1Herren Jesus utsåg nu ytterligare 72 efterföljare[1], som han skickade i förväg, två och två, till alla städer och byar som han senare tänkte besöka.2Innan de gav sig iväg, sa han till dem: ”Skörden är stor, men arbetarna är få. Be därför den som har ansvaret för skördearbetet att han skickar ut fler arbetare på fälten.3Gå nu, och kom ihåg att jag sänder er som lamm in bland vargar.4Ta inte med er några pengar, ingen väska och inga extra skor. Och ta väl vara på tiden, stanna inte på vägen för att prata.5När ni kommer in i ett hus så börja med att önska familjen frid ifrån Gud.6Om de då är värda att få del av Guds frid, ska han ge dem av sin frid. Annars får ni själva behålla det ni önskade dem.7Stanna sedan i det huset och låt dem bjuda er på mat. Tveka inte när man visar er gästfrihet, för arbetaren är värd sin lön. Flytta inte från hus till hus.8När ni kommer in i en stad där man välkomnar er, så tacka ja när man bjuder er på mat,9bota de sjuka och säg till folket: ’Gud har kommit för att rädda människor och göra dem till sitt eget folk.[2]’10Men om ni kommer till en stad där man inte vill ta emot er, så gå ut på gatorna och säg:11’Ni har dömt er själva. Till och med dammet från era gator vill vi skaka av våra fötter. Men en sak ska ni ha klart för er, och det är att Gud har kommit för att göra människor till sitt eget folk.’ ”12”Jag försäkrar er”, fortsatte Jesus, ”att till och med staden Sodom[3] ska slippa lindrigare undan på domens dag än dessa städer som inte välkomnar er.13Ja, hur fruktansvärt ska det inte bli för er som bor i Korasin och Betsaida! För om de under jag gjorde hos er hade gjorts i Tyros och Sidon[4], hade människorna där ångrat sin synd och vänt om till Gud för länge sedan.14Jag försäkrar er, att på domens dag ska både Tyros och Sidon få ett lindrigare straff än ni!15Och ni, Kafarnaums invånare, tror ni att ni ska bli upphöjda till himlen? Nej, ner till helvetet ska ni störtas.”16Sedan sa han till sina efterföljare: ”Den som lyssnar till er, han lyssnar till mig, och den som avvisar er, han avvisar mig. Men den som avvisar mig, han avvisar Gud, eftersom Gud har sänt mig.”
De 72 efterföljarna kommer tillbaka
17När de 72 efterföljarna sedan kom tillbaka, kunde de glada berätta: ”Herre, till och med de onda andarna lyder oss när vi driver ut dem i ditt namn.”18”Ja”, sa han till dem, ”jag såg Satan falla ner från himlen som en blixt!19Och jag har gett er makt att trampa på ormar och skorpioner ochkrossa dem,[5] och makt över fiendens alla styrkor. Inget ska skada er.20Men det viktigaste är inte att de onda andarna lyder er, utan att era namn är skrivna i himlen.[6]”21Och i samma stund fylldes Jesus av glädje genom Guds heliga Ande och sa: ”Jag tackar dig Far, du som är Herre över himlen och jorden, för att du gömmer sanningen för dem som tror sig vara lärda och kloka, men visar den för dem som är som barn. Ja, Far, så har du bestämt.”22Jesus fortsatte: ”Min Far har överlämnat allt åt mig. Ingen vet vem Sonen är, utom Fadern, och ingen vet vem Fadern är, utom Sonen och de människor som Sonen vill visa honom för.”23Sedan vände han sig särskilt till sina tolv närmaste efterföljare och sa: ”Ni kan vara lyckliga som har fått se och uppleva allt detta.24Jag säger er, att många profeter som framförde Guds budskap[7], och många kungar, har velat se och höra det som ni nu får vara med om, men de fick aldrig göra det.”
Berättelsen om den goda samariern
25En dag kom en laglärd[8] för att sätta dit Jesus genom en fråga. Han sa: ”Mästare, vad ska en människa göra för att få evigt liv?”26Jesus svarade: ”Vad säger Moses lag[9] om detta? Hur låter budorden?”27Mannen svarade: ” ’Du ska älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela din kraft och av hela ditt förstånd’, och: ’Du ska älska din medmänniska som dig själv.’ ”[10]28”Det är riktigt!” sa Jesus till honom. ”Gör det så ska du få leva!”29Men mannen, som gärna ville visa hur noga han var med att följa Guds vilja, frågade Jesus: ”Vem ska egentligen räknas som min medmänniska?”30Då svarade Jesus med en berättelse. Han sa: ”En jude, som var på väg från Jerusalem till Jeriko, blev överfallen av banditer. De slet av honom kläderna och misshandlade honom och lämnade honom där halvdöd.31Då råkade en judisk präst komma förbi. Men när han såg mannen ligga där gick han bara åt sidan och fortsatte att gå.32Efter en stund kom en tempeltjänare till platsen, och han gjorde precis likadant. Trots att han såg mannen ligga där, gick han bara åt sidan och fortsatte att gå.33Då kom en samarier[11], som också var på resa, och när han såg den misshandlade mannen fylldes han av medlidande.34Samariern gick fram till honom, hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp mannen på sin åsna och förde honom till ett värdshus, där han vakade över honom hela natten.35Nästa dag, när han måste resa vidare, betalade han värdshusvärden två dagslöner och sa: ’Var snäll och ta hand om mannen, och om räkningen går på mer än det här, så ska jag betala resten när jag kommer tillbaka.’ ”36Sedan frågade Jesus den laglärde: ”Vilken av dessa tre tycker du betedde sig som en sann medmänniska mot den misshandlade mannen?”37”Den som visade medlidande naturligtvis”, svarade den laglärde. Då sa Jesus: ”Just det. Gå iväg och gör likadant, du också.”
Jesus besöker Maria och Marta
38När Jesus och hans efterföljare fortsatte sin vandring mot Jerusalem, kom de till en by, där de blev inbjudna av en kvinna som hette Marta.39Marta hade en syster som hette Maria, som genast slog sig ner på golvet och lyssnade till vad Herren Jesus hade att säga.40Men Marta var stressad och tänkte mest på vad hon skulle ge gästerna. Därför gick hon fram till Jesus och sa: ”Herre, är det inte orättvist att min syster bara sitter där, medan jag måste göra allt arbete själv? Säg till henne att hon kommer och hjälper mig.”41Men Herren sa till henne: ”Kära Marta, du har så mycket bekymmer, och oroar dig för så mycket!42Men egentligen finns det bara en sak som är riktigt viktig. Maria har upptäckt vad det är, och jag tänker inte ta det ifrån henne.”
1Danach wählte Jesus zweiundsiebzig[1] weitere Jünger aus und schickte sie immer zu zweit in die Städte und Dörfer, die er später selbst aufsuchen wollte. (Matt 9:37; Matt 10:7; Matt 11:20; Mark 6:7)2Er sagte zu ihnen: »Die Ernte ist groß, aber es gibt nur wenige Arbeiter. Darum bittet den Herrn, dass er noch mehr Arbeiter aussendet, die seine Ernte einbringen.3Geht nun und denkt daran: Ich schicke euch wie Lämmer mitten unter die Wölfe.4Nehmt kein Geld, keine Tasche und keine Schuhe mit. Falls ihr unterwegs Leute trefft, lasst euch nicht auf lange Begrüßungen und Gespräche ein!5Wenn ihr in ein Haus kommt, dann sagt: ›Friede sei mit euch allen!‹6Wenn dort jemand Gottes Frieden bereitwillig annimmt, so soll der Friede, den ihr bringt, bei ihm bleiben. Wenn aber nicht, dann wird Gottes Friede ihn wieder verlassen und zu euch zurückkehren.7Deshalb bleibt dort, wo man euch aufnimmt, esst und trinkt, was man euch anbietet. Denn wer arbeitet, soll auch versorgt werden. Bleibt in dem einen Haus und wechselt eure Unterkunft nicht.8Wenn ihr in eine Stadt kommt, in der euch die Leute bereitwillig aufnehmen, dann esst, was man euch anbietet.9Heilt die Kranken und sagt allen Menschen dort: ›Jetzt beginnt Gottes Reich bei euch.‹10Will man aber irgendwo nichts von euch wissen, dann geht durch die Straßen der Stadt und sagt den Einwohnern:11›Ihr habt euch selbst das Urteil gesprochen. Sogar den Staub eurer Straßen schütteln wir von unseren Füßen. Doch das sollt ihr wissen: Gottes Reich hat begonnen!‹12Ich sage euch: Sodom wird es am Tag des Gerichts besser ergehen als einer solchen Stadt.13Weh dir, Chorazin! Weh dir, Betsaida! Wenn die Wunder, die ich bei euch getan habe, in den nichtjüdischen Städten Tyrus oder Sidon geschehen wären, dann hätten ihre Einwohner längst Trauerkleider angezogen, sich Asche auf den Kopf gestreut und wären zu Gott umgekehrt.14Am Tag des Gerichts wird es Tyrus und Sidon besser ergehen als euch.15Und du, Kapernaum, meinst du etwa, du wirst zum Himmel erhoben? Nein, ins Reich der Toten wirst du hinabfahren!16Wer euch hört, der hört mich. Und wer euch ablehnt, der lehnt mich ab. Aber wer mich ablehnt, der lehnt damit Gott selbst ab, der mich gesandt hat.«
Die Rückkehr der zweiundsiebzig Jünger
17Als die zweiundsiebzig Jünger zurückgekehrt waren, berichteten sie voller Freude: »Herr, sogar die Dämonen mussten uns gehorchen, wenn wir uns auf deinen Namen beriefen!«18Jesus antwortete: »Ich sah den Satan wie einen Blitz vom Himmel fallen.19Ich habe euch die Vollmacht gegeben, auf Schlangen und Skorpione zu treten und die Gewalt des Feindes zu brechen. Nichts wird euch schaden.20Doch freut euch nicht so sehr, dass euch die bösen Geister gehorchen müssen; freut euch vielmehr darüber, dass eure Namen im Himmel aufgeschrieben sind!«
Jesus dankt dem Vater
21Da brach Jesus, erfüllt vom Heiligen Geist, in Jubel aus und betete: »Mein Vater, Herr über Himmel und Erde! Ich preise dich, dass du die Wahrheit über dein Reich vor den Klugen und Gebildeten verborgen und sie den Unwissenden enthüllt hast. Ja, Vater, das war dein Wille, so hat es dir gefallen. (Matt 11:25; Matt 13:16)22Mein Vater hat mir alle Macht gegeben. Nur der Vater kennt den Sohn. Und nur der Sohn kennt den Vater und jeder, dem der Sohn ihn offenbaren will.«23Zu seinen Jüngern sagte Jesus dann: »Ihr könnt euch wirklich glücklich schätzen, dass ihr dies alles seht und erlebt.24Denn ich sage euch: Viele Propheten und Könige hätten gern gesehen, was ihr seht, und gehört, was ihr hört. Aber die Zeit war noch nicht da.«
Der barmherzige Samariter – das wichtigste Gebot
25Da stand ein Gesetzeslehrer auf, um Jesus eine Falle zu stellen. »Lehrer«, fragte er, »was muss ich tun, um das ewige Leben zu bekommen?« (Matt 22:34; Mark 12:28)26Jesus erwiderte: »Was steht denn im Gesetz Gottes? Was liest du dort?«27Der Gesetzeslehrer antwortete: »Du sollst den Herrn, deinen Gott, lieben von ganzem Herzen, mit ganzer Hingabe, mit all deiner Kraft und mit deinem ganzen Verstand. Und auch deinen Mitmenschen sollst du so lieben wie dich selbst.« (3 Mos 19:18; 5 Mos 6:5)28»Richtig!«, erwiderte Jesus. »Tu das, und du wirst leben.«29Aber der Mann wollte sich verteidigen und fragte weiter: »Wer gehört denn eigentlich zu meinen Mitmenschen?«30Jesus antwortete ihm mit einer Geschichte: »Ein Mann ging von Jerusalem nach Jericho. Unterwegs wurde er von Räubern überfallen. Sie schlugen ihn zusammen, raubten ihn aus und ließen ihn halb tot liegen. Dann machten sie sich davon.31Zufällig kam bald darauf ein Priester vorbei. Er sah den Mann liegen und ging schnell auf der anderen Straßenseite weiter.32Genauso verhielt sich ein Tempeldiener. Er sah zwar den verletzten Mann, aber er blieb nicht stehen, sondern machte einen großen Bogen um ihn.33Dann kam einer der verachteten Samariter vorbei. Als er den Verletzten sah, hatte er Mitleid mit ihm.34Er ging zu ihm hin, behandelte seine Wunden mit Öl und Wein und verband sie. Dann hob er ihn auf sein Reittier und brachte ihn in den nächsten Gasthof, wo er den Kranken besser pflegen und versorgen konnte.35Am folgenden Tag, als er weiterreisen musste, gab er dem Wirt zwei Silberstücke aus seinem Beutel und bat ihn: ›Pflege den Mann gesund! Sollte das Geld nicht reichen, werde ich dir den Rest auf meiner Rückreise bezahlen!‹36Was meinst du?«, fragte Jesus jetzt den Gesetzeslehrer. »Welcher von den dreien hat an dem Überfallenen als Mitmensch gehandelt?«37Der Gesetzeslehrer erwiderte: »Natürlich der Mann, der ihm geholfen hat.« »Dann geh und folge seinem Beispiel!«, forderte Jesus ihn auf.
Jesus bei Maria und Marta
38Als Jesus mit seinen Jüngern weiterzog, kam er in ein Dorf, wo er bei einer Frau aufgenommen wurde, die Marta hieß.39Maria, ihre Schwester, setzte sich zu Füßen von Jesus hin und hörte ihm aufmerksam zu.40Marta aber war unentwegt mit der Bewirtung ihrer Gäste beschäftigt. Schließlich kam sie zu Jesus und fragte: »Herr, siehst du nicht, dass meine Schwester mir die ganze Arbeit überlässt? Sag ihr doch, dass sie mir helfen soll!«41Doch der Herr antwortete ihr: »Marta, Marta, du bist um so vieles besorgt und machst dir so viel Mühe.42Nur eines aber ist wirklich wichtig und gut! Maria hat sich für dieses eine entschieden, und das kann ihr niemand mehr nehmen.«