den Unglauben der Leute. Jesus ging in die umliegenden Dörfer und lehrte dort. (Matt 10:1; Matt 10:7; Luk 9:1)7Dann rief er seine zwölf Jünger zu sich und erteilte ihnen den Auftrag, jeweils zu zweit durch das Land zu ziehen. Er gab ihnen die Vollmacht, böse Geister auszutreiben.8Dann befahl er ihnen: »Nehmt nichts mit auf die Reise außer einem Wanderstock! Ihr sollt kein Essen, keine Tasche und kein Geld bei euch haben.9Nur Schuhe dürft ihr tragen, aber kein zweites Hemd mitnehmen.«10Weiter sagte er: »Wenn ihr in ein Haus kommt, dann bleibt dort zu Gast, bis ihr weiterzieht.11Seid ihr aber irgendwo nicht willkommen und will man eure Botschaft nicht hören, so geht fort und schüttelt den Staub von euren Füßen als Zeichen dafür, dass ihr die Stadt dem Urteil Gottes überlasst[1].«12Dann zogen die Jünger los und forderten die Menschen auf: »Kehrt um zu Gott!«13Sie befreiten Menschen, die von bösen Geistern beherrscht waren, salbten viele Kranke mit Öl und heilten sie.
Der Mord an Johannes dem Täufer
14Überall sprach man von Jesus und dem, was er tat. Auch König Herodes[2] hörte von ihm. Einige Leute sagten: »Johannes der Täufer ist von den Toten auferstanden! Deshalb kann er solche Wunder tun.« (Matt 14:1; Luk 3:19; Luk 9:7)15Andere meinten: »Er ist der Prophet Elia.« Wieder andere behaupteten: »Er ist ein Prophet, wie Gott sie schon früher geschickt hat.«16Aber Herodes hatte Angst, weil er überzeugt war: »Es ist Johannes, den ich enthaupten ließ. Er ist wieder lebendig geworden.«17Herodes hatte Johannes nämlich verhaften und gefesselt ins Gefängnis werfen lassen. Der Grund dafür war, dass der König die Frau seines eigenen Bruders Philippus geheiratet hatte; sie hieß Herodias.18Daraufhin hatte Johannes ihm vorgehalten: »Es ist nicht richtig, dass du die Frau deines Bruders geheiratet hast!«19Darum war Herodias sehr wütend auf Johannes. Sie wollte ihn sogar umbringen lassen, aber Herodes war dagegen.20Er fürchtete sich nämlich vor Johannes, weil er wusste, dass dieser ein Mann war, der nach Gottes Willen lebte und ganz zu ihm gehörte. Noch im Gefängnis hielt Herodes seine schützende Hand über Johannes und hörte ihm gerne zu, auch wenn ihn seine Worte sehr beunruhigten.21Schließlich aber kam die Stunde der Herodias. Herodes hatte zu seinem Geburtstag seine Hofleute, Offiziere und die führenden Männer von Galiläa eingeladen.22Während des Festessens kam die Tochter von Herodias herein und tanzte. Herodes und seine Gäste waren begeistert. Der König versprach ihr deshalb: »Bitte mich, um was du willst; ich will es dir geben!«23»Ja«, schwor er, »ich gebe dir alles, worum du mich bittest, und wenn es die Hälfte meines Königreichs wäre.«24Sie ging hinaus zu ihrer Mutter und fragte sie: »Was soll ich mir denn vom König wünschen?« »Den Kopf von Johannes dem Täufer!«, antwortete die Mutter.25Schnell lief die Tochter zu Herodes zurück und bat: »Ich will, dass du mir sofort den Kopf von Johannes dem Täufer auf einem Teller bringen lässt!«26Der König war sehr bestürzt. Aber weil er sein Versprechen gegeben hatte – noch dazu vor allen Gästen –, konnte er die Bitte nicht abschlagen.27Unverzüglich schickte er nach einem Henker und befahl ihm, den Kopf von Johannes dem Täufer zu bringen. Der Henker ging ins Gefängnis, enthauptete Johannes dort28und brachte den Kopf auf einem Teller. Er überreichte ihn dem Mädchen, und die gab ihn ihrer Mutter.29Als die Jünger von Johannes das erfuhren, holten sie seinen Leichnam und bestatteten ihn.
Fünftausend werden satt
30Die zwölf Apostel kehrten zu Jesus zurück und erzählten ihm, was sie auf ihrer Reise getan und den Menschen verkündet hatten. (Matt 14:13; Luk 9:11; Joh 6:1)31»Kommt mit«, forderte Jesus sie auf, »wir gehen jetzt an einen einsamen Ort, wo wir für uns sind. Dort könnt ihr euch ein wenig ausruhen.« Es war nämlich ein ständiges Kommen und Gehen, so dass sie nicht einmal Zeit zum Essen fanden.32Deshalb fuhren sie mit dem Boot in eine entlegene Gegend, um allein zu sein.33Aber das hatten viele Leute beobachtet. Aus allen Dörfern liefen sie dorthin und kamen sogar noch vor Jesus und seinen Jüngern am Seeufer an.34Als Jesus aus dem Boot stieg und die vielen Menschen sah, hatte er Mitleid mit ihnen; sie waren wie Schafe, die keinen Hirten haben. Deshalb nahm er sich viel Zeit, ihnen Gottes Botschaft zu erklären.35Gegen Abend kamen seine Jünger zu ihm und sagten: »Es ist spät geworden, und die Gegend hier ist einsam.36Schick die Leute weg, damit sie in die umliegenden Dörfer und Höfe gehen und dort etwas zu essen kaufen können!«37Aber Jesus antwortete: »Gebt ihr ihnen zu essen!« »Sollen wir etwa losgehen und für 200 Silberstücke Brot kaufen, um sie alle zu verpflegen?«, fragten die Jünger verwundert.38»Wie viel Brot habt ihr denn bei euch?«, erkundigte sich Jesus. »Seht einmal nach!« Kurz darauf kamen sie zurück und berichteten: »Fünf Brote. Und außerdem noch zwei Fische.«39Da ordnete Jesus an, dass sich die Leute in Gruppen ins Gras setzen sollten.40So bildeten sie Gruppen von jeweils fünfzig oder hundert Personen.41Jetzt nahm Jesus die fünf Brote und die beiden Fische, sah zum Himmel auf und dankte Gott. Dann teilte er das Brot und reichte es seinen Jüngern, damit diese es an die Menge weitergaben. Ebenso ließ er auch die Fische verteilen.42Alle aßen und wurden satt.43Als man anschließend die Reste einsammelte, waren es noch zwölf volle Körbe mit Brot. Auch von den Fischen war noch etwas übrig.44An der Mahlzeit hatten fünftausend Männer teilgenommen, außerdem noch viele Frauen und Kinder.
Jesus geht auf dem Wasser
45Gleich darauf drängte Jesus seine Jünger, in ihr Boot zu steigen und an das andere Ufer nach Betsaida vorauszufahren. Er selbst blieb zurück, denn er wollte erst noch die Leute verabschieden. (Matt 14:22; Joh 6:16)46Danach ging er auf einen Berg, um zu beten.47Bei Einbruch der Nacht war Jesus immer noch allein an Land, und das Boot mit den Jüngern befand sich mitten auf dem See.48Jesus sah, dass sie große Mühe mit dem Rudern hatten, weil ein starker Gegenwind blies. In den frühen Morgenstunden[3] kam er über den See zu ihnen. Er war schon beinahe an ihnen vorüber,49als die Jünger ihn auf dem Wasser gehen sahen. Sie schrien auf, denn sie hielten ihn für ein Gespenst.50Bei seinem Anblick waren sie zu Tode erschrocken. Aber Jesus sprach sie sofort an: »Habt keine Angst! Ich bin es doch, fürchtet euch nicht!«51Er stieg zu ihnen ins Boot, und sogleich legte sich der Sturm. Da waren sie außer sich vor Entsetzen.52Selbst nach dem Wunder mit den Broten hatten sie noch nicht begriffen, wer Jesus eigentlich war. Ihre Herzen waren für seine Botschaft immer noch verschlossen.
Heilungen in Genezareth
53Nach ihrer Überfahrt legten sie in Genezareth an. (Matt 14:34)54Als sie das Boot verließen, erkannten die Leute Jesus sofort.55Von überall holten sie die Kranken, um sie auf ihren Tragen dahin zu bringen, wo sie Jesus gerade vermuteten.56Wohin er auch immer kam, in den Dörfern, Städten und draußen auf den Höfen, trug man die Kranken auf die Plätze und Straßen. Die Kranken baten Jesus, wenigstens ein Stück seiner Kleidung[4] berühren zu dürfen; und alle, die das taten, wurden gesund. (4 Mos 15:37)