1Snart fick Jesus sändebud och de andra troende i Judeen höra att också andra folk hade tagit emot budskapet om Jesus.2Men när Petrus kom tillbaka till Jerusalem, började de troende judarna anklaga honom och säga:3”Varför har du besökt sådana som inte är judar och till och med ätit med dem?”4Då berättade Petrus för dem vad som hade hänt. Han sa:5”En dag, när jag var i staden Joppe, kom Guds Ande över mig medan jag bad och jag fick se en syn. Jag såg något som liknade en stor duk sänkas ner från himlen. Duken var upphängd i sina fyra hörn och kom ända ner till mig.6När jag undersökte den närmare, fick jag se att den innehöll alla slags vilda och tama djur, både sådana som flyger och sådana som lever på land.7Och jag hörde en röst säga: ’Petrus, res dig upp, slakta och ät.’8Men jag svarade: ’Nej, aldrig, Herre. Jag har aldrig ätit något som Gud har förbjudit i Moses lag.’[1]9Men rösten från himlen hördes igen och sa: ’Om Gud har gjort något tillåtet, ska du inte behandla det som förbjudet.’10Detta hände tre gånger, och sedan drogs alltihop upp till himlen igen.11I samma stund kom tre män till huset där vi var. De hade skickats från Caesarea för att hämta mig,12och Guds Ande sa till mig att följa med dem utan att oroa mig för att de inte var judar. De här sex männen från församlingen i Joppe följde också med mig, och vi kom så småningom hem till den man som skickat budbärarna.13Mannen talade om för oss att en ängel hade visat sig för honom i hans hus och sagt till honom: ’Skicka bud till Joppe och låt hämta Simon Petrus,14för han har något att berätta, som kan rädda både dig och de andra i ditt hus.’15Men jag hann inte mer än börja tala, förrän Guds heliga Ande kom och fyllde dem, precis som han fyllde oss den första tiden.16Då mindes jag att Herren Jesus hade sagt: ’Johannes döpte er med vatten, men ni ska bli döpta med Guds heliga Ande.’17Så om nu Gud gav dessa människor samma gåva som han gav till oss judar som tror på Herren Jesus Kristus, vad kunde jag göra åt det?”18När de andra hörde detta var det slut på deras invändningar, och de började hylla Gud och sa: ”Tänk att Gud också har gett andra folk chansen att vända sig bort från synden och få evigt liv.”
Församlingen i Antiochia
19De troende från Jerusalem, som hade skingrats under den förföljelse som startade efter Stefanos död, hade nu kommit ända till Fenikien, Cypern och Antiochia. De hade under vägen spridit budskapet om Jesus, fast bara till judarna.20Men några av de troende, som var från Cypern och Kyrene, reste till Antiochia, och där talade de också till icke-judar och berättade de glada nyheterna om Herren Jesus.21Och Gud gav dem kraft, så att ett stort antal människor kom till tro och började följa Herren.22Ryktet om detta nådde efter ett tag församlingen i Jerusalem som genast skickade dit Barnabas.23När han kom fram till Antiochia och fick se vad Gud i sin godhet hade gjort i den staden, blev han glad och uppmanade de troende att av hela hjärtat hålla sig till Herren Jesus.24Barnabas var en kärleksfull man, fylld av Guds heliga Ande och stark i tron, och han fick därför vara med och vinna ännu fler för Herren.25Efter detta reste Barnabas vidare till Tarsos för att söka upp Saul,26och när han hittat honom tog han honom med tillbaka till Antiochia. Där stannade de sedan tillsammans i församlingen under ett helt år och undervisade ett stort antal människor. Det var i Antiochia som Jesus efterföljare första gången kallades kristna[2].27Under den här tiden kom några personer från Jerusalem dit som Gud hade gett förmågan att framföra budskap från honom.28En av dem, som hette Agabos, drevs av Guds Ande att resa sig upp på en samling och förutsäga att en svår hungersnöd skulle drabba hela romarriket ‑ den inträffade sedan under kejsar Claudius regering.29Jesus efterföljare i Antiochia beslöt därför att skicka understöd till de troende i Judeen, och att var och en skulle ge så mycket han hade råd med.30De samlade sedan ihop gåvorna och överlämnade dem till Barnabas och Saul, som fick i uppdrag att överlämna dem till församlingsledarna i Jerusalem.
1Bald darauf erfuhren die Apostel und die Gläubigen überall in Judäa, dass nun auch Nichtjuden Gottes Botschaft angenommen hatten.2Als Petrus nach Jerusalem zurückkehrte, warfen ihm die Gemeindeglieder dort vor:3»Du hast das Haus von Nichtjuden betreten und sogar mit ihnen gegessen!«4Nun berichtete ihnen Petrus der Reihe nach, was geschehen war:5»Während ich in der Stadt Joppe war, zeigte mir Gott während des Gebets eine Vision: Ich sah etwas wie ein großes Leinentuch. Es wurde an seinen vier Ecken zusammengehalten und so vom Himmel auf die Erde heruntergelassen.6Als ich genau hinsah, entdeckte ich darin die unterschiedlichsten Arten von vierfüßigen und wilden Tieren, von Kriechtieren und Vögeln.7Ich hörte eine Stimme, die mich aufforderte: ›Petrus, steh auf, schlachte diese Tiere und iss davon!‹8›Niemals, Herr‹, widersprach ich. ›Noch nie in meinem Leben habe ich etwas gegessen, was in Moses Gesetz als unrein bezeichnet wird und verboten ist.‹9Aber die Stimme vom Himmel sprach noch einmal: ›Wenn Gott etwas für rein erklärt hat, dann nenne du es nicht unrein.‹10Dreimal wiederholte sich dieser Vorgang. Dann wurde das Tuch mit den Tieren darin wieder in den Himmel gehoben.11Genau in diesem Augenblick standen drei Männer vor dem Haus, in dem ich mich befand. Sie kamen aus Cäsarea und waren zu mir geschickt worden.12Der Heilige Geist forderte mich auf, ich solle ohne Bedenken mit den Männern gehen, und diese sechs Brüder hier begleiteten mich. Bald trafen wir im Haus des Mannes ein, der die Boten geschickt hatte.13Er erzählte, dass ihm in seinem Haus ein Engel erschienen war. Der hatte plötzlich vor ihm gestanden und befohlen: ›Schick Boten nach Joppe und lass Simon Petrus holen.14Was er dir zu sagen hat, wird dir und allen, die zu dir gehören, Rettung bringen.‹15Ich war noch gar nicht lange bei ihnen und hatte gerade zu reden angefangen, da kam der Heilige Geist auf sie, genauso wie es bei uns am Pfingsttag gewesen war.16In diesem Augenblick fiel mir ein, was uns der Herr einmal gesagt hatte: ›Johannes hat mit Wasser getauft, ihr aber werdet mit dem Heiligen Geist getauft werden.‹17Gott schenkte diesen Nichtjuden dieselbe Gabe wie vorher uns, als wir begannen, an den Herrn Jesus Christus zu glauben. Wer bin ich, dass ich Gott daran hätte hindern können?«18Diese Worte überzeugten sie. Sie lobten Gott und sagten: »Gott hat nun also auch den Nichtjuden den Weg zur Umkehr eröffnet, den einzigen Weg, der zum Leben führt.«
Gründung der Gemeinde in Antiochia
19Fast alle Gläubigen waren wegen der beginnenden Verfolgung nach dem Tod von Stephanus aus Jerusalem geflohen und hatten sich über Judäa und Samarien zerstreut. Manche kamen sogar bis nach Phönizien, Zypern und Antiochia. Sie erzählten aber nur den Juden von Jesus.20Lediglich ein paar von ihnen – Männer aus Zypern und Kyrene, die jetzt in Antiochia lebten – verkündeten auch den Nichtjuden die rettende Botschaft von Jesus, dem Herrn.21Der Herr wirkte mächtig durch sie, und so wandten sich ihm viele Menschen zu und glaubten an ihn.22Als die Gemeinde in Jerusalem davon erfuhr, schickte sie Barnabas nach Antiochia.23Der kam in die Stadt und erkannte voller Freude, was Gott in seiner Gnade getan hatte. Barnabas ermutigte die Gläubigen, fest und entschlossen in ihrem Glauben an den Herrn zu bleiben.24Er war ein vorbildlicher Mann, erfüllt vom Heiligen Geist und stark im Glauben. So begannen damals viele Menschen Jesus, dem Herrn, zu vertrauen.25Von Antiochia reiste Barnabas nach Tarsus, um Saulus aufzusuchen.26Er traf ihn und nahm ihn dann mit nach Antiochia zurück. Dort blieben die beiden ein ganzes Jahr lang in der Gemeinde, um viele Menschen im Glauben zu unterweisen. In Antiochia wurden die Jünger zum ersten Mal »Christen« genannt.27Zu dieser Zeit kamen Propheten aus Jerusalem nach Antiochia.28Während des Gottesdienstes sagte einer von ihnen – er hieß Agabus – eine große Hungersnot voraus. Sie würde sich über das gesamte Reich erstrecken. So hatte es ihm der Heilige Geist gezeigt. Tatsächlich trat diese Hungersnot wenige Jahre später noch während der Regierungszeit von Kaiser Klaudius ein.[1]29Deshalb beschloss die Gemeinde in Antiochia, ihren Brüdern und Schwestern in Judäa zu helfen. Jeder in der Gemeinde sollte so viel geben, wie er konnte,30und das Geld wurde dann von Barnabas und Saulus den Leitern der Gemeinde in Jerusalem überbracht.