1Jesus kom sedan in i Jeriko och gick genom staden.2Där bodde en man som hette Sackaios. Han var chef för tullindrivarna vid den romerska tullmyndigheten, och en mycket rik man.3Sackaios ville gärna få en skymt av Jesus, men han var för kort för att kunna se över folkmassan.4Därför sprang han i förväg och klättrade upp i ett sykomorträd vid sidan av vägen, för att kunna se Jesus bättre.5Och när Jesus efter en stund kom fram till trädet såg han upp mot Sackaios och ropade: ”Sackaios! Skynda dig ner, jag vill bli hembjuden till dig idag!”6Då skyndade sig Sackaios ner, och överlycklig tog han emot Jesus.7Detta retade folket, som förargat muttrade: ”Varför ska han gå hem till en sådan ond och oärlig man?”8Men Sackaios ställde sig upp och förklarade för Jesus: ”Herre, jag ska ge hälften av det jag äger till de fattiga. Och om jag tagit ut för mycket tull av någon ska jag betala tillbaka fyra gånger så mycket!”9Jesus sa då till honom: ”Idag har räddningen kommit till dig och din familj, och du har blivit ett äkta Abrahams barn[1].10För jag, Människosonen[2], har kommit för att söka upp och rädda dem som var förlorade.”
Berättelsen om kungen och de tio förvaltarna
11De som stod runt omkring lyssnade noga på vad Jesus sa, och eftersom de nu var ganska nära Jerusalem, passade han på att korrigera folkets missuppfattning om att han skulle börja regera som kung så snart han kom fram dit.[3] Han berättade för dem:12”En man av kunglig släkt gav sig iväg på en lång resa för att krönas till kung och sedan komma tillbaka.[4]13Och innan han reste kallade han till sig tio av sina tjänare och gav dem en summa pengar[5] att dela på och förvalta. Han sa: ’Satsa de här pengarna på något som ger mig inkomster. Jag är snart tillbaka.’14Men hans landsmän hatade honom, och i protest sände de en delegation efter honom för att meddela att de inte ville ha honom till kung.15När han sedan trots allt blivit krönt till kung och kom tillbaka till sitt land, kallade han till sig de tio tjänare som han hade gett pengar och ville ha reda på hur mycket de hade tjänat på sina affärer.16Den första mannen kom och rapporterade en väldig vinst. ’Herre, de pengar jag fick att förvalta har tiodubblats’, sa han.17’Bra!’, utropade kungen. ’Du är en pålitlig tjänare. Du har visat att du kan ta ansvar för lite. Därför ska du nu få ansvar över tio städer.’18Nästa man kunde också rapportera en vinst, fem gånger så stor som den ursprungliga summan.19Då sa hans herre till honom: ’Du ska få ansvar över fem städer.’20Men en av tjänarna lämnade bara tillbaka den summa han hade fått från början och förklarade: ’Jag har förvarat pengarna tryggt, inlindade i en duk.21Jag var rädd för dig, herre, eftersom du är en hård man som tar ut det som inte är ditt och skördar det du inte har sått.’22Då röt kungen: ’Dina ord avslöjar dig. Du är en lat tjänare! Om du visste att jag var så hård, och att jag tänkte kräva tillbaka mer än du hade fått,23varför satte du då inte in mina pengar på en bank, så att jag åtminstone kunde få ränta på dem?’24Sedan vände han sig till dem som stod där: ’Ta pengarna ifrån honom och ge dem till mannen som tiodubblade den summa han fick.’25’Men herre’, sa de, ’han har ju redan tillräckligt!’26’Det stämmer’, sa kungen. ’Men jag försäkrar er, att den som rätt förvaltar det han har fått ska få mer, medan den ansvarslöse ska bli fråntagen till och med det lilla han har.27Och mina fiender, de som inte ville ha mig till kung, dem ska ni föra hit och avrätta här inför mig.’ ”
Jesus rider in i Jerusalem på en åsna
28Då Jesus hade avslutat denna berättelse, fortsatte han sin vandring mot Jerusalem, och han gick framför sina efterföljare.29När han kom i närheten av byarna Betfage och Betania vid Olivberget, skickade han iväg två av sina efterföljare30och sa: ”Gå till byn som ligger rakt framför er. Där inne kommer ni att hitta en ungåsna stå bunden, en som ingen har ridit på ännu. Ta den och led hit den.31Om någon frågar varför ni tar den så säg bara: ’Herren behöver den.’ ”32De två efterföljarna gick då iväg och hittade åsnan precis som Jesus sagt.33Och när de höll på att lösgöra den kom ägarna och frågade: ”Vad gör ni? Varför tar ni åsnan?”34De svarade: ”Herren behöver den.”35Så tog de åsnan och ledde den till Jesus. Och de la ut sina mantlar på åsnans rygg och hjälpte Jesus upp på den.36När han sedan kom ridande, bredde folket ut sina mantlar som en matta framför honom.[6]37Och då de närmade sig den plats där vägen började gå nerför Olivberget, satte alla igång att ropa och sjunga och hylla Gud för alla de märkliga under Jesus hade gjort.38”Leve kungen! Vi ärar dig som är sänd av Herren![7]”, jublade de. ”Gud har slutit fred med oss! Ära till Gud i höjden!”39Men några fariseer[8] i folkmassan sa då till honom: ”Mästare, säg åt dina efterföljare att inte ropa så där.”40Då svarade han dem: ”Jag försäkrar er att om de tiger, så kommer stenarna att ropa istället!”41När de sedan kom närmare Jerusalem, och han såg staden framför sig, brast han i gråt.42”Tänk om du idag hade förstått hur du skulle kunna få frid”, sa han. ”Men nu är det för sent, friden är utom räckhåll.43Det ska komma en tid då dina fiender belägrar dig, omringar dig och anfaller dig från alla håll.44De ska jämna dig med marken och invånarna ska dödas. Ja, de ska inte lämna en enda sten kvar på den andra, eftersom du inte tog det tillfälle Gud gav dig.”
Jesus rensar templet
45Sedan gick Jesus in på tempelområdet och drev iväg de köpmän som höll till där.[9]46Han ropade åt dem: ”Gud har sagt i Skriften[10]: ’Mitt hus ska vara en plats där människor kan be.’ Men ni har låtit det bli ’ett tillhåll för tjuvar och banditer’.”47Efter det undervisade han varje dag på tempelplatsen. Översteprästerna och laglärarna[11] och alla folkets ledare försökte hitta ett sätt att göra sig av med honom,48men de visste inte hur de skulle bära sig åt, för han var omtyckt av hela folket, och alla ville lyssna på honom.
1Jesus zog mit seinen Jüngern durch Jericho.2Dort lebte ein sehr reicher Mann namens Zachäus, der oberste Zolleinnehmer.3Zachäus wollte Jesus unbedingt sehen; aber er war sehr klein, und die Menschenmenge machte ihm keinen Platz.4Da rannte er ein Stück voraus und kletterte auf einen Maulbeerfeigenbaum, der am Weg stand. Von hier aus hoffte er, einen Blick auf Jesus werfen zu können.5Als Jesus dort vorbeikam, schaute er hinauf und rief: »Zachäus, komm schnell herunter! Ich soll heute dein Gast sein!«6Eilig stieg Zachäus vom Baum herunter und nahm Jesus voller Freude mit in sein Haus.7Als die Leute das sahen, empörten sie sich über Jesus: »Wie kann er das nur tun? Er lädt sich bei einem Gauner und Betrüger[1] ein!«8Zachäus aber wandte sich an Jesus und sagte: »Herr, ich werde die Hälfte meines Vermögens an die Armen verteilen, und wem ich am Zoll zu viel abgenommen habe, dem gebe ich es vierfach zurück.«9Da entgegnete ihm Jesus: »Heute hat Gott dir und allen, die in deinem Haus leben, Rettung gebracht. Denn auch du bist ein Nachkomme von Abraham.10Der Menschensohn ist gekommen, Verlorene zu suchen und zu retten.«
Beauftragt zu handeln
11Die Leute hörten Jesus aufmerksam zu. Sie meinten, Gottes Reich würde unmittelbar anbrechen, sobald Jesus in Jerusalem eintraf. Darum erzählte er ihnen noch ein Gleichnis: (Matt 25:14)12»Ein Fürst trat eine weite Reise an, um sich zum König über sein Volk krönen zu lassen. Dann sollte er wieder in sein Land zurückkehren.13Bevor er abreiste, rief er zehn seiner Verwalter zu sich, gab jedem ein Pfund Silberstücke und sagte: ›Setzt dieses Geld gewinnbringend ein, bis ich zurückkomme!‹14Die Bürger seines Landes aber hassten ihn. Sie schickten eine Gesandtschaft hinter ihm her mit der Erklärung: ›Diesen Mann werden wir nicht als Herrscher anerkennen!‹15Trotzdem wurde er gekrönt und kam als König in sein Land zurück. Er befahl die Diener zu sich, denen er das Geld gegeben hatte, und wollte wissen, welchen Gewinn sie damit erzielt hatten.16Der erste kam und berichtete: ›Herr, ich konnte mit deinem Geld das Zehnfache als Gewinn erwirtschaften.‹17›Ausgezeichnet!‹, rief der König. ›Du bist ein tüchtiger Verwalter! Du bist in dieser kleinen Aufgabe treu gewesen, darum vertraue ich dir die Verwaltung von zehn Städten an.‹18Darauf trat der nächste Mann vor und berichtete: ›Herr, ich konnte mit deinem Pfund Silberstücke das Fünffache hinzuverdienen.‹19›Gut!‹, antwortete sein Herr. ›Du wirst Verwalter von fünf Städten.‹20Nun trat ein anderer Diener vor und sagte: ›Herr, hier hast du dein Geld zurück. Ich habe es in ein Tuch eingewickelt und aufbewahrt!21Ich fürchte dich als strengen Herrn. Denn du nimmst, was dir nicht gehört, und du erntest, was andere gesät haben.‹22Da rief der König zornig: ›Du richtest dich mit deinen eigenen Worten, du böser Verwalter! Wenn du schon der Meinung bist, dass ich ein strenger Herr bin, dass ich nehme, was mir nicht gehört, und ernte, was andere gesät haben,23warum hast du mein Geld dann nicht zur Bank gebracht? Dann hätte ich immerhin noch Zinsen dafür verlangen können!‹24Er forderte die Umstehenden auf: ›Nehmt ihm das Geld weg und gebt es dem, der zehn Pfund Silberstücke erwirtschaftet hat.‹25›Aber Herr‹, widersprachen seine Leute, ›der hat doch schon genug!‹26Da erwiderte der König: ›Eins ist sicher: Wer viel hat, der bekommt noch mehr dazu. Wer aber nichts hat, dem wird selbst noch das Wenige, das er hat, genommen!27Doch jetzt holt meine Feinde her, die mich nicht als König anerkennen wollten, und bringt sie vor meinen Augen um!‹«
Jesus wird als König empfangen
28Nachdem Jesus dieses Gleichnis erzählt hatte, ging er weiter nach Jerusalem. (Matt 21:1; Mark 11:1; Joh 12:12)29In der Nähe von Betfage und Betanien, zwei Ortschaften am Ölberg, schickte er zwei seiner Jünger voraus mit dem Auftrag:30»Geht in das Dorf da vorne! Gleich am Ortseingang werdet ihr einen jungen Esel finden, der dort angebunden ist. Auf ihm ist noch nie jemand geritten. Bindet ihn los und bringt ihn her!31Sollte euch jemand fragen, warum ihr das tut, dann sagt einfach: ›Der Herr braucht ihn.‹«32Die Jünger gingen dorthin und fanden alles so, wie Jesus es ihnen beschrieben hatte.33Als sie den Esel losbanden, fragten die Besitzer: »Warum tut ihr das?«34Sie antworteten: »Der Herr braucht ihn.«35Dann brachten sie den jungen Esel zu Jesus. Sie legten dem Tier ihre Mäntel auf den Rücken und ließen Jesus aufsteigen.36So zog er weiter, und die Menschen breiteten ihre Kleider als Teppich vor ihm aus.37Als Jesus sich schon der Stelle näherte, wo der Weg vom Ölberg nach Jerusalem hinunterführt, brach die ganze Menge der Jünger in Jubel aus. Sie dankten Gott für die vielen Wunder, die sie miterlebt hatten. Laut sangen sie:38»Gepriesen sei der König, der im Auftrag des Herrn kommt! Gott hat Frieden mit uns geschlossen. Lob und Ehre sei Gott hoch im Himmel!«39Empört riefen da einige Pharisäer aus der Menge: »Lehrer, verbiete das deinen Jüngern!«40Er antwortete ihnen: »Glaubt mir: Wenn sie schweigen, dann werden die Steine am Weg schreien.«
Tränen über eine Stadt
41Als Jesus die Stadt Jerusalem vor sich liegen sah, weinte er über sie.42»Wenn doch auch du heute erkannt hättest, was dir Frieden bringt!«, rief er. »Aber jetzt bist du mit Blindheit geschlagen.43Es kommt eine Zeit, in der deine Feinde einen Wall um deine Mauern aufschütten und dich von allen Seiten belagern.44Sie werden dich dem Erdboden gleichmachen und deine Bewohner töten. Kein Stein wird auf dem anderen bleiben. Denn du hast die Gelegenheit, als Gott dir nahekam, nicht genutzt.«
Jesus jagt die Händler aus dem Tempel
45Kaum hatte Jesus den Tempel betreten, da begann er, die Händler hinauszujagen, (Matt 21:12; Mark 11:15; Joh 2:13)46und rief ihnen zu: »Ihr wisst doch, was Gott in der Heiligen Schrift sagt: ›Mein Haus soll ein Ort des Gebets sein‹, ihr aber habt eine Räuberhöhle daraus gemacht!« (Jes 56:7)47Jeden Tag lehrte Jesus im Tempel. Währenddessen suchten die obersten Priester, die Schriftgelehrten und die führenden Männer des Volkes nach einer passenden Gelegenheit, ihn umzubringen.48Aber sie wussten nicht, wie sie es anstellen sollten, denn die Menschen folgten Jesus überallhin und achteten auf jedes seiner Worte.