Rut 1

Nya Levande Bibeln

från Biblica
1-2 Vid den tid när domare regerade i Israel, lämnade en man som hette Elimelek och var från Betlehem landet på grund av en svår hungersnöd och bosatte sig i Moabs land. Han tog med sig sin hustru Noomi och deras båda söner Mahelon och Kiljon.3 Men Elimelek dog i Moab, och Noomi blev lämnad ensam med sönerna.4-5 Dessa gifte sig med moabitiskorna Orpa och Rut. Ungefär tio år senare dog även Mahelon och Kiljon, och Noomi hade nu varken make eller söner.6-7 Hon beslöt sig då för att återvända till Israel tillsammans med sina sonhustrur, för hon hade hört att Herren hade välsignat sitt folk och gett dem goda skördar igen.8 Under hemresan kom hon på andra tankar och sa till sina båda sonhustrur: "Är det inte bättre att ni vänder tillbaka till era föräldrar och deras hem i stället för att följa med mig? Herren ska belöna er för er godhet mot både mig och era män.9 Kanske ska han också välsigna er med nya lyckliga äktenskap."Sedan kysste hon dem, och då började de båda att gråta.10 "Nej", snyftade de. "Vi vill följa med dig till ditt folk."11 "Det är nog i alla fall bäst för er att återvända till ert eget folk", svarade Noomi. "Jag har ju inte några yngre söner som ni kan gifta er med.12 Nej, mina döttrar, gå tillbaka till era föräldrahem, för jag är alldeles för gammal för att gifta mig. Även om det vore möjligt, och jag skulle bli med barn redan i kväll och få söner,13 skulle ni då kunna vänta på att de blir giftasvuxna? Nej, naturligtvis inte. Om ni visste hur ledsen jag är! Ni ska inte behöva uppoffra er för att Herren har låtit detta drabba mig!"14 Och så fortsatte de att gråta, och Orpa kysste sin svärmor till farväl och vände tillbaka till sitt barndomshem, men Rut förklarade bestämt att hon tänkte stanna hos Noomi.15 "Nu har din svägerska gått hem till sitt folk och sin gud", sa Noomi till henne. "Du borde göra likadant."16 "Tvinga mig inte att lämna dig", svarade Rut, "för jag vill gå dit du går och bo där du bor. Ditt folk ska vara mitt folk, och din Gud ska vara min Gud.17 Jag vill dö där du dör och bli begravd där. Måtte Herren straffa mig om jag låter något annat än döden skilja oss åt."18 När Noomi förstod att Rut hade bestämt sig och att hon inte kunde övertala henne, slutade hon att diskutera saken.19 De kom alltså till Betlehem tillsammans, och hela staden blev förvånad över att få se dem."Kan det verkligen vara Noomi?" undrade kvinnorna.20 "Kalla mig inte Noomi", sa hon till dem. "Kalla mig i stället Mara" (Noomi betyder lycklig och Mara bedrövad), "för den allsmäktige Guden har låtit mig uppleva så mycket sorg.21 Jag gick härifrån rik, och Herren har låtit mig komma tillbaka tomhänt. Varför ska ni kalla mig Noomi, när Herren har vänt mig ryggen och sänt mig sådana olyckor?"22 Det var just när kornskörden skulle börja, som de kom tillbaka till Betlehem från Moab.

Rut 1

Gute Nachricht Bibel 2018

från Deutsche Bibelgesellschaft
1 Es war die Zeit, als das Volk Israel noch von Richtern geführt wurde. Weil im Land eine Hungersnot herrschte, verließ ein Mann aus Betlehem im Gebiet von Juda seine Heimatstadt und suchte mit seiner Frau und seinen zwei Söhnen Zuflucht im Land Moab. (1 Mos 12:10; Dom 2:16; Dom 17:6)2 Der Mann hieß Elimelech, die Frau Noomi;[1] die Söhne waren Machlon und Kiljon. Die Familie gehörte zur Sippe Efrat, die in Betlehem in Juda lebte. Während sie im Land Moab waren, (1 Sam 17:12)3 starb Elimelech und Noomi blieb mit ihren beiden Söhnen allein zurück.4 Die Söhne heirateten zwei moabitische Frauen, Orpa und Rut. Aber zehn Jahre später starben auch Machlon und Kiljon,5 und ihre Mutter Noomi war nun ganz allein, ohne Mann und ohne Kinder.6-7 Als sie erfuhr, dass der HERR seinem Volk geholfen hatte und es in Juda wieder zu essen gab, entschloss sie sich, das Land Moab zu verlassen und nach Juda zurückzukehren. Ihre Schwiegertöchter gingen mit.8 Unterwegs sagte sie zu den beiden: »Kehrt wieder um! Geht zurück, jede ins Haus ihrer Mutter! Der HERR vergelte euch alles Gute, das ihr an den Verstorbenen und an mir getan habt.9 Er gebe euch wieder einen Mann und lasse euch ein neues Zuhause finden.« Noomi küsste die beiden zum Abschied. Doch sie weinten10 und sagten zu ihr: »Wir verlassen dich nicht! Wir gehen mit dir zu deinem Volk.«11 Noomi wehrte ab: »Kehrt doch um, meine Töchter! Warum wollt ihr mit mir gehen? Habe ich etwa noch Söhne zu erwarten, die eure Männer werden könnten?12 Geht, meine Töchter, kehrt um! Ich bin zu alt, um noch einmal zu heiraten. Und selbst wenn es möglich wäre und ich es noch heute tun würde und dann Söhne zur Welt brächte –13 wolltet ihr etwa warten, bis sie groß geworden sind? Wolltet ihr so lange allein bleiben und auf einen Mann warten? Nein, meine Töchter! Ich kann euch nicht zumuten, dass ihr das bittere Schicksal teilt, das der HERR mir bereitet hat.«14 Da weinten Rut und Orpa noch mehr. Orpa küsste ihre Schwiegermutter und nahm Abschied; aber Rut blieb bei ihr.15 Noomi redete ihr zu: »Du siehst, deine Schwägerin ist zu ihrem Volk und zu ihrem Gott zurückgegangen. Mach es wie sie, geh ihr nach!«16 Aber Rut antwortete: »Dränge mich nicht, dich zu verlassen. Ich kehre nicht um, ich lasse dich nicht allein. Wohin du gehst, dorthin gehe ich auch; wo du bleibst, da bleibe ich auch. Dein Volk ist mein Volk und dein Gott ist mein Gott. (2 Sam 15:21)17 Wo du stirbst, da will auch ich sterben; dort will ich begraben werden. Der Zorn des HERRN soll mich treffen, wenn ich nicht Wort halte: Nur der Tod kann mich von dir trennen!«18 Als Noomi sah, dass Rut so fest entschlossen war, gab sie es auf, sie zur Heimkehr zu überreden.19 So gingen die beiden miteinander bis nach Betlehem. Als sie dort ankamen, sprach es sich sofort in der ganzen Stadt herum und die Frauen riefen: »Ist das nicht Noomi?«20 »Nennt mich nicht mehr Noomi«, sagte sie, »nennt mich Mara;[2] denn Gott, der Gewaltige, hat mir ein sehr bitteres Schicksal bereitet.21 Mit meinem Mann und mit zwei Söhnen bin ich von hier weggezogen; arm und ohne Beschützer lässt der HERR mich heimkehren. Warum nennt ihr mich noch Noomi? Der HERR, der Gewaltige, hat sich gegen mich gewandt und mich ins Elend gestürzt.«22 So war Noomi mit ihrer moabitischen Schwiegertochter Rut wieder nach Betlehem zurückgekehrt. Dort hatte gerade die Gerstenernte begonnen.