1Så småningom skaffade sig Absalom en vagn och hästar till den och femtio män att springa framför honom.2Han gick upp tidigt varje morgon och ställde sig vid vägen som ledde till stadsporten. När någon kom med ett problem till kungen, kallade Absalom på honom, frågade varifrån han kom och uttryckte sitt intresse för hans fall.3Han kunde t ex säga: "Jag ser att du har rätt i det här fallet. Det är olyckligt att kungen inte har någon som kan ta sig tid att lyssna till detta.4Jag skulle själv vilja vara domare. Då kunde den som har en anklagelse mot någon komma till mig, och jag skulle skipa rättvisa!"5När någon kom fram och bugade sig för Absalom brukade han sträcka honom handen och ge honom en kyss.6På så sätt vann han hela folkets hjärta.7-8När fyra år hade gått sedan Absalom fann nåd hos kungen, sa Absalom till honom: "Låt mig få fara till Hebron, så att jag kan bära fram ett offer till Herren och på så sätt fullfölja ett löfte som jag gav honom när jag var i Gesur. Jag lovade att om han förde mig tillbaka till Jerusalem, skulle jag tillbe honom i Hebron."9Kungen svarade honom: "Gå i frid och uppfyll ditt löfte!" Då for Absalom till Hebron.10Han sände i hemlighet bud till varje del av Israel för att hetsa folket till uppror mot kungen och sa: "Så snart ni hör trumpetsignalen ska ni veta att Absalom har krönts till kung i Hebron."11Absalom inbjöd tvåhundra män från Jerusalem att följa med, men de kände inte alls till hans avsikter.12Medan han offrade slaktoffret, skickade han efter Ahitofel, en av Davids rådgivare, som bodde i Gilo. Ahitofel ställde sig på Absaloms sida, tillsammans med många andra. Detta gjorde att sammansvärjningen blev mycket stark.
David flyr för Absalom
13En budbärare kom så småningom till Jerusalem och sa till David: "Hela Israel har förenat sig med Absalom i ett uppror mot dig!"14"Vi måste omedelbart fly, innan det är för sent!" konstaterade David. "Om vi hinner ut ur staden innan han kommer, kan både vi och Jerusalem räddas."15"Vi står på din sida", svarade hans rådgivare. "Gör det som du tycker är bäst."16Kungen och hans familj gav sig genast iväg. Han lämnade bara tio bihustrur kvar att sköta om palatset.17-18David stannade en bit utanför staden och lät alla gå före honom, även de sex hundra filisteer som hade kommit med honom från Gat, och dessutom kereteerna och peleteerna.19-20Plötsligt vände sig kungen till Ittai, kaptenen för de sex hundra männen från Gat, och sa till honom: "Vad gör du här egentligen? Gå tillbaka med dina män till Jerusalem, till din kung, för du är en gäst i Israel, en främling i fångenskap. Du har ju nyss kommit. Varför skulle jag tvinga dig att i dag vandra bort med oss, när jag inte ens vet vart det bär? Gå tillbaka och ta med dig dina trupper. Fortsätt att vara god och trofast!"21Ittai svarade: "Jag svär vid Gud och vid mitt eget liv, att dit du går tänker jag gå, vad som än händer, och även om det gäller liv eller död."22Då svarade David: "Kom då med oss!" Och Ittai och hans män med sina familjer fortsatte att stå på Davids sida.23Det blev sorg överallt där kungen och hans följe drog förbi. De tog vägen genom Kidrondalen och ut på landsbygden.24Ebjatar, Sadok och leviterna tog hand om Guds förbundsark. De satte ner den vid sidan av vägen och offrade, tills alla hade passerat.25-26Sedan tog Sadok arken tillbaka till staden, som David befallt. Och David sa: "Om Herren vill kommer han att föra mig tillbaka, så att jag får se arken och Herrens tält igen. Men om han är färdig med mig, får han göra det han tycker blir bäst."27Sedan sa kungen till Sadok: "Är inte du en profet? Detta är min plan. Gå lugnt tillbaka till staden och ta med dig din son Ahimaas och Ebjatar och hans son Jonatan.28Jag tänker stanna vid Jordans vadställe i öknen och vänta tills jag får besked av dig. Jag vill veta vad som händer i Jerusalem, innan jag försvinner in i öknen."29Sadok och Ebjatar bar då tillbaka Guds ark till staden och stannade där.30David gick upp på vägen som ledde till Oljeberget, och han grät medan han gick. Han hade en slöja över huvudet och gick barfota som ett tecken på sin sorg. Och folket som var med honom täckte sina huvuden och grät medan de gick uppför berget.31Och när någon berättade för honom att hans rådgivare Ahitofel stod på Absaloms sida, bad David: "Herre, låt Ahitofel ge Absalom dåraktiga råd!"32När de nådde toppen av Oljeberget, där man brukade tillbe Herren, såg David att arkiten Husai väntade på honom med sönderrivna kläder och jord på huvudet.33-34David sa till honom: "Om du följer med mig, kommer du bara att bli till besvär för mig. Återvänd till Jerusalem och säg till Absalom: 'Jag kan bli din rådgivare precis som jag var det åt din far.' Sedan kan du hjälpa mig genom att motarbeta Ahitofel.35-36Prästerna Sadok och Ebjatar är där, och de står på vår sida. Berätta för dem vad du hör i palatset, så kommer de att skicka sina söner Ahimaas och Jonatan för att leta rätt på mig, och berätta för mig vad som står på."37Davids vän Husai återvände då till Jerusalem och kom dit samtidigt som Absalom anlände.
1Absalom beschaffte sich einen Wagen mit Pferden und eine 50 Mann starke Leibwache.2Er stellte sich jeden Morgen in aller Frühe an die Straße, die zum Palast führte. Alle, die mit einer Streitsache kamen, um sie dem König als oberstem Richter vorzulegen, fragte er nach ihrer Heimatstadt. Wenn jemand zu einem der Nordstämme Israels gehörte,3sagte Absalom zu ihm: »Zweifellos würdest du den Prozess gewinnen, denn du bist im Recht. Aber man wird dich gar nicht erst bis zum König vorlassen.«4Und er fügte noch hinzu: »Ach, wäre doch ich der oberste Richter in unserem Land! Ich würde mir Zeit nehmen für jeden, der mit seinem Fall zu mir kommt. Allen würde ich zu ihrem Recht verhelfen.«5Wenn der andere sich dann voller Ehrfurcht vor Absalom zu Boden werfen wollte, kam der ihm zuvor, umarmte und küsste ihn.6So verhielt Absalom sich gegenüber allen Leuten aus Israel, die mit ihren Streitigkeiten zum König nach Jerusalem kamen. Dadurch machte er sich bei ihnen beliebt.7Das ging vier[1] Jahre lang so. Eines Tages sagte Absalom zu David: »Ich möchte gern nach Hebron gehen, um ein Gelübde zu erfüllen, das ich vor dem HERRN abgelegt habe.8Denn als ich in Geschur in Syrien war, schwor ich ihm: ›Wenn du mich wieder nach Jerusalem heimkehren lässt, bringe ich dir ein Opfer dar.‹«9»Geh nur und erfülle dein Gelübde«, antwortete der König. Absalom ging nach Hebron10und sandte heimlich Boten in alle Stammesgebiete Israels. Sie sollten überall verkünden: »Sobald ihr die Hörner hört, ruft, so laut ihr könnt: ›Absalom ist unser König! In Hebron wurde er gekrönt.‹«11Absalom hatte zweihundert Männer aus Jerusalem zu seinem Opferfest nach Hebron eingeladen. Sie wussten nichts von seinen Plänen und gingen ahnungslos mit.12Als die Opfertiere geschlachtet waren, schickte Absalom noch eine Einladung an Ahitofel, einen Berater von König David, der in Gilo wohnte. Ahitofel kam und schloss sich ihm an. So sammelte Absalom immer mehr Leute um sich, die seine Verschwörung unterstützten.
Davids Flucht aus Jerusalem
13Ein Bote kam zu David nach Jerusalem und meldete: »Absalom hat eine Verschwörung angezettelt! Die meisten Israeliten sind auf seiner Seite.«14»Dann gibt es für uns nur eines: fliehen, damit wir ihm nicht in die Hände fallen«, sagte David zu seinen Anhängern. »Wir müssen sofort aufbrechen, beeilt euch! Sonst überwältigt er uns hier in der Stadt, und dann sind wir und alle Einwohner verloren. Denn bestimmt würde er ein großes Blutbad anrichten.«15Davids Leute antworteten: »Wir stehen zu unserem König. Tu, was du für richtig hältst!«16David floh mit seiner Familie und allen Anhängern aus der Stadt. Nur zehn seiner Nebenfrauen ließ er zurück, damit der Palast nicht unbeaufsichtigt blieb.17Er ging mit seinem Gefolge bis zum letzten Haus am Stadtrand und machte dort Halt.18Dann ließ er alle, die mitgekommen waren, an sich vorüberziehen: zuerst die königliche Leibwache, dann die 600 Mann, die ihm aus Gat gefolgt waren, und schließlich alle anderen, die zu ihm hielten.19Als Ittai, ein Philister aus Gat, an David vorüberging, sprach der König ihn an: »Warum möchtest du mit uns ziehen? Es ist besser für dich, wenn du umkehrst und dich dem neuen König anschließt. Du bist als Einwanderer nach Israel gekommen, weil du deine Heimat verlassen musstest.20Erst vor kurzem hast du dich hier angesiedelt, und jetzt solltest du schon wieder vertrieben werden? Nein, ich kann nicht verlangen, dass du bei mir bleibst. Wer weiß, wohin ich noch fliehen muss. Darum kehr um und geh mit deinen Landsleuten zurück in die Stadt. Der Herr möge dir Gutes tun und dir seine Liebe erweisen.«21Doch Ittai entgegnete: »So wahr der HERR lebt und so wahr du lebst: Ich werde dich, meinen König, niemals im Stich lassen, und wenn es mich das Leben kostet! Das schwöre ich dir!«22Da gab David nach und sagte: »Gut, dann komm mit uns!« Und so zog Ittai mit seinen Begleitern und ihren Familien an David vorbei.23Schließlich überquerte David den Bach Kidron und schlug den Weg in Richtung Wüste ein. Die Leute von Jerusalem weinten laut, als sie den König und sein Gefolge fliehen sahen.24Auch der Priester Zadok und die Leviten hatten mit David die Stadt verlassen. Die Leviten trugen die Bundeslade und stellten sie außerhalb der Stadt ab. Der Priester Abjatar brachte Opfer dar, bis alle Leute vorbeigezogen waren.25David sagte zu Zadok: »Tragt die Bundeslade zurück in die Stadt! Wenn der HERR Erbarmen mit mir hat, bringt er auch mich eines Tages wieder dorthin und lässt mich die Bundeslade und das Zelt, in dem sie steht, wiedersehen.26Wenn er aber sagt, dass ihm nichts mehr an mir liegt, so will ich auch das annehmen. Er soll mit mir tun, was er für richtig hält.27Du aber, Zadok, gehst besser nach Jerusalem zurück. Nimm deinen Sohn Ahimaaz mit, und auch Abjatar und sein Sohn Jonatan sollen sich euch anschließen.28Ich selbst werde am Rand der Wüste am Jordanübergang warten, bis ich von euch Nachricht über die Lage in Jerusalem erhalte.«29Da brachten die Priester Zadok und Abjatar die Bundeslade Gottes zurück nach Jerusalem und blieben dort.30David und die Menschen, die mit ihm gegangen waren, stiegen weinend den Ölberg hinauf. Als Zeichen der Trauer hatten sie ihre Gesichter verhüllt und liefen barfuß.31Unterwegs wurde David gemeldet: »Dein Berater Ahitofel unterstützt Absalom bei der Verschwörung.« Da betete er: »HERR, sorge dafür, dass man die klugen Ratschläge Ahitofels für Unsinn hält.«32Als David den Gipfel erreicht hatte, wo man zu Gott betete, kam ihm sein alter Freund, der Arkiter Huschai, entgegen. Auch er hatte sein Gewand zerrissen und sich Erde auf den Kopf gestreut.33David sagte zu ihm: »Wenn du in deinem Alter mit uns ziehst, fällst du uns nur zur Last.34Gehst du aber zurück in die Stadt, dann kannst du mir einen großen Dienst erweisen. Sag zu Absalom: ›Mein Herr und König, ich stehe dir zur Seite! Früher diente ich deinem Vater, jetzt aber bist du mein Herr.‹ So kannst du mir helfen, die Pläne zu vereiteln, die Ahitofel sich ausdenkt.35-36Du bist nicht allein: Auch die Priester Zadok und Abjatar bleiben in Jerusalem. Berichte ihnen alles Wichtige aus dem königlichen Palast. Zadoks Sohn Ahimaaz und Abjatars Sohn Jonatan werden es mir dann weitersagen. Auch sie bleiben vorerst noch in der Stadt.«37Da kehrte Davids Freund und Berater Huschai um. Er kam gerade nach Jerusalem, als Absalom wie ein König einzog.