1Medan Paulus och Barnabas var i Antiochia, kom några män från Judeen och började lära de troende att de inte kunde bli räddade om inte männen följde den judiska traditionen med omskärelse[1] som det står om i Moses lag.2Men Paulus och Barnabas gick emot dem, vilket ledde till ständiga diskussioner och bråk. Till slut bestämde därför de troende att man skulle låta Paulus och Barnabas och några till resa upp till Jerusalem för att reda ut saken med Jesus sändebud och församlingsledarna där.3Man utrustade dem för resan och lät dem sedan ge sig iväg. På vägen dit stannade de till i Fenikien och Samarien och berättade för de troende att också många icke-judar hade vänt sig till Gud, vilket gjorde de troende mycket glada.4När de kom fram till Jerusalem blev de hjärtligt mottagna av församlingen och sändebuden och ledarna. Paulus och Barnabas berättade sedan om vad Gud hade hjälpt dem att göra.5Men då reste sig några män, som hade varit fariseer[2] innan de blev Jesus efterföljare, och förklarade att alla troende män som inte var judar måste omskäras, och att man skulle kräva att alla följde Moses lag.6Jesus sändebud och församlingsledarna höll därför ett särskilt möte om den här frågan.7Och efter en lång diskussion reste sig Petrus och sa: ”Bröder, ni vet alla att Gud för länge sedan utsåg mig till att berätta de glada nyheterna om Jesus för andra än judar, så att de också skulle kunna tro.8Och Gud, som känner till alla människors tankar, har visat att han har tagit emot dem, genom att ge dem sin heliga Ande precis som han gav den till oss.9Gud har inte gjort någon skillnad mellan oss och dem utan accepterade dem helt när de vände om och började tro.10Varför vill ni då ifrågasätta det som Gud har gjort och kräva att Jesus efterföljare ska lyda en lag som både vi och våra förfäder har haft svårt att lyda?11Nej, vi tror att alla, både vi och de, blir räddade genom vår Herre Jesus kärlek och förlåtelse, som ju ingen har gjort sig förtjänt av.”12Efter det blev det tyst på diskussionen, och alla lyssnade till Barnabas och Paulus när de berättade om de under och tecken som Gud hade hjälpt dem att göra bland andra folk.13När de hade slutat reste sig Jakob[3] och sa: ”Bröder, lyssna på mig.14Petrus[4] har påmint oss om hur det gick till första gången en grupp icke-judar tackade ja till Guds inbjudan att få tillhöra honom.15Och att andra folk vänder om till Gud stämmer väl överens med det budskap Gud har framfört genom profeterna[5]. Det står till exempel:16’Sedan ska jag vända tillbaka och bygga upp Davids fallna hus. Jag ska resa upp det som ligger i ruiner,17så att alla människor kan söka Herren, ja, alla folk som jag har inbjudit att tillhöra mig. Så säger Herren, som gjorde allt detta18känt för länge sedan.’[6]19Jag anser därför att vi inte ska ställa en massa krav på dessa folk som vänder sig till Gud.20Det räcker med att vi skriver till dem att de ska låta bli att äta sådant som offrats till avgudar, att de ska avhålla sig från sexuell lössläppthet och från att äta kött från kvävda djur eller något annat som fortfarande har blod i sig.[7]21För Moses lag har man undervisat om överallt under alla tider, och varje vecka läser man ur dem i de judiska synagogorna[8] på vilodagen.”
Brevet från församlingen i Jerusalem
22Sedan beslöt Jesus sändebud och ledarna, tillsammans med hela församlingen, att man skulle sända några representanter till Antiochia tillsammans med Paulus och Barnabas för att meddela resultatet av överläggningarna. De män som valdes ut var två av församlingsledarna: Judas (som kallades Barsabbas) och Silas.23Så här löd det brev de fick med sig:”Från Jesus sändebud och församlingsledarna i Jerusalem, till de troende från icke-judiska folk i Antiochia, Syrien och Kilikien. Varma hälsningar!24Vi har fått veta att några från vår församling har skapat oro och förvirring bland er med sin undervisning, men dessa män var inte utsända av oss.25Vi beslöt därför enhälligt att utse två officiella representanter och skicka dem till er tillsammans med våra älskade bröder Barnabas och Paulus,26dessa båda som har riskerat sina liv för vår Herre Jesus Kristus skull.27Våra representanter, Judas och Silas, kommer att berätta mer om vad vi har beslutat i den här frågan.28-29Guds heliga Ande och vi har beslutat att inte kräva något annat av er än att ni låter bli att äta sådant som offrats till avgudar, att ni inte äter kött från kvävda djur eller något annat som har blodet kvar i sig, och att ni avhåller er från sexuell lössläppthet. Om ni noga följer detta handlar ni rätt. Vi önskar er allt gott!”30De fyra männen reste genast till Antiochia, där man kallade samman alla de troende till ett stort möte och överlämnade brevet.31Och när församlingens ledare läst brevet, blev alla mycket glada över detta uppmuntrande besked.32Judas och Silas, som också själva hade fått förmågan av Gud att framföra budskap från honom, talade sedan länge till församlingen och uppmuntrade och styrkte dem i deras tro.33-34När de varit där en tid, reste Judas och Silas tillbaka till dem som hade sänt dem, och församlingen i Antiochia önskade dem frid från Gud.[9]35Men Paulus och Barnabas stannade kvar i Antiochia, där de tillsammans med många andra undervisade och spred budskapet om Herren Jesus.
Paulus och Barnabas skiljs åt
36Efter ett tag sa Paulus till Barnabas: ”Tycker inte du som jag att vi borde åka tillbaka till alla de städer där vi har spridit budskapet om Herren Jesus, för att se hur det går med de troende.”37Barnabas höll med honom och föreslog att de skulle ta med sig Johannes Markus.38Men Paulus var absolut emot detta, eftersom Johannes Markus hade övergett dem i Pamfylien och inte varit med dem i deras arbete.39De blev faktiskt sådana ovänner över detta att de skildes åt. Barnabas tog sedan med sig Johannes Markus och seglade till Cypern.40Paulus däremot valde Silas som medhjälpare, och sedan de troende hade överlämnat dem åt Herren Jesus och hans beskydd,41reste de genom Syrien och Kilikien för att uppmuntra församlingarna där.
Apostlagärningarna 15
Hoffnung für alle
från Biblica1Eines Tages kamen Gläubige aus Judäa in die Gemeinde von Antiochia. Dort lehrten sie: »Wer sich nicht beschneiden lässt, so wie es in Moses Gesetz vorgeschrieben ist, kann nicht gerettet werden.«2Paulus und Barnabas widersprachen, und es kam zu einer heftigen Auseinandersetzung. Schließlich beschlossen die Christen in Antiochia, dass Paulus und Barnabas mit einigen anderen aus der Gemeinde zu den Aposteln und Gemeindeleitern nach Jerusalem gehen sollten, um diese Streitfrage zu klären.3Nachdem die Gemeinde sie verabschiedet hatte, zogen sie durch Phönizien und Samarien. Überall berichteten sie, wie auch die Nichtjuden zu Gott umgekehrt waren, und alle freuten sich darüber.4In Jerusalem wurden sie von der Gemeinde, den Aposteln und den Leitern herzlich aufgenommen. Dort erzählten sie ebenfalls, was Gott durch sie unter den Nichtjuden getan hatte.5Aber auch hier forderten einige der Pharisäer, die gläubig geworden waren: »Man muss die Nichtjuden beschneiden und von ihnen verlangen, dass sie das Gesetz von Mose befolgen.«
»Gott hat längst entschieden«
6Daraufhin setzten sich die Apostel und die Leiter zusammen, um diese Frage zu klären.7Nach heftigen Wortwechseln stand schließlich Petrus auf und sagte: »Liebe Brüder! Ihr wisst doch, dass Gott mir schon vor langer Zeit aufgetragen hat, die rettende Botschaft auch denen zu verkünden, die keine Juden sind, denn auch sie sollen Gott vertrauen.[1]8Und Gott, der jedem Menschen ins Herz sieht, hat sich zu ihnen bekannt, als er den Nichtjuden genauso wie uns den Heiligen Geist gab.9Ja, Gott machte keinen Unterschied zwischen uns und ihnen: Er befreite sie von aller Schuld, als sie an ihn glaubten.10Warum wollt ihr jetzt Gott herausfordern und diesen Brüdern und Schwestern eine Last aufbürden, die weder wir noch unsere Vorfahren tragen konnten?11Wir glauben doch, dass wir allein durch die Gnade des Herrn Jesus gerettet werden. Dasselbe gilt auch für die Nichtjuden.«12Alle schwiegen und hörten Barnabas und Paulus gespannt zu, als sie berichteten, wie viele Zeichen und Wunder Gott durch sie unter den Nichtjuden getan hatte.
Der Vorschlag von Jakobus
13Dann stand Jakobus auf: »Liebe Brüder, hört mir zu!«, sagte er.14»Simon Petrus hat eben erzählt, wie Gott selbst begonnen hat, unter den Nichtjuden ein Volk zu sammeln, das ihm gehört.15Das stimmt mit den Aussagen der Propheten überein, denn es heißt bei ihnen:16›Danach werde ich, der Herr, mich meinem Volk wieder zuwenden und das Reich von König David wieder aufbauen. Jetzt gleicht es zwar einem verfallenen Haus, doch dann richte ich die umgestürzten Wände wieder auf.17Dies geschieht, damit auch die übrigen Menschen mich suchen, all die Völker, die seit jeher mein Eigentum sind. Ja, ich, der Herr, sorge dafür,18denn so habe ich es schon lange beschlossen!‹ (Am 9:11)19Ich meine deshalb«, erklärte Jakobus, »wir sollten den Nichtjuden, die zu Gott umgekehrt sind, keine unnötigen Lasten aufbürden und ihnen nicht die jüdischen Gesetze aufzwingen.20Wir sollten ihnen allerdings einen Brief schreiben und von ihnen verlangen, dass sie sich nicht durch die Verehrung von Götzen unrein machen,[2] keine verbotenen sexuellen Beziehungen eingehen, kein Fleisch von Tieren essen, die nicht völlig ausgeblutet sind, oder gar das Blut selbst verzehren.21Denn diese Gebote von Mose sind seit alter Zeit überall bekannt. Aus seinem Gesetz wird ja an jedem Sabbat in allen Synagogen vorgelesen.«
Judas und Silas in Antiochia
22Am Ende der Beratungen beschlossen die Apostel und die Leiter zusammen mit der ganzen Gemeinde, einige Männer aus ihrer Mitte auszuwählen und sie mit Paulus und Barnabas nach Antiochia zu schicken. Man wählte Judas, der auch Barsabbas genannt wurde, und Silas. Beide waren führende Männer in der Gemeinde.23Man gab ihnen folgenden Brief mit: »Wir, die Apostel und Gemeindeleiter in Jerusalem, senden brüderliche Grüße an alle Christen in Antiochia, Syrien und Zilizien, die nicht aus dem Judentum stammen.24Wir haben gehört, dass euch einige Leute aus unserer Gemeinde – ohne von uns beauftragt zu sein – durch ihre Lehren beunruhigt und verunsichert haben.25Deshalb haben wir einstimmig beschlossen, zwei Männer aus unserer Gemeinde auszuwählen und sie zu euch zu senden, zusammen mit unseren lieben Brüdern Barnabas und Paulus,26die ihr Leben für unseren Herrn Jesus Christus eingesetzt haben.27Unsere Abgesandten Judas und Silas werden euch noch persönlich berichten, was wir in der strittigen Frage entschieden haben.28Geleitet durch den Heiligen Geist kamen wir nämlich zu dem Entschluss,[3] euch außer den folgenden Regeln keine weitere Last aufzuerlegen:29Ihr sollt euch nicht durch die Verehrung von Götzen unrein machen, außerdem kein Fleisch von Tieren essen, die nicht völlig ausgeblutet sind, und ihr sollt auch kein Blut verzehren. Hütet euch vor verbotenen sexuellen Beziehungen! Wenn ihr danach handelt, verhaltet ihr euch richtig. Herzliche Grüße an euch alle.«30Judas und Silas wurden zusammen mit Paulus und Barnabas von der Gemeinde verabschiedet und gingen nach Antiochia. Dort beriefen sie eine Gemeindeversammlung ein und übergaben das Schreiben.31Als man es vorgelesen hatte, freute sich die ganze Gemeinde über diese Ermutigung.32Judas und Silas – beide waren Propheten – sprachen lange mit den Christen, ermutigten und stärkten sie im Glauben.33-34Begleitet von den besten Wünschen der Gemeinde kehrten sie erst einige Zeit später zur Gemeinde in Jerusalem zurück, die sie abgesandt hatte.[4]35Paulus und Barnabas blieben noch länger in Antiochia. Sie verkündeten die Botschaft des Herrn und lehrten zusammen mit vielen anderen die Gemeinde.
Aufbruch zur zweiten Missionsreise
36Nach einiger Zeit forderte Paulus Barnabas auf: »Lass uns noch einmal alle die Orte aufsuchen, in denen wir die rettende Botschaft verkündet haben, damit wir sehen, wie es unseren Brüdern und Schwestern dort geht.«37Barnabas war einverstanden, wollte aber Johannes Markus mitnehmen.38Doch Paulus war dagegen. Denn Johannes Markus hatte sie damals in Pamphylien im Stich gelassen und nicht weiter den Auftrag erfüllt, mit dem sie gemeinsam aufgebrochen waren.39Sie stritten so heftig miteinander, dass sie sich schließlich trennten. Während Barnabas mit Markus nach Zypern hinüberfuhr,40wählte Paulus als seinen Reisebegleiter Silas. Die Gemeinde vertraute ihn der Gnade Gottes an, und so begann er seine Reise.41Zunächst zog er durch Syrien sowie durch Zilizien und stärkte die Gemeinden dort im Glauben.