1Fem dagar senare kom översteprästen Ananias tillsammans med några av de judiska ledarna och advokaten Tertullus till Caesarea för att anklaga Paulus inför landshövdingen.2Och sedan Paulus förts in, började Tertullus framföra sina anklagelser. Så här löd hans tal:3”Högt ärade Felix! Det är tack vare dig som vi judar kan leva i fred och trygghet. Du har också sett till att vårt folk på alla sätt har fått det bättre. För detta är vi alla oändligt tacksamma.4Jag vill inte ta för mycket av din tid, men jag ber dig vara vänlig att lyssna till mig medan jag i korthet lägger fram våra anklagelser.5Vi har funnit att den här mannen sprider oro och elände bland judarna överallt i världen. Han är en ledare för nasareernas sekt[1],6-7och har till och med försökt orena[2] templet. Det var därför vi arresterade honom.8Om du förhör honom, kan du själv få bekräftat att våra anklagelser är sanna.”9Och de andra judarna instämde och förklarade att allt som Tertullus sagt var riktigt.10Sedan gjorde landshövdingen tecken till Paulus att det var hans tur, och han började sitt tal: ”Jag vet att du har varit domare för det här folket i många år, och det känns tryggt för mig när jag nu ska försvara mig.11Du kan lätt kontrollera att det inte är mer än tolv dagar sedan jag kom till Jerusalem för att be i templet.12Du kan också få bekräftat att jag under den tiden inte diskuterat med någon människa eller ställt till med oroligheter, vare sig i templet, i synagogorna[3] eller ute på gatorna.13Det finns heller inga som helst bevis för att jag skulle ha gjort det som de här männen nu anklagar mig för.14Men jag erkänner att jag tillhör den grupp som följer Jesus väg[4], den grupp de kallar en sekt. Genom detta tjänar jag våra förfäders Gud, och jag tror på allt som Gud har sagt genom Moses lag, och genom det som profeterna har skrivit.15Jag tror, precis som de här männen, att Gud en dag ska låta alla uppstå från de döda, en del till evigt straff, en del till evigt liv.16Därför gör jag mitt bästa för att alltid ha ett rent samvete inför Gud och människor.17Efter att ha varit borta i flera år återvände jag sedan till Jerusalem med pengar för att hjälpa judarna och för att offra till Gud.18Och det var där i templet som man fick syn på mig. Jag höll just på att avsluta reningsceremonin, och det fanns ingen folkmassa omkring mig och ingen som helst oro.19Men några judar från provinsen Asien[5] var där, och det är de som borde stå här inför dig, om de nu har något att anklaga mig för.20Tills dess får du nöja dig med att lyssna till dem som är här. De kan tala om vilket brott det judiska rådet[6] fann mig skyldig till.21Men jag tror inte de har något annat att anklaga mig för än det som jag ropade då jag stod inför dem: ’Jag står inför rätta här idag på grund av min tro på att de döda kommer att uppstå igen!’ ”22Felix, som visste en hel del om Jesus väg, uppsköt nu rättegången och sa: ”Låt oss vänta tills kommendanten Lysias kommer hit från Jerusalem. Då ska jag döma i målet.”23Han skickade sedan Paulus tillbaka till fängelset och sa till vakterna att behandla honom väl. De fick också order om att låta Paulus vänner besöka honom och ge honom det han behövde.24Några dagar senare kom landshövding Felix tillbaka i sällskap med sin fru Drusilla, som var judinna. Och han lät hämta Paulus, för att han skulle berätta mer för dem om tron på Jesus som Messias, den utlovade kungen.25Men när Paulus började tala med dem om att leva efter Guds vilja, och om att avstå från saker, och om att Gud en dag ska döma oss människor, då blev Felix rädd och sa: ”Det räcker så. Nu kan du gå. När jag får mer tid ska jag skicka efter dig igen.”26Felix skickade sedan verkligen efter Paulus gång på gång för att tala med honom, men det var för att han hoppades att Paulus också skulle muta honom.27Så höll det på i två år. Sedan slutade Felix som landshövding och fick en efterträdare som hette Porcius Festus. Och eftersom Felix ville hålla sig väl med judarna lät han Paulus stanna kvar i fängelset då han slutade som landshövding.
1Fünf Tage später erschienen der Hohepriester Hananias, einige führende Männer des Volkes und der Anwalt Tertullus, um beim Statthalter Anklage gegen Paulus zu erheben.2-3Nachdem man Paulus hereingerufen hatte, begann Tertullus: »Verehrter Felix! Unser Volk ist dir gegenüber von großer Dankbarkeit erfüllt, denn durch dich genießen wir endlich Ruhe und Frieden, und es geht uns aufgrund deiner Fürsorge so gut wie selten zuvor[1]. Davon sprechen wir voller Anerkennung, wann immer sich uns die Gelegenheit dazu bietet.4Um aber deine kostbare Zeit nicht unnötig in Anspruch zu nehmen, bitten wir dich, uns gütigerweise kurz anzuhören.5Wir haben festgestellt, dass dieser Mann gefährlich ist wie die Pest. Überall im Römischen Reich zettelt er unter den Juden Aufstände an. Und er selbst ist der Anführer der Nazarener-Sekte.6-7Als er auch noch versuchte, den Tempel zu entweihen, haben wir ihn gefasst.[2]8Wenn du ihn verhörst, wirst du feststellen, dass unsere Beschuldigungen wahr sind.«9Die anderen Juden unterstützten die Anklagerede in allen Punkten und erklärten, dass sie die reine Wahrheit enthalte.
Paulus verteidigt sich vor Felix
10Auf einen Wink des Statthalters stand Paulus auf und sagte: »Weil ich weiß, dass du seit vielen Jahren Richter für dieses Volk bist, will ich mich gern vor dir verantworten.11Wie du leicht nachprüfen kannst, bin ich erst vor zwölf Tagen nach Jerusalem gekommen, um im Tempel zu beten.12Dabei habe ich weder im Tempel noch in den Synagogen oder in der Öffentlichkeit mit jemandem gestritten oder gar einen Aufstand unter dem Volk angezettelt.13Deshalb gibt es auch keinerlei Beweise für die Anklagen, die gegen mich vorgebracht wurden.14Dies eine bekenne ich allerdings offen: Ich diene dem Gott unserer Vorfahren, und zwar nach der Glaubensrichtung, die sie für eine Sekte halten. Ich glaube alles, was im Gesetz von Mose und in den Propheten steht.15Wie meine Ankläger hier habe ich die Hoffnung, dass Gott alle Menschen vom Tod auferwecken wird – sowohl die Menschen, die nach seinem Willen gelebt haben, als auch die anderen, die nichts von ihm wissen wollten.16Deshalb bemühe ich mich auch, immer ein reines Gewissen vor Gott und den Menschen zu haben.17Nachdem ich viele Jahre nicht in Jerusalem gelebt habe, bin ich nun zurückgekehrt, um eine Geldspende für mein Volk zu übergeben und um Gott im Tempel ein Opfer darzubringen.18Ich war gerade dabei, mich auf das Reinigungsopfer vorzubereiten – unauffällig und ohne jedes Aufsehen –, da erkannten mich19einige Juden aus der Provinz Asia. Sie müssten eigentlich hier vor dir als Ankläger auftreten, wenn wirklich etwas gegen mich vorzubringen wäre!20Oder lass dir von den hier Anwesenden sagen, welche Verbrechen sie mir vorwerfen konnten, als ich vor dem Hohen Rat stand.21Es kann lediglich der Satz gewesen sein, den ich allen Versammelten zurief: ›Weil ich an die Auferstehung der Toten glaube, werde ich heute von euch angeklagt!‹«22Felix, der über den Glauben der Christen viel wusste, vertagte daraufhin die Verhandlung und sagte: »Wenn der Kommandant Lysias hier ist, werde ich die Sache entscheiden!«23Paulus wurde weiterhin gefangen gehalten. Aber Felix wies den verantwortlichen Hauptmann an, die Haft zu mildern. Außerdem durften Angehörige und Freunde Paulus versorgen.
Felix will sich nicht entscheiden
24Nach einigen Tagen ließen Felix und seine jüdische Frau Drusilla den Gefangenen Paulus zu sich rufen. Sie wollten mehr über den Glauben an Jesus Christus hören.25Aber als Paulus dann auch noch von einem Leben sprach, das Gott gefällt, von Selbstbeherrschung und dem künftigen Gericht Gottes, da erschrak Felix und sagte schnell: »Für heute reicht es! Wenn ich mehr Zeit habe, werde ich dich wieder rufen lassen.«26Außerdem hoffte er insgeheim, von Paulus Bestechungsgelder zu bekommen. Deshalb ließ er ihn häufig zu sich holen und unterhielt sich mit ihm.27Nach zwei Jahren wurde Felix von Porzius Festus abgelöst. Um den Juden am Ende seiner Amtszeit noch einen Gefallen zu tun, sorgte Felix dafür, dass Paulus weiterhin in Haft blieb.