1 Samuelsboken 20

Nya Levande Bibeln

från Biblica
1 David flydde från Najot vid Rama och sökte upp Jonatan."Vad har jag gjort?" undrade han. "Varför är din far ute efter mitt liv?"2 "Det är inte sant!" protesterade Jonatan. "Jag är säker på att han inte tänker göra något sådant, för han anförtror mig allt, stort som smått, och jag vet att han inte skulle dölja något sådant för mig. Det kan bara inte vara på det sättet."3 "Det är klart att du inte vet om det!" sa David upprörd. "Din far känner mycket väl till vår vänskap, och därför har han sagt till sig själv: 'Jag ska inte berätta det för Jonatan. Varför skulle jag göra honom bedrövad?' Men sanningen är att jag bara är ett steg från döden! Jag svär detta vid Herren och vid din egen själ!"4 "Vad tycker du att jag ska göra?" undrade Jonatan.5 David svarade: "I morgon börjar nymånefesten. Förr har jag alltid varit tillsammans med din far vid det tillfället, men i morgon tänker jag gömma mig på åkrarna och hålla mig där fram till kvällen den tredje dagen.6 Om din far frågar var jag är, så säg att jag bett om tillåtelse att gå hem till Betlehem för att vara med på min släkts årliga offerfest.7 Om han säger: 'Jaså, på det sättet', då vet du att allt är väl, men om han blir arg, så vet du att han planerar att döda mig.8 Gör detta som min edsvurne bror. Döda mig hellre du, om det nu är så att jag har syndat mot din far, men förråd mig inte för honom!"9 "Naturligtvis inte!" utbrast Jonatan. "Men om jag visste att min far planerade att döda dig, tror du då inte att jag skulle säga det till dig?"10 Då frågade David: "Hur ska jag få veta hur din far reagerar på min frånvaro?"11 "Kom med mig ut på fälten", svarade Jonatan.12 De gick ut tillsammans, och Jonatan sa till David: "Jag lovar inför Herren, Israels Gud, att jag så här dags i övermorgon ska tala med min far om dig och genast låta dig veta vad han tänker om dig.13 Om han nu är arg och tänker döda dig, så får Herren ta mitt liv om jag inte berättar det för dig så att du kan fly och överleva. Ja, Herren ska vara med dig på samma sätt som han förr brukade vara med min far!14 Och kom ihåg att du har lovat att visa Herrens kärlek och godhet inte bara mot mig så länge jag lever,15 utan också mot mina barn, efter det att Herren har utplånat alla dina fiender."16 Jonatan ingick ett förbund med Davids familj, och David bekräftade med en ed att olycka skulle drabba honom och hans släkt, om han bröt förbundet.17 Jonatan fick David att svära eden en andra gång på grund av kärleken mellan dem, för Jonatan älskade David lika mycket som sig själv.18 Sedan sa Jonatan: "Ja, vi kommer att sakna dig i morgon, när din plats vid bordet står tom.19 I övermorgon kommer alla att fråga efter dig, så håll dig vid gömstället vid stenröset där du var förut.20 Jag tänker komma dit och skjuta tre pilar framför röset, som om jag sköt mot ett mål.21 Sedan ska jag be min följeslagare att hämta pilarna, och om du hör mig säga till honom att de är på den här sidan, så vet du att allt är väl och att det inte blir några problem om du återvänder.22 Men om jag säger till honom att gå längre bort för att pilarna ligger ännu längre fram, så vet du att du måste ge dig av härifrån omedelbart.23 Och vad gäller löftena vi har gett varandra, så kom ihåg att Herren själv är vårt vittne."24-25 David gömde sig ute på fälten. När nymånefestligheterna började, satte sig kungen ner på sin vanliga plats vid väggen för att äta. Jonatan satt mitt emot honom och Abner satt bredvid Saul, men Davids plats stod tom.26 Saul sa ingenting om det den dagen, för han antog att någonting hade hänt David, så att denne enligt lagen betraktades som oren.27 Men när Davids plats stod tom nästa dag också, frågade Saul Jonatan: "Varför har inte David varit här varken i går eller idag?"28-29 "Han frågade mig om han kunde få gå hem till Betlehem för att vara med på sin släkts offerfest", svarade Jonatan. "Hans bror krävde att han skulle vara där, så jag tillät honom att göra det."30 Saul började då koka av vrede."Du är son till en hora!" skrek han åt honom. "Tror du inte jag vet att du vill att David, som är son till Isai, den oduglingen, ska bli kung i mitt ställe och skämma ut både dig och din mor?31 Så länge han lever, kan du aldrig bli kung. Gå nu och hämta hit honom, så att jag kan döda honom!"32 "Men vad har han gjort?" frågade Jonatan. "Varför ska han dödas?"33 Då kastade Saul sitt spjut mot Jonatan och försökte döda honom, men missade. Jonatan förstod då att hans far verkligen menade vad han sa,34 och Jonatan lämnade bordet i vrede. Han åt inget mer den dagen, för han var oroad över sin fars planer mot David.35 Nästa morgon gick Jonatan ut till det fält som han och David hade bestämt och han tog en ung pojke med sig för att samla ihop pilarna.36 "Spring nu", sa han till pojken, "så att du kan hämta pilarna allt eftersom jag skjuter dem."Pojken sprang och Jonatan sköt en pil över honom.37 När pojken nästan hade nått fram till pilen, ropade Jonatan: "Pilen är längre fram,38 skynda dig, skynda dig, vänta inte." Pojken sprang snabbt och samlade upp pilarna och återvände sedan till sin herre,39 men han förstod naturligtvis inte den hemliga signal som Jonatan hade gett David.40 Sedan gav Jonatan bågen och pilarna till pojken och bad honom att ta dem tillbaka till staden.41 Så snart han hade gått, kom David fram från sitt gömställe bakom stenröset. David bugade sig tre gånger med ansiktet mot marken. Sedan kysste de varandra, och båda grät, David allra mest.42 Slutligen sa Jonatan till David: "Sörj inte längre, för vi har överlämnat oss och våra barn i Guds händer i evighet."43 Sedan vände sig David om och gick, och Jonatan återvände till staden.

1 Samuelsboken 20

Hoffnung für alle

från Biblica
1 Nun floh David aus der Siedlung der Propheten in Rama. Heimlich suchte er Jonatan auf und fragte ihn: »Was habe ich nur falsch gemacht? Was habe ich verbrochen gegen deinen Vater? Warum will er mich umbringen?«2 »Wie kommst du darauf?«, versuchte Jonatan seinen Freund zu beruhigen. »Niemand will dich töten! Du weißt genau, dass mein Vater nichts unternimmt, ohne es vorher mit mir zu besprechen, sei es wichtig oder unwichtig. Warum sollte er mir ausgerechnet seine Mordabsichten verheimlichen? Nein, David, das siehst du falsch.«3 Doch David widersprach: »Natürlich weißt du nichts davon, denn dein Vater hat längst gemerkt, dass du mein Freund bist. Darum will er dich nicht damit belasten. Doch ich sage dir: So wahr der HERR lebt und du selbst lebendig vor mir stehst: Mein Leben hängt an einem seidenen Faden!«4 Jonatan erklärte: »Ich will alles für dich tun.«5 Darauf sagte David: »Morgen beginnt doch das Neumondfest. Da sollte ich eigentlich als Gast beim königlichen Festmahl erscheinen. Doch ich komme wohl besser nicht, sondern verstecke mich bis übermorgen Abend irgendwo in der Nähe.6 Wenn dein Vater nach mir fragt, dann sag ihm: ›David hat mich dringend gebeten, ihn für kurze Zeit in seine Heimatstadt Bethlehem gehen zu lassen, weil seine Familie das jährliche Opferfest feiern will.‹7 Ist dein Vater einverstanden, dann wissen wir, dass mir keine Gefahr droht. Wird er aber zornig, so bedeutet es, dass er Böses im Schilde führt.8 Bitte tu mir diesen Gefallen! Denk an den Freundschaftsbund, den du mit mir vor dem HERRN geschlossen hast. Doch wenn ich wirklich etwas verbrochen habe, so töte du mich, nur liefere mich nicht deinem Vater aus.«9 Jonatan wehrte ab: »So etwas werde ich nie tun! Sobald ich merke, dass mein Vater deine Ermordung beschlossen hat, werde ich es dir sagen.«10 David fragte: »Aber wie erfahre ich, ob dein Vater zornig geworden ist oder nicht?«11 Jonatan schlug vor: »Komm, wir gehen zusammen hinaus auf das Feld!« Als sie draußen waren,12 fuhr er fort: »Ich verspreche dir vor dem HERRN, dem Gott Israels, bis übermorgen um diese Zeit herauszufinden, wie mein Vater über dich denkt. Wenn er dir freundlich gesinnt ist und ich vergesse, es dir zu melden,13 dann soll der HERR mich schwer dafür bestrafen. Wenn ich aber merke, dass mein Vater dich töten will, so will ich dir auch das mitteilen und dich nicht zurückhalten, damit du dich in Sicherheit bringen kannst. Möge der HERR dir beistehen, wie er früher meinem Vater beigestanden hat!14 Doch ich habe auch eine Bitte an dich: Sei mein Leben lang so gütig zu mir, wie der HERR es dir gegenüber ist! Bring mich nicht um, wenn du einmal König bist!15 Mehr noch: Verschone auch meine Nachkommen und entziehe ihnen niemals deine Gunst, selbst dann nicht, wenn der HERR alle deine Feinde restlos beseitigt hat.«16 So schloss Jonatan mit David und dessen Familie einen Bund und sagte: »Möge der HERR alle deine Feinde zur Rechenschaft ziehen!«[1]17 Er bat David: »Schwör mir, dass du dich so sicher daran halten wirst, wie du mich heute als deinen Freund liebst.« Jonatan liebte David nämlich wie sein eigenes Leben.18 Dann erklärte Jonatan seinen Plan: »Morgen ist das Neumondfest. Natürlich wird man dich vermissen, wenn dein Platz leer bleibt.19 Geh deshalb am Abend nach dem Fest hinunter auf das Feld, wo du dich schon einmal versteckt hast. Setz dich dort hinter den großen Steinhaufen.20 Ich werde dann wie zufällig herauskommen und drei Pfeile in deine Richtung schießen, als wollte ich ein bestimmtes Ziel treffen.21 Wie gewohnt werde ich dann meinen Diener losschicken, um die Pfeile wieder zusammenzusuchen. Und nun pass auf! Sage ich zu dem Jungen: ›Die Pfeile liegen nicht weit weg von mir, bring sie her!‹, dann kannst du ruhig aus deinem Versteck hervorkommen. Du weißt dann, dass du nichts zu befürchten hast, so wahr der HERR lebt.22 Sage ich meinem Diener aber: ›Die Pfeile liegen weiter weg‹, dann heißt das, dass du sofort fliehen musst, ja, dass der HERR selbst dich von hier wegschickt.23 Was wir jedoch heute ausgemacht haben, das soll für immer gelten. Der HERR selbst ist Zeuge unseres gegenseitigen Versprechens.«24 Wie verabredet versteckte David sich auf dem Feld. Am Tag des Neumondfestes setzte sich der König zum Festmahl an den Tisch.25 Er saß wie gewohnt an seinem Platz an der Wand neben Abner und gegenüber von Jonatan. Davids Platz aber blieb leer.26 Saul sagte an diesem Tag nichts dazu, denn er dachte: »David kann sicher aus irgendeinem Grund den Reinheitsvorschriften nicht genügen.«27 Doch als Davids Platz auch am zweiten Feiertag leer blieb, fragte Saul seinen Sohn: »Weißt du, warum dieser Sohn Isais weder gestern noch heute zum Essen gekommen ist?«28 Jonatan erwiderte: »Er hat mich dringend gebeten, ihn zu entschuldigen, damit er nach Bethlehem gehen kann.29 Er sagte mir: ›Wir feiern zu Hause das jährliche Opferfest unserer Familie. Mein ältester Bruder wollte mich unbedingt dabeihaben. Willst du mir einen Gefallen tun, dann befreie mich von meinen Verpflichtungen, damit ich meine Verwandten besuchen kann.‹ Ich habe es ihm erlaubt, und darum war er gestern und heute nicht hier.«30 Als Saul das hörte, packte ihn der Zorn, und er brüllte Jonatan an: »Du Hurensohn! Meinst du eigentlich, ich habe noch nicht gemerkt, dass du mit diesem Sohn Isais unter einer Decke steckst? Schämen solltest du dich! Und auch deine Mutter, die einen solchen Nichtsnutz zur Welt gebracht hat!31 Solange dieser Kerl noch lebt, bist du deines Lebens nicht sicher. Und Hoffnungen auf den Königsthron brauchst du dir dann auch keine zu machen. Los, lass ihn sofort hierherbringen, denn er muss sterben!«32 »Was hat er eigentlich getan?«, fragte Jonatan. »Warum soll er hingerichtet werden?«33 Als Antwort schleuderte Saul wütend seinen Speer nach seinem Sohn, um ihn damit zu durchbohren. Da merkte Jonatan, dass Saul fest entschlossen war, David zu töten.34 Voller Zorn stand er vom Tisch auf und aß an diesem Tag keinen Bissen mehr. Er war tief getroffen, weil sein Vater seinen Freund David so beschimpft hatte.35 Am nächsten Morgen ging Jonatan wie verabredet auf das Feld hinaus. Ein junger Diener begleitete ihn.36 »Lauf schon mal los!«, befahl Jonatan. »Du sollst die Pfeile suchen, die ich gleich abschieße.« Der Junge rannte los, und Jonatan schoss seinen ersten Pfeil weit über ihn hinaus.37-38 Als der Junge dort ankam, wo er den Pfeil zu finden meinte, rief Jonatan: »Lauf nur, der Pfeil muss noch weiter geflogen sein. Los, beeil dich!« Schließlich fand der Diener den Pfeil und brachte ihn seinem Herrn zurück.39 Natürlich verstand er nicht, was sein Herr mit diesen Worten beabsichtigt hatte, denn nur David und Jonatan wussten Bescheid.40 Jonatan übergab seinem Diener Bogen und Pfeile und schickte ihn damit in die Stadt zurück.41 Sobald der Junge verschwunden war, kam David aus seinem Versteck hinter dem Steinhaufen hervor. Er warf sich vor Jonatan zu Boden und verbeugte sich dreimal. Sie küssten sich zum Abschied, und beiden kamen die Tränen. Noch während David heftig weinte,42 sagte Jonatan: »Geh in Frieden, David! Vergiss nie, was wir einander im Namen des HERRN geschworen haben. Es soll für immer gelten, auch für deine und meine Nachkommen. Der HERR selbst ist unser Zeuge.«