1Översteprästen frågade nu Stefanos: ”Är de här anklagelserna sanna?”2Stefanos svarade: ”Kära bröder och ledare för vårt folk, lyssna på mig. Vår mäktiga och underbara Gud visade sig för vår förfader Abraham, då han bodde i Mesopotamien och ännu inte hade flyttat till Harran.[1]3Gud sa till honom: ’Lämna ditt land och dina släktingar och gå till det land som jag ska leda dig till.’[2]4Därför flyttade Abraham från kaldeernas land och bosatte sig i Harran, där han stannade tills hans pappa dött. Sedan ledde Gud honom vidare till det land där ni nu bor.5Gud gav honom ingen mark, inte ett enda litet område, men han lovade att hela landet till slut skulle tillhöra Abraham och hans ättlingar, trots att Abraham ännu inte hade några barn.6Gud sa också till honom att hans ättlingar skulle bo i ett främmande land och bli slavar och förtryckas under 400 år.7’Men jag ska straffa det folk som gör dem till slavar’, sa Gud, ’och efter det ska de lämna detta främmande land och tillbe mig på den här platsen.’[3]8Gud gav sedan Abraham instruktioner om att alla pojkar i varje familj skulle omskäras, som ett tecken på att man accepterade det förbund Gud ingått med Abraham. Så när Abrahams son Isak föddes, omskars han efter åtta dagar. Isak blev sedan pappa till Jakob[4], och Jakob blev pappa till tolv söner, som räknas som våra stamfäder.9Dessa stamfäder, Jakobs söner, var mycket avundsjuka på sin bror Josef och sålde honom som slav till Egypten. Men Gud var med honom10och räddade honom ur alla svårigheter och lät honom bli framgångsrik hos farao, kungen i Egypten. Gud gav Josef en sådan vishet, att farao utsåg honom till att styra hela Egypten och ta hand om den kungliga förvaltningen.11Men efter ett tag blev det svält och mycket lidande i Egypten och även i Kanaan, där våra förfäder bodde, och vårt folk saknade mat.12Då fick Jakob höra att det fortfarande fanns säd i Egypten, och därför skickade han sina söner dit för att köpa säd, först en gång och sedan en gång till.13Under deras andra resa till Egypten avslöjade Josef för dem vem han var, och bröderna blev presenterade för farao.14Sedan skickade Josef efter sin pappa Jakob och hela hans släkt, så att de kunde komma till Egypten. Tillsammans var de 75 personer.15Så kom Jakob till Egypten, och där dog både han och hans söner.16Deras kroppar fördes till Shekem och begravdes i den grav som Abraham köpt av Hamors söner.17Nu närmade sig den tid då Gud skulle infria sitt löfte till Abraham, och vid det laget hade vårt folk växt kraftigt och blivit ett stort folk i Egypten.18Men då fick Egypten en ny kung, en som inte kände till Josef.[5]19Den här kungen var mycket grym mot vårt folk och försökte genom list bli av med dem genom att tvinga våra förfäder att sätta ut sina nyfödda så att de skulle dö.20Under den här tiden föddes Mose, ett ovanligt vackert barn. Hans föräldrar gömde honom hemma i tre månader,21men när han till slut blev för stor, var de tvungna att sätta ut honom. Då hittades han av faraos dotter, som uppfostrade honom som sin egen son.22Mose fick den bästa utbildning man kunde få i Egypten, och han var handlingskraftig och talade med stor myndighet.23När Mose var 40 år började han fundera på att söka upp sitt eget folk, israeliterna[6], för att hjälpa dem.24Vid sitt besök fick han då se en egyptier misshandla en israelit, och han skyndade genast till mannens hjälp och hämnades genom att döda egyptiern.25Mose trodde att folket skulle förstå att Gud hade sänt honom för att befria dem, men det gjorde de inte.26Nästa dag fick han syn på två israeliter som råkat i slagsmål. Han försökte då medla mellan dem och sa: ’Ni är ju bröder! Varför försöker ni skada varandra?’27Men mannen som hade startat slagsmålet, knuffade undan Mose och frågade: ’Vem har satt dig till ledare och domare över oss?28Tänker du döda mig som du dödade egyptiern igår?’[7]29När Mose hörde detta flydde han från Egypten och levde sedan som främling i Midjans land, där han blev pappa till två söner.30När han 40 år senare var i öknen, nära berget Sinai, visade sig en ängel för honom i en brinnande törnbuske.31Mose blev mycket förvånad över det han såg, och när han gick dit för att undersöka vad det var, ropade Herren till honom:32’Jag är dina förfäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.’ Då darrade Mose av rädsla och vågade inte se upp.33Men Herren sa till honom: ’Ta av dig sandalerna, för du står på helig mark.34Jag har sett mitt folks lidande i Egypten och hört deras rop. Nu har jag kommit för att befria dem, och jag sänder dig tillbaka till Egypten.’[8]35Gud sände alltså tillbaka samma man, som folket förut hade avvisat med orden: ’Vem har satt dig till ledare och domare över oss?’. Genom ängeln som visade sig i törnbusken blev han utsedd till ledare och befriare.36Mose fick sedan med hjälp av under och tecken leda folket ut ur Egypten, rakt igenom Röda havet och fram genom öknen under 40 år.37Det var Mose som framförde Guds budskap till israeliterna och sa: ’Gud ska låta en profet lik mig uppstå åt er ur ert eget folk.’[9]38Det var också Mose som fick tala med en ängel på berget Sinai och förmedla ängelns budskap till folket då de var samlade i öknen. Han fick ta emot Guds lag, budskapet som ger liv,[10] och överlämna det till oss.39Men våra förfäder satte sig upp mot Mose och ville återvända till Egypten.40De sa till hans bror Aron: ’Gör gudar åt oss som kan leda oss, för den där Mose som förde oss ut ur Egypten verkar ha försvunnit.’[11]41Sedan gjorde de en avgud i form av en kalv och offrade till den, glada över något de själva tillverkat.42Men då övergav Gud folket och lät dem tjäna solen, månen och stjärnorna som sina gudar! I profeternas bok[12] säger Gud: ’Var det mig ni offrade till under de 40 åren i öknen, ni Israels folk?43Nej, ni bar omkring era avgudar, Moloks tält och Romfas stjärna, bilder som ni själva gjort för att tillbe. Därför ska jag fördriva er till ett land bortom Babylon.’[13]44På sin vandring genom öknen hade våra förfäder med sig förbundstecknets tält[14]. Tältet var gjort exakt efter den förebild som Gud hade visat Mose,45och det gick sedan i arv till våra förfäder. När Josua erövrade landet från de folk som Gud drev undan för dem, tog man med sig tältet till det nya landet. Det användes sedan ända till kung Davids tid.46Gud hade i sin godhet utsett David till att tjäna honom, och David bad att få bygga ett tempel åt Israels Gud,47men det blev hans son Salomo som fick göra det.48Ändå bor inte den Högste i byggnader som människor gjort. Gud säger ju genom profeten Jesaja:49’Himlen är min tron och jorden min fotpall. Kan du bygga ett tempel åt mig som är bättre än detta? säger Herren. Kan du ge mig en plats där jag kan bo?50Jag har ju skapat både himlen och jorden.’[15]51Ni envisa människor, som vägrar att lyssna till Gud. Ni är som de värsta gudsförnekare! Alltid gör ni motstånd mot Guds heliga Ande, precis som era förfäder gjorde.52Säg mig namnet på en enda profet som framförde Guds budskap och inte blev förföljd av era förfäder. De dödade till och med dem som fick förutsäga att den Fullkomlige[16] skulle komma, honom som ni nu har förrått och mördat.53Ni var medvetet olydiga mot Moses lag[17], trots att ni tog emot den ur änglarnas händer.”
Stefanos stenas till döds
54När de judiska ledarna hörde detta blev de så rasande på Stefanos att de kokade av ilska[18].55Men Stefanos, som var fylld av Guds heliga Ande, tittade upp mot himlen och fick se Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida.[19]56Och Stefanos sa till dem: ”Jag ser himlen öppen och Jesus, Människosonen[20], stå på Guds högra sida!”57Då skrek de högt och höll för öronen. Sedan kastade de sig över Stefanos,58och släpade ut honom ur staden för att stena honom. De som anklagade honom tog av sig sina mantlar och la dem framför fötterna på en ung man som hette Saul[21].59Och medan stenarna haglade över Stefanos, bad han: ”Herre Jesus, ta emot min ande.”60Sedan föll han ner på knä och ropade: ”Herre, anklaga dem inte för den här synden!” Och med de orden dog han.
1Der Hohepriester fragte Stephanus: »Stimmt es, was die Männer hier von dir behaupten?«2Stephanus antwortete: »Hört mich an, liebe Brüder und Väter unseres Volkes! Gott, dem alle Ehre zukommt, erschien unserem Vater Abraham in Mesopotamien, noch ehe Abraham nach Haran gezogen war.3Gott forderte ihn auf: ›Verlass deine Heimat und deine Verwandten und zieh in das Land, das ich dir zeigen werde!‹ (1 Mos 12:1)4So verließ Abraham das Land der Chaldäer und wohnte in Haran. Als sein Vater gestorben war, zog er von dort weiter, und Gott brachte ihn hierher, wo ihr jetzt wohnt.5Zwar gab Gott ihm hier kein eigenes Land – nicht einmal einen Fußbreit –, doch er sagte zu ihm, dass ihm und seinen Nachkommen einmal das ganze Land gehören würde. Zu der Zeit aber hatte Abraham noch keine Kinder!6Gott sagte zu ihm: ›Deine Nachkommen werden in einem fremden Land heimatlos sein. Vierhundert Jahre wird man sie als Sklaven ausbeuten, und sie werden viel leiden müssen.‹7Aber Gott versprach Abraham auch: ›Ich werde das Volk bestrafen, das sie so lange unterdrückt. Dann werden deine Nachkommen das fremde Land verlassen und mir hier dienen.‹ (1 Mos 15:13)8Damals schloss Gott mit Abraham den Bund, dessen Zeichen die Beschneidung ist. Als später Isaak geboren wurde, beschnitt ihn sein Vater Abraham deshalb am achten Tag nach der Geburt. Auch Isaak befolgte diese Ordnung, und sein Sohn Jakob hielt es ebenso mit seinen zwölf Söhnen, unseren Stammvätern.9Weil aber Jakobs Söhne auf ihren Bruder Josef neidisch waren, verkauften sie ihn als Sklaven nach Ägypten. Doch Gott stand Josef bei10und half ihm jedes Mal, wenn er in Not geriet. So konnte Josef die Gunst des ägyptischen Königs, des Pharaos, gewinnen. Wegen der ungewöhnlichen Weisheit, die Gott ihm gegeben hatte, wurde Josef vom Pharao schließlich zum Verwalter über ganz Ägypten und den Königshof eingesetzt.11Dann aber brach in Ägypten und Kanaan eine Hungersnot aus. Die Not war so groß, dass auch unsere Vorfahren nichts mehr zu essen hatten.12Als Jakob erfuhr, dass es in Ägypten noch Getreide gab, schickte er seine Söhne, unsere Stammväter, in dieses Land.13Bei ihrer zweiten Reise nach Ägypten gab sich Josef seinen Brüdern zu erkennen. Nun erfuhr der Pharao noch mehr über Josefs Familie.14Josef ließ seinen Vater Jakob und alle seine Verwandten nach Ägypten kommen, insgesamt fünfundsiebzig Menschen[1]. (1 Mos 46:27)15So kam Jakob nach Ägypten. Er und alle unsere Vorfahren lebten dort bis zu ihrem Tod.16Später wurden ihre Gebeine nach Sichem überführt und in dem Grab beigesetzt, das Abraham von Hamors Nachkommen erworben hatte.17Dann kam die Zeit, in der Gott das Versprechen erfüllen wollte, das er Abraham gegeben hatte. Die Nachkommen von Josef und seinen Brüdern waren in Ägypten inzwischen zu einem großen Volk geworden.18Ein neuer Pharao kam an die Macht, der von Josef nichts mehr wusste.19Grausam und voller Hinterlist unterdrückte er unser Volk. Er zwang unsere Vorfahren, ihre neugeborenen Kinder auszusetzen, damit sie starben und das Volk nicht noch größer wurde.20In dieser Zeit wurde Mose geboren; er war ein sehr schönes Kind[2]. Drei Monate lang versteckten ihn seine Eltern in ihrem Haus.21Als er dann doch ausgesetzt werden musste, fand ihn die Tochter des Pharaos. Sie nahm ihn bei sich auf und erzog ihn wie ihren eigenen Sohn.22Mose wurde in allen Wissenschaften der Ägypter gründlich ausgebildet, und er zeichnete sich durch eindrucksvolle Worte und Taten aus.23Als Mose 40 Jahre alt war, beschloss er, sich um seine Brüder, die Israeliten, zu kümmern.24Eines Tages musste er mit ansehen, wie ein Israelit von einem Ägypter misshandelt wurde. Da griff er ein, übte Rache und schlug den Ägypter tot.25Mose meinte, seine Landsleute müssten jetzt erkennen, dass Gott ihn zur Befreiung seines Volkes geschickt hatte. Doch sie erkannten es nicht.26Am nächsten Tag kam er gerade dazu, als sich zwei Israeliten stritten. Er versuchte, den Streit zu schlichten, und sagte zu ihnen: ›Ihr gehört doch zu ein und demselben Volk, warum schlagt ihr euch?‹27Aber der mit dem Streit angefangen hatte, stieß ihn zurück und rief: ›Wer hat dich eigentlich zu unserem Aufseher und Richter gemacht?28Willst du mich etwa auch umbringen, wie du gestern den Ägypter getötet hast?‹29Mose erschrak über diese Worte. Er verließ Ägypten und floh nach Midian, wo er als Ausländer lebte. Dort wurden auch seine beiden Söhne geboren.30Vierzig Jahre vergingen. Da erschien ihm in der Wüste am Berg Sinai ein Engel im Feuer eines brennenden Dornbusches.31Mose sah die Flamme und wunderte sich über die seltsame Erscheinung. Als er aber näher herantrat, um genau hinzuschauen, hörte er die Stimme des Herrn:32›Ich bin der Gott deiner Vorfahren, der Gott Abrahams, Isaaks und Jakobs.‹ Mose zitterte vor Angst und wagte nicht hinzusehen.33Aber der Herr sprach weiter zu ihm: ›Zieh deine Schuhe aus, denn du stehst auf heiligem Boden!34Ich habe gesehen, wie schlecht es meinem Volk in Ägypten geht, und ich habe auch gehört, wie sie über ihre Unterdrückung stöhnen. Nun bin ich herabgekommen, um sie zu retten. Darum geh, ich sende dich zurück nach Ägypten!‹ (2 Mos 3:5)35Gott sandte also gerade den Mann als Anführer und Befreier zu den Israeliten, den sie mit den Worten abgewiesen hatten: ›Wer hat dich zu unserem Aufseher und Richter gemacht?‹ Er beauftragte Mose durch den Engel, der ihm im brennenden Dornbusch erschien,36und Mose führte das Volk aus Ägypten. Überall vollbrachte er Zeichen und Wunder: in Ägypten, am Roten Meer und während der vierzig Jahre in der Wüste.37Mose war es auch, der zum Volk Israel sagte: ›Einmal wird euch der Herr, euer Gott, einen Propheten wie mich senden, einen Mann aus eurem Volk.‹ (5 Mos 18:15)38Dieser Mose wurde zum Vermittler zwischen unserem Volk und dem Engel, der auf dem Berg Sinai zu ihm sprach. Er empfing Gottes Weisungen, die zum Leben führen, und bekam den Auftrag, sie uns zu übermitteln.39Aber unsere Vorfahren wollten nicht auf ihn hören. Sie trauerten dem Leben in Ägypten nach und lehnten sich sogar gegen Mose auf, als er auf dem Berg Sinai war.40Von seinem Bruder Aaron verlangten sie: ›Los, mach uns Götterfiguren! Sie sollen uns voranziehen und den Weg zeigen. Wer weiß, was diesem Mose zugestoßen ist, der uns aus Ägypten herausgeführt hat!‹41Daraufhin machten sie sich ein Stierkalb, das ihr Gott sein sollte. Als es fertig war, feierten sie ein Fest zu Ehren ihres selbst gemachten Götzen und brachten ihm ihre Opfer.42Da wandte sich Gott von ihnen ab und überließ sie ihrem Schicksal. So kam es, dass sie die Sonne, den Mond und die Sterne verehrten, wie es im Buch der Propheten[3] steht: ›Ihr Israeliten, als ihr vierzig Jahre in der Wüste umhergezogen seid, habt ihr mir da Schlachtopfer und Speiseopfer dargebracht?43Nein, ihr habt das Zelt des Götzen Moloch und den Stern des Götzen Räfan[4] vor euch hergetragen. Diese Götter habt ihr euch selbst gemacht, um sie anzubeten. Darum lasse ich euch in die Gefangenschaft ziehen, noch weit über Babylon hinaus.‹ (Am 5:25)44Während ihrer ganzen Wanderung durch die Wüste hatten unsere Vorfahren ein Zelt bei sich, das ihnen als Tempel diente. Gott selbst hatte befohlen, ein solches Zelt zu bauen, und zwar genau so, wie er es Mose gezeigt hatte.45Die folgende Generation übernahm das Zelt. Als die Israeliten später unter der Führung von Josua das Land eroberten, aus dem die heidnischen Völker von Gott vertrieben wurden, nahmen sie das Zelt mit in ihre neue Heimat. Dort blieb es noch bis zur Zeit von König David.46Diesem König wandte sich Gott in Liebe zu, und so bat David Gott darum, für die Israeliten einen Tempel bauen zu dürfen[5].47Doch erst Salomo verwirklichte diesen Plan.48Aber der höchste Gott wohnt ohnehin nicht in Häusern, die ihm Menschen bauen. So sagt schon der Prophet Jesaja:49›Der Himmel ist mein Thron und die Erde mein Fußschemel. Und da wollt ihr mir, dem Herrn, ein Haus bauen? An welchem Ort soll ich mich denn niederlassen?50Ich habe doch Himmel und Erde geschaffen!‹ « (Jes 66:1)51»Ihr seid wirklich unbelehrbar!«, fuhr Stephanus fort. »Ihr habt eure Ohren für Gottes Botschaft verschlossen, und auch euer Herz gehört ihm nicht.[6] Genau wie eure Vorfahren widersetzt ihr euch ständig dem Heiligen Geist.52Nennt mir einen einzigen Propheten, den eure Vorfahren nicht verfolgt haben. Sie haben alle umgebracht, die vom Kommen des Retters[7] sprachen. Und diesen Unschuldigen habt ihr nun verraten und ermordet!53Gott hat euch durch seine Engel das Gesetz gegeben, aber ihr habt euch nicht danach gerichtet.«
Der Märtyrertod von Stephanus
54Über diese Worte von Stephanus gerieten die Mitglieder des Hohen Rates in maßlose Wut.55Stephanus aber blickte, erfüllt vom Heiligen Geist, fest zum Himmel auf und sah dort Gott in seiner Herrlichkeit und Jesus an seiner rechten Seite.56»Ich sehe den Himmel offen«, rief Stephanus, »und Jesus, den Menschensohn, auf dem Ehrenplatz an Gottes rechter Seite stehen!«57Jetzt schrien sie ihn nieder, hielten sich die Ohren zu, um seine Worte nicht länger hören zu müssen, und stürzten sich auf ihn.58Sie zerrten ihn aus der Stadt und begannen, ihn zu steinigen. Die Zeugen, die daran beteiligt waren, legten ihre Obergewänder ab und gaben sie einem jungen Mann namens Saulus, der sie bewachen sollte.59Noch während die Steine Stephanus trafen, betete er laut: »Herr Jesus, nimm meinen Geist bei dir auf!«60Er sank auf die Knie und rief mit lauter Stimme: »Herr, vergib ihnen diese Schuld!« Mit diesen Worten starb er.