1När Abrams far hade dött befallde Gud Abram: "Lämna ditt eget land och ditt eget folk och gå till det land som jag ska leda dig till!2Om du gör det kommer jag att se till att du blir stamfar för ett stort folk. Jag ska välsigna dig och göra ditt namn berömt, så att du blir till välsignelse för många andra.3Jag ska välsigna dem som välsignar dig och förbanna dem som förbannar dig. Hela världen kommer att bli välsignad genom dig."4Då gjorde Abram som Herren hade sagt till honom, och Lot följde också med. Abram var sjuttiofem år gammal vid den tiden.5Han tog med sig sin fru Sarai, sin brorson Lot och allt han ägde, boskapen och slavarna han hade fått i Haran, och kom slutligen till Kanaan.6När de reste genom Kanaan kom de till en plats nära Sikem och slog läger bredvid Mores ek. Området beboddes vid den tiden av kananeer.7Här uppenbarade sig Herren för Abram och sa: "Jag ska ge detta land till dina efterkommande." Till minne av Herrens besök byggde Abram ett altare där.8Efteråt lämnade Abram platsen och reste söderut till det bergiga landskapet mellan Betel i väst och Ai i öst. Där slog han läger och byggde ett altare åt Herren och tillbad honom.9På detta sätt fortsatte han i lugn takt söderut till Negev och rastade ofta.10Vid den tidpunkten blev det en svår hungersnöd i landet. Abram reste därför ner till Egypten för att bo där.11-13Men när han närmade sig Egyptens gräns, bad han sin fru Sarai att säga till alla att hon var hans syster! "Du är mycket vacker", sa han till henne. "När egyptierna ser dig kommer de att säga: 'Detta är hans hustru. Låt oss döda honom så att vi sedan kan få henne.' Men om du säger att du är min syster, kommer egyptierna att behandla mig väl för din skull och skona mitt liv!"14Mycket riktigt, när de anlände till Egypten började alla att tala om Sarais skönhet.15När Farao, kungen i Egypten, hörde sina ämbetsmän förtjust berätta om henne lät han hämta henne till sitt harem.16Sedan gav Farao Abram många gåvor för hennes skull: får, oxar, åsnor, slavar av båda könen och kameler.17Men Herren sände en fruktansvärd plåga över Faraos familj på grund av Sarai.18Då kallade Farao på Abram och anklagade honom häftigt: "Vad är det du har gjort mot mig?" sa han. "Varför talade du inte om för mig att hon är din fru?19Varför sa du att hon var din syster och gick med på att jag gifte mig med henne? Ta henne nu och ge dig iväg!"20Farao skickade ut dem allesammans ur landet under väpnad eskort, Abram, hans hustru och hela hans familj med allt vad han ägde.
1Der HERR sagte zu Abram: »Geh fort aus deinem Land, verlass deine Heimat und deine Verwandtschaft und zieh in das Land, das ich dir zeigen werde!2Ich werde dich zum Stammvater eines großen Volkes machen und dir viel Gutes tun; dein Name wird überall berühmt sein. Durch dich werden auch andere Menschen am Segen teilhaben.3Wer dir Gutes wünscht, den werde ich segnen. Wer dir aber Böses wünscht, den werde ich verfluchen! Alle Völker der Erde sollen durch dich gesegnet werden.«4Abram gehorchte und machte sich auf den Weg. Er war 75 Jahre alt, als er Haran verließ.5Mit ihm kamen seine Frau Sarai, sein Neffe Lot sowie alle Knechte und Mägde, die sie in Haran in den Dienst genommen hatten. Mit ihrem ganzen Besitz brachen sie in Richtung Kanaan auf. Als sie schließlich dort ankamen,6durchzogen sie das Land, das damals von den Kanaanitern bewohnt wurde. Bei Sichem ließen sie sich nieder, in der Nähe der Eiche von More[1].7An dieser Stätte zeigte der HERR sich Abram und versprach ihm: »Ich werde dieses Land deinen Nachkommen geben!« Abram schichtete Steine auf als Altar für den HERRN, dort, wo Gott ihm erschienen war.8Dann zog er weiter nach Süden zu dem Gebirge östlich von Bethel. Zwischen Bethel im Westen und Ai im Osten schlugen Abram und die Seinen ihre Zelte auf. Auch hier baute er einen Altar und betete zum HERRN.9Dann setzte Abram seine Reise immer weiter nach Süden fort.
Abram fürchtet um sein Leben
10Im Land Kanaan brach eine schwere Hungersnot aus. Abram zog nach Ägypten, um während dieser Zeit dort Zuflucht zu suchen.11Kurz vor der ägyptischen Grenze sagte er zu seiner Frau Sarai: »Ich befürchte, du wirst bei den Männern Aufsehen erregen, weil du so schön bist.12Wenn dich die Ägypter sehen, sagen sie bestimmt: ›Das ist seine Frau.‹ Dir werden sie nichts tun, aber mich werden sie umbringen, um an dich heranzukommen.13Sag doch einfach, du seist meine Schwester, dann werden sie mich bestimmt am Leben lassen und deinetwegen gut behandeln!«14Tatsächlich zog Sarai die Aufmerksamkeit der Ägypter auf sich.15Selbst die Beamten des Pharaos waren beeindruckt und lobten Sarais Schönheit vor ihm. Da ließ er Sarai in seinen Palast holen16und überhäufte Abram ihretwegen mit Geschenken: Diener, Schafe, Ziegen, Rinder, Esel und Kamele.17Aber der HERR bestrafte den Pharao und seine Familie mit Krankheiten, weil er sich an Abrams Frau Sarai vergriffen hatte.18Da rief der Pharao Abram zu sich und stellte ihn zur Rede: »Was hast du mir da angetan? Warum hast du mir nicht gesagt, dass sie deine Frau ist?19Warum hast du behauptet, sie sei deine Schwester, so dass ich sie mir zur Frau nahm? Hier, nimm sie zurück! Macht, dass ihr wegkommt!«20Er beauftragte Soldaten, die Abram und seine Frau mit ihrem ganzen Besitz zur ägyptischen Grenze zurückbrachten.