1På äldre dagar när Isak var halvblind, kallade han en dag till sig sin äldste son Esau."Min son?" sa Isak."Ja, far", svarade Esau.2-4Isak fortsatte: "Jag är en gammal man nu och väntar på att dö vilken dag som helst. Ta din båge och dina pilar och gå ut på fälten och skjut något vilt åt mig och laga till det på det sätt som jag tycker bäst om. Då ska jag ge dig, min förstfödde son, de välsignelser som tillhör dig, innan jag dör."5Men Rebecka hörde samtalet, så när Esau gick ut på fälten för att jaga efter villebråd,6-7ropade hon på sin son Jakob och berättade för honom vad hans far hade sagt till brodern.8-10"Gör nu precis som jag säger till dig", sa Rebecka. "Gå ut till hjorden och hämta hit två unga getter, så ska jag laga till din fars favoriträtt. Ta därefter maten till din far, och när han har njutit av måltiden kommer han att välsigna dig i stället för Esau, innan han dör."11-12"Så lätt lurar man honom inte", sa Jakob. "Tänk på hur hårig Esau är och hur slät min hud är! Vad händer om min far känner på mig? Han kommer att tro att jag driver med honom och kommer att förbanna mig i stället för att välsigna mig!"13"Låt hans förbannelse komma över mig, käre son", sa Rebecka. "Gör bara som jag säger. Gå ut och hämta getterna!"14Jakob följde därför sin mors råd och hämtade de två killingarna, och hon lagade till en rätt av dem som hon visste att Isak tyckte om.15Sedan tog hon Esaus bästa kläder, som fanns där i huset, och sa till Jakob att sätta dem på sig.16Hon gjorde också ett par handskar av hårigt skinn från de unga getterna och satte ett band av skinn runt hans hals.17Sedan gav hon honom köttet, som nu hade fått en doft av vilt, och lite nybakat bröd.18Jakob bar tallriken med maten till rummet där hans far låg."Far," sa han."Ja", svarade Isak. "Vilken av mina söner är det, Esau eller Jakob?"19"Det är din äldste son, Esau", ljög Jakob. Jag har gjort som du sa till mig. Här är det utsökta viltet, som du bad mig om. Sitt upp och ät, så att du kan välsigna mig av hela ditt hjärta!"20"Hur kunde du fånga något så snabbt, min son?" undrade Jakob."Därför att Herren, din Gud, sände det i min väg", svarade Jakob.21Då sa Isak: "Kom hit till mig. Jag vill känna på dig och vara säker på att det är Esau!"22Jakob gick fram till sin far, som kände på honom."Rösten är Jakobs, men händerna är Esaus," konstaterade Isak.23Men han lät övertyga sig och gav Jakob sin välsignelse.24"Är du verkligen Esau?" undrade Isak igen."Ja, naturligtvis", svarade Jakob.25"Kom då hit med köttet, så ska jag äta det och välsigna dig av allt mitt hjärta", sa Isak. Jakob gick fram till Isak med maten, och Isak åt. Han drack också av det vin som Jakob hade haft med sig.26"Kyss mig, min son", sa Isak sedan. Jakob kysste honom på kinden, och när Isak kände lukten av hans kläder blev han slutligen övertygad och utbrast:27-29Lukten hos min son är den goda lukten från jorden och fälten, som Herren har välsignat. Gud ska alltid ge dig rikligt med regn för din gröda och goda skördar av säd och nytt vin. Många folk ska tjäna dig. Du ska vara dina bröders herre, och alla deras barn ska buga sig djupt inför dig. De som förbannar dig ska vara förbannade, och alla de som välsignar dig ska vara välsignade."30När Isak hade välsignat Jakob och denne knappt mer än hunnit lämna rummet, kom Esau tillbaka från sin jakt.31Han hade också lagat till sin fars favoriträtt och gick in till honom med den."Far, här är jag med viltet", sa han. "Sätt dig upp och ät, så att du kan ge mig dina bästa välsignelser!"32"Vem är det som kommer?" undrade Isak."Det är ju jag, Esau, din äldste son," sa Esau.33Då blev Isak mycket förvånad och frågade:"Men vem var det då som just var här med viltet som jag åt, den som jag gav min välsignelse, en välsignelse jag inte kan ta tillbaka?"34Esau började gråta bittert och snyfta högt: "O, min far, välsigna också mig!"35"Din bror var här och lurade mig. Nu har han stulit din välsignelse", konstaterade Isak.36"Inte undra på att de kallar honom bedragare! Först tog han min förstfödslorätt, och nu har han stulit min välsignelse. Har du inte sparat en enda välsignelse åt mig?" frågade Esau.37Då sa Isak: "Jag har gjort Jakob till din herre, och du och hela din släkt ska vara hans tjänare. Jag har försett honom med överflöd av vete och vin. Vad finns det kvar som jag kan ge åt dig?"38"Finns det inte en enda välsignelse kvar åt mig? Far, välsigna mig också", bad Esau och brast i gråt. Då sa Isak till sist:39-40"Ditt liv kommer inte att bli lätt och på intet sätt fyllt av överflöd. Du ska arbeta dig fram med hjälp av ditt svärd. Under en tid kommer du att tjäna din bror, men du kommer slutligen att skaka dig loss från honom och bli fri."41Esau hatade Jakob för det han hade gjort mot honom och sa för sig själv: "Min far kommer snart att vara borta, och då ska jag döda Jakob."42Men någon fick reda på hans planer och talade om det för Rebecka. Hon sände då bud efter Jakob och berättade för honom att Esau hade hotat honom till livet.43"Så här ska du göra", sa hon. "Fly till din morbror Laban i Haran,44och stanna hos honom tills din brors vrede har lagt sig45och tills han glömt vad du har gjort. Då ska jag meddela dig. Varför ska jag förlora er båda två på en enda dag?"46Sedan sa Rebecka till Isak: "Jag är dödstrött på de hetitiska flickorna här i trakten. Jag dör hellre än att jag ser Jakob gifta sig med en av dem."
1Isaak war alt geworden und konnte nichts mehr sehen. Eines Tages rief er seinen ältesten Sohn Esau zu sich. »Was ist, Vater?«, fragte Esau.2»Ach, mein Sohn, ich bin alt und weiß nicht, wie lange ich noch lebe«, sagte Isaak.3»Deshalb erfülle mir noch einen Wunsch: Nimm deinen Bogen und jage ein Stück Wild für mich!4Du weißt ja, wie ich es gern habe – bereite es mir so zu und bring es her! Ich möchte davon essen, damit ich dir meinen Segen erteilen kann, bevor ich sterbe.«5Rebekka aber hatte das Gespräch der beiden belauscht. Kaum war Esau zur Jagd hinausgegangen,6-7da rief sie Jakob herbei und erzählte ihm, was sie gehört hatte.8»Jetzt pass genau auf, was ich dir sage!«, forderte sie ihn auf.9»Lauf schnell zur Herde und such zwei schöne Ziegenböckchen aus! Ich bereite sie dann so zu, wie dein Vater es gern hat.10Und du bringst ihm den Braten, damit er davon isst und dir vor seinem Tod den Segen gibt.«11»Hast du denn nicht daran gedacht, dass Esaus Haut behaart ist, aber meine ganz glatt?«, entgegnete Jakob.12»Wenn mein Vater mich berührt, merkt er den Unterschied. Der Betrug fliegt auf, und er verflucht mich, anstatt mich zu segnen!«13Rebekka aber ließ sich nicht beirren: »Dann soll der Fluch mich treffen!«, erwiderte sie. »Jetzt tu, was ich dir gesagt habe! Hol mir die Ziegenböckchen!«14Jakob brachte sie, und Rebekka bereitete ein schmackhaftes Essen zu, so wie Isaak es gern hatte.15Sie nahm die besten Kleider Esaus, die sie bei sich aufbewahrte, und befahl Jakob, sie anzuziehen.16Die Felle der Böckchen wickelte sie ihm um die Hände und um den glatten Hals.17Dann gab sie ihm den Braten und frisch gebackenes Brot.18Jakob ging damit zu seinem Vater und begrüßte ihn. Isaak fragte: »Wer ist da, Esau oder Jakob?«19»Ich bin Esau, dein Erstgeborener«, antwortete Jakob. »Ich habe getan, worum du mich gebeten hast. Komm, setz dich auf und iss, damit du mir nachher den Segen geben kannst!«20Verwundert fragte Isaak: »Wie konntest du nur so schnell ein Stück Wild erlegen, mein Sohn?« »Der HERR, dein Gott, hat es mir über den Weg laufen lassen!«, erwiderte Jakob.21»Komm näher«, forderte Isaak ihn auf, »ich will mich davon überzeugen, ob du wirklich mein Sohn Esau bist oder nicht!«22Jakob ging zu ihm hin, und Isaak betastete ihn. »Die Stimme ist zwar die von Jakob«, sagte er, »aber den Händen nach ist es Esau!«23Er erkannte Jakob nicht, weil er behaarte Hände hatte wie Esau. Darum entschloss er sich, ihn zu segnen,24doch vorher fragte er noch einmal nach: »Bist du wirklich mein Sohn Esau?« »Ja, ich bin’s!«, log Jakob.25»Dann gib mir das Essen, damit ich von dem Wild esse und dir den Segen gebe!«, sagte Isaak. Jakob reichte es ihm, und sein Vater aß; dann gab er ihm Wein, und Isaak trank.26»Komm und küss mich, mein Sohn!«, bat Isaak.27Jakob ging zu ihm und küsste ihn. Als Isaak den Duft der Kleider roch, sprach er den Segen: »Mein Sohn, deine Kleider tragen den Geruch der Felder, die der HERR mit Regen getränkt hat!28Gott gebe dir viel Regen und mache dein Land fruchtbar, Getreide und Wein sollst du im Überfluss ernten!29Viele Völker und Volksstämme sollen sich dir unterwerfen und dir dienen. Herrsche über deine Brüder; in Ehrfurcht müssen sie sich vor dir beugen! Verflucht sei, wer dir Böses wünscht; wer dir aber wohlgesinnt ist, soll gesegnet werden!«30Kaum hatte Isaak diesen Segen ausgesprochen und Jakob das Zelt wieder verlassen, da kam auch schon Esau von der Jagd zurück.31Auch er bereitete das Essen so zu, wie es sein Vater gerne aß, und brachte es ihm. »Setz dich auf und iss von meinem Wild, Vater, damit du mir den Segen geben kannst!«, sagte er.32»Wer bist denn du?«, fragte Isaak verwundert. »Dein Sohn Esau, dein Erstgeborener!«, bekam er zur Antwort.33Da erschrak Isaak heftig und fing an zu zittern. »Aber gerade eben hat mir schon jemand gebratenes Wild zu essen gegeben!«, rief er. »Ich habe alles gegessen und ihn gesegnet, bevor du kamst. Ich kann mein Wort nicht mehr rückgängig machen!«34Als Esau das hörte, schrie er voll Bitterkeit laut auf. »Bitte, Vater, segne mich doch auch!«, flehte er.35Aber Isaak entgegnete: »Dein Bruder hat dich betrogen und um den Segen gebracht.«36»Ja, nicht umsonst trägt er den Namen Jakob[1]«, sagte Esau. »Jetzt hat er mich schon zum zweiten Mal überlistet! Zuerst hat er sich meine Rechte als ältester Sohn erschlichen, und jetzt bringt er mich auch noch um den Segen, der mir zusteht! Hast du denn keinen Segen mehr für mich übrig?« (1 Mos 25:26)37Isaak antwortete: »Ach, Esau, ich habe ihn zum Herrscher über dich gemacht, und alle seine Stammesverwandten müssen ihm dienen. Getreide und Wein habe ich ihm versprochen – was kann ich dir da noch geben, mein Sohn?«38Aber Esau ließ nicht locker: »Hast du wirklich nur diesen einen Segen, Vater? Segne doch auch mich!« Er fing laut an zu weinen.39Da versprach Isaak: »Dort, wo du wohnst, wird es zwar keine fruchtbaren Felder geben, kein Regen wird dein Land bewässern!40Durch dein Schwert musst du dich ernähren, und deinem Bruder wirst du dienen. Doch eines Tages wirst du sein Joch abschütteln!«
Jakob muss fliehen
41Esau hasste Jakob, weil dieser ihn betrogen hatte. Er nahm sich vor: »Schon bald wird man um meinen Vater trauern. Wenn er gestorben ist, dann bringe ich Jakob um!«42Aber Rebekka erfuhr von seinem Plan und ließ Jakob zu sich rufen. »Pass auf, dein Bruder will sich an dir rächen und dich umbringen!«, flüsterte sie ihm zu.43»Darum befolge meinen Rat: Flieh nach Haran zu meinem Bruder Laban,44und bleib so lange dort, bis sich Esaus Zorn wieder gelegt hat.45Wenn er nicht mehr daran denkt, was du ihm angetan hast, schicke ich dir diese Nachricht: ›Du kannst zurückkommen.‹ Schließlich will ich nicht beide Söhne an einem Tag verlieren!«46Dann ging sie zu Isaak. »Ich habe keine Freude mehr am Leben, weil Esau diese Hetiterinnen geheiratet hat!«, klagte sie. »Wenn ich auch noch mit ansehen muss, dass Jakob eine solche Frau heiratet, möchte ich lieber sterben!«