1När Ahab talade om för drottning Isebel vad Elia hade gjort, och att han hade dödat Baals profeter,2skickade hon följande meddelande till Elia: "Du har dödat mina profeter, och nu svär jag vid gudarna att du vid den här tiden i morgon kväll också kommer att vara död."3Då flydde Elia för sitt liv. I Beer-Seba, en stad i Juda, lämnade han kvar sin tjänare.4Sedan gick han ensam ut i öknen. Han gick hela dagen och satte sig till slut under en ginstbuske och önskade sig döden."Nu har jag gjort nog", sa han till Herren. "Ta mitt liv. Jag ska ju någon gång dö, så det kan lika gärna ske nu."5Sedan lade han sig ner under busken och somnade. Men en ängel kom fram och rörde vid honom och sa till honom att resa sig upp.6Då upptäckte Elia bröd som hade gräddats på heta stenar och en kruka med vatten. Elia åt och drack, och sedan lade han sig igen.7Då kom Herrens ängel tillbaka och rörde vid honom och sa till honom: "Res dig upp och ät lite mer, för du har en lång resa framför dig."8Elia lydde och reste sig upp. Han åt och drack, och maten gav honom en sådan styrka att han kunde gå fyrtio dygn i sträck till berget Horeb, Guds berg,9där han gick in i en grotta för natten.
Gud talar till Elia
10"Vad gör du här, Elia?" frågade Herren honom."Jag har arbetat med stor iver för Herren, himlarnas Gud", svarade han. "Men Israels folk har brutit sitt förbund med dig och rivit ner alla dina altaren och dödat dina profeter. Nu är det bara jag kvar, och de försöker döda mig också."11"Gå ut och ställ dig inför mig på berget", befallde Herren honom. "Jag ska gå förbi där."Sedan svepte en väldig storm fram över berget, så våldsam att klipporna slets loss, men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom en fruktansvärd jordbävning, men Herren var inte i den.12Efter jordbävningen kom det en eld, men Herren var inte heller i elden. Efter elden hördes en stilla susning.13När Elia hörde susningen gömde han ansiktet i sin mantel och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då hördes på nytt en röst, som frågade: "Vad gör du här, Elia?"14Han svarade än en gång: "Jag har arbetat med stor iver för Herren, himlarnas Gud, men folket har brutit sitt förbund och rivit ner alla dina altaren. Varenda en av dina profeter har de dödat utom mig, och nu är de efter mig också."15"Gå tillbaka samma väg du kom, och gå till Damaskus öken", sa Herren till honom. "När du kommer fram ska du smörja Hasael till kung över Aram.16Sedan ska du smörja Nimsis son Jehu till kung över Israel, och Elisa, som är son till Safat från Abel-Mehola, till att efterträda dig som min profet.17Den som flyr från Hasael ska dödas av Jehu, och den som flyr från Jehu ska dödas av Elisa.18Och det finns faktiskt 7.000 män i Israel som aldrig har böjt sig för Baal och tillbett honom!"
Elisa blir Elias lärjunge
19Elia gav sig iväg och hittade Elisa, som höll på att plöja en åker. Han plöjde med tolv par oxar, och Elisa gick sist i raden och körde det tolfte paret. Elia gick fram till honom och kastade sin mantel över axlarna på honom och gick sedan sin väg.20Elisa lämnade oxarna och sprang efter Elia. "Låt mig bara få ta avsked av mina föräldrar! Sedan ska jag följa dig", sa han."Gå tillbaka du", svarade Elia. "Varför all denna uppståndelse?"21Elisa gick då tillbaka till oxarna och slaktade dem och använde virket från plogen till att göra upp en eld för att koka köttet. Han inbjöd de övriga som hade plöjt med honom till måltiden, och de festade tillsammans. Sedan följde Elisa Elia och blev hans medhjälpare.
1Ahab berichtete Isebel alles, was Elia getan hatte, vor allem, wie er die Propheten Baals mit dem Schwert getötet hatte.2Da schickte Isebel einen Boten zu Elia, der ihm ausrichten sollte: »Die Götter sollen mich schwer bestrafen, wenn ich dir nicht heimzahle, was du diesen Propheten angetan hast! Morgen um diese Zeit bist auch du ein toter Mann, das schwöre ich!«3Da packte Elia die Angst. Er rannte um sein Leben und floh bis nach Beerscheba ganz im Süden Judas. Dort ließ er seinen Diener, der ihn bis dahin begleitet hatte, zurück.4Allein wanderte er einen Tag lang weiter bis tief in die Wüste hinein. Zuletzt ließ er sich unter einen Ginsterstrauch fallen und wünschte, tot zu sein. »HERR, ich kann nicht mehr!«, stöhnte er. »Lass mich sterben! Irgendwann wird es mich sowieso treffen, wie meine Vorfahren.[1] Warum nicht jetzt?«5Er streckte sich unter dem Ginsterstrauch aus und schlief ein. Plötzlich wurde er von einer Berührung geweckt. Ein Engel stand bei ihm und forderte ihn auf: »Elia, steh auf und iss!«6Als Elia sich umblickte, entdeckte er neben seinem Kopf ein Fladenbrot, das auf heißen Steinen gebacken war, und einen Krug Wasser. Er aß und trank und legte sich wieder schlafen.7Doch der Engel des HERRN kam wieder und weckte ihn zum zweiten Mal auf. »Steh auf, Elia, und iss!«, befahl er ihm noch einmal. »Sonst schaffst du den langen Weg nicht, der vor dir liegt.«8Da stand Elia auf, aß und trank. Die Speise gab ihm so viel Kraft, dass er vierzig Tage und Nächte hindurch wandern konnte, bis er zum Berg Gottes, dem Horeb, kam.
Der Herr ermutigt Elia
9Dort ging er in eine Höhle, um darin zu übernachten. Plötzlich sprach der HERR zu ihm: »Elia, was tust du hier?«10Elia antwortete: »Ach, HERR, du allmächtiger Gott, mit welchem Eifer habe ich versucht, die Israeliten zu dir zurückzubringen! Denn sie haben den Bund mit dir gebrochen, deine Altäre niedergerissen und deine Propheten ermordet. Nur ich bin übrig geblieben, ich allein. Und nun trachten sie auch mir nach dem Leben!«11Da antwortete ihm der HERR: »Komm aus deiner Höhle heraus und tritt vor mich hin! Denn ich will an dir vorübergehen.« Auf einmal zog ein heftiger Sturm auf, riss ganze Felsbrocken aus den Bergen heraus und zerschmetterte sie. Doch der HERR war nicht in dem Sturm. Als Nächstes bebte die Erde, aber auch im Erdbeben war der HERR nicht.12Dann kam ein Feuer, doch der HERR war nicht darin. Danach hörte Elia ein leises Säuseln.13Er verhüllte sein Gesicht mit dem Mantel, ging zum Eingang der Höhle zurück und blieb dort stehen. Und noch einmal wurde er gefragt: »Elia, was tust du hier?«14Wieder antwortete Elia: »Ach, HERR, du allmächtiger Gott, mit welchem Eifer habe ich versucht, die Israeliten zu dir zurückzubringen! Denn sie haben den Bund mit dir gebrochen, deine Altäre niedergerissen und deine Propheten ermordet. Nur ich bin übrig geblieben, ich allein. Und nun trachten sie auch mir nach dem Leben!«15Da gab der HERR ihm einen neuen Auftrag: »Elia, geh den Weg durch die Wüste wieder zurück und weiter nach Damaskus! Salbe dort Hasaël zum König von Syrien!16Danach salbe Jehu, den Sohn von Nimschi, zum König von Israel und schließlich Elisa, den Sohn von Schafat aus Abel-Mehola, zu deinem Nachfolger als Prophet.17Wer Hasaëls Todesurteil entrinnt, den wird Jehu umbringen; und wer ihm entkommt, den wird Elisa töten.18Aber siebentausend Menschen in Israel lasse ich am Leben, alle, die nicht vor dem Götzen Baal auf die Knie gefallen sind und seine Statue nicht geküsst haben.«
Elia beruft Elisa zum Propheten
19Als Elia wieder in Israel war, suchte er Elisa, den Sohn von Schafat, auf. Elisa pflügte gerade ein Feld. Vor ihm her gingen elf Knechte mit je einem Ochsengespann, und er selbst führte das zwölfte und letzte Gespann. Elia kam ihm über das Feld entgegen, warf ihm seinen Mantel über die Schultern und ging weiter.20Elisa ließ seine Rinder stehen, lief hinter Elia her und bat ihn: »Darf ich mich noch von meinen Eltern verabschieden? Danach will ich mit dir kommen.« Elia antwortete: »Geh nur, ich habe dir ja nichts getan!«[2]21Da eilte Elisa nach Hause und bereitete für seine Leute ein Abschiedsessen zu. Er schlachtete die beiden Rinder, mit denen er gepflügt hatte, machte mit dem Holz ihres Jochs ein Feuer und briet das Fleisch daran. Danach schloss er sich Elia an und wurde sein Diener.