1Det jag tänker säga er nu är sant. Jag ljuger inte, eftersom jag har gemenskap med Kristus. Nej, både mitt eget samvete och Guds heliga Ande försäkrar att det är så här:2Mitt hjärta är fyllt av sorg och ständig ångest3när jag tänker på mitt eget folk, mina judiska bröder och systrar. Ja, jag önskar att jag själv gick evigt förlorad och skildes från Kristus, om det bara kunde rädda dem.4De är israeliter[1], och Gud utsåg dem till att bli hans barn och få del av hans härlighet. Han ingick ett förbund med dem och gav dem Moses lag, och han lärde dem att tillbe honom på rätt sätt och gav dem löftena om räddning.5De är ättlingar till våra förfäder, Abraham, Isak och Jakob[2], och Kristus själv tillhörde som människa deras folk. Kristus är Gud och över allting och värd att hyllas för evigt. Ja, det är sant!6Har Gud då misslyckats med att infria sitt löfte till israeliterna? Nej, inte alls. Löftet om att få bli Guds eget folk gäller nämligen dem som är sanna israeliter, inte dem som i mänsklig mening är Israels[3] efterkommande.7På samma sätt är inte alla de människor, som i mänsklig mening är Abrahams efterkommande, de barn som Gud lovade Abraham. Gud säger ju i Skriften[4]: ”Det är Isaks efterkommande som ska räknas som det folk jag lovade dig”,8detta trots att Abraham hade fler barn. Det är, med andra ord, inte de barn som föds enligt naturens lagar som får vara Guds eget folk, utan bara de som är födda som ett resultat av Guds löfte.9Isak blev ju till som ett resultat av följande löfte från Gud: ”Nästa år vid den här tiden kommer jag tillbaka igen, och då ska Sara ha en son.”[5]10Samma sak hände sedan med vår stamfar Isaks två tvillingpojkar, som hans fru Rebecka fick.11-13Redan innan de föddes, ja, innan de hade gjort vare sig gott eller ont, sa Gud till Rebecka: ”Den äldre pojken ska tjäna den yngre.”[6] Gud säger också i Skriften: ”Jag älskade Jakob men förkastade Esau.” Detta visar att Gud har sin egen plan för att välja ut människor. Han väljer inte ut människor på grund av deras goda gärningar, utan genom att inbjuda dem att få tillhöra honom.14Men vad innebär då detta? Är Gud orättvis? Nej, naturligtvis inte!15Gud sa ju till Mose: ”Jag visar nåd mot vem jag vill, och jag visar medlidande med vem jag vill.”[7]16Om Gud alltså är god mot någon, är det inte för att den människan ville det eller gjorde något särskilt. Nej, Gud bestämde sig bara för att visa henne medlidande. Därför kan vi inte heller anklaga Gud för att ha bedömt oss orättvist.17Det står till exempel i Skriften att Gud sa till farao: ”Jag har låtit dig bli kung, för att jag ska kunna visa min makt genom det jag gör med dig, och för att alla människor ska höra om mig.”[8]18Gud är alltså god mot vem han vill, och han gör hjärtat hårt på vem han vill.[9]
Gud är fri att välja sitt folk
19Nu kanske någon säger: Varför anklagar Gud oss då när vi gör fel? Det är ju hans vilja som styr oss människor.20Men vem tror du att du är som försöker kritisera Gud? Inte kan väl det skapade säga till den som har skapat det: ”Varför gjorde du mig så här?”21När en krukmakare tar fram sin lera, har han då inte rätt att av samma lerklump göra en vacker kruka som är till för prydnad och en annan som bara är till för att slänga skräp i?22På samma sätt har Gud rätt att göra vad han vill med oss människor. Han vill visa sin vrede och makt på onda människor genom att låta dem gå evigt förlorade, men han har ändå rätt att ha tålamod med dem tills dess.23Samtidigt har han rätt att ge av sina härliga rikedomar till dem som han i förväg har bestämt ska få del av hans godhet och medlidande.24Och de som får njuta av hans rikedomar, det är vi som har tackat ja till hans inbjudan att få tillhöra honom, både bland judar och bland andra folk.25Gud talar ju om de icke-judiska folken, när han säger genom profeten Hosea: ”De som inte var mitt folk, ska jag nu kalla mitt folk, och de som jag förut inte älskade, ska jag nu älska.”[10]26Och: ”På den plats där jag sa till dem: ’Ni är inte mitt folk’, ska de nu kallas ’barn till den Gud som lever’.”[11]27Men genom profeten Jesaja utropar Gud om Israels folk: ”Även om israeliterna är lika många som sandkornen på en havsstrand, så ska bara en bråkdel av dem bli räddade,28för Herren ska döma alla människor, snabbt och en gång för alla.”[12]29Jesaja säger också på ett annat ställe: ”Om Herren Gud, han som har all makt, inte hade räddat några från vårt folk, hade vi blivit utplånade precis som Sodom och Gomorra.”[13]
Israels folk vägrar att tro
30Vad ska vi då säga om detta? Jo, att människor från andra folk som inte ens försökte att bli skuldfria inför Gud, nu har blivit skuldfria inför honom genom att tro på Jesus Kristus.31Men Israels folk, som försökte att bli skuldfria inför Gud genom att lyda hela Moses lag, de misslyckades i sina ansträngningar.32Varför? Jo, därför att de försökte bli skuldfria genom sina goda gärningar, och inte genom att lita på Gud. De har snubblat över den stötesten,33som Gud talar om i Skriften[14] när han säger: ”Lyssna! Jag lägger i Jerusalem en sten som man stöter emot, en sten som man snavar över. Men den som tror på honom ska inte bli besviken.”
Sind die Zusagen Gottes an sein Volk Israel ungültig geworden?
1Für das, was ich jetzt sage, rufe ich Christus als Zeugen an. Es ist die Wahrheit; ich lüge nicht. Auch mein Gewissen bezeugt es, das vom Heiligen Geist bestätigt wird:2Ich bin tieftraurig und es quält mich unablässig,3wenn ich an meine Brüder und Schwestern[1] denke, die Menschen aus meinem Volk. Wenn es möglich wäre, würde ich es auf mich nehmen, selbst an ihrer Stelle verflucht und für immer von Christus getrennt zu sein. (2 Mos 32:32)4Sie sind doch Israel, das von Gott erwählte Volk.[2] Ihnen gehört das Vorrecht, Kinder Gottes zu sein. Ihnen offenbarte er seine Herrlichkeit. Mit ihnen hat er wiederholt seinen Bund geschlossen. Ihnen hat er sein Gesetz gegeben und die Ordnungen für den Opferdienst zu seiner Verehrung. Ihnen hat er das künftige Heil versprochen. (2 Mos 4:22; 2 Mos 24:8; 5 Mos 28:1)5Sie sind die Nachkommen der von Gott erwählten Väter,[3] und zu ihnen zählt nach seiner menschlichen Herkunft auch Christus, der versprochene Retter.[4] Dafür sei Gott, der Herr über alles, in Ewigkeit gepriesen![5] Amen. (Matt 1:1)
Gott trifft eine Auswahl
6Es kann keine Rede davon sein, dass dies alles nicht mehr gilt und also das Wort Gottes ungültig geworden ist. Aber nicht alle Israeliten gehören wirklich zu Israel, (Rom 2:28; Rom 3:3)7und nicht alle leiblichen Nachkommen Abrahams sind als solche schon Abrahams Kinder. Gott sagte zu Abraham: »Durch Isaak gebe ich dir die Nachkommen, die ich dir versprochen habe.« (Matt 3:9)8Das heißt: Nicht die natürliche Abstammung von Abraham, sondern erst die göttliche Zusage macht zu echten Abrahamskindern und damit zu Kindern Gottes. (Gal 3:7; Gal 4:23)9Denn es war eine göttliche Zusage, mit der die Geburt Isaaks angekündigt wurde: »Nächstes Jahr um diese Zeit komme ich wieder, dann hat Sara einen Sohn.« (1 Mos 18:10; 1 Mos 18:14)10Das wird bestätigt durch ein zweites Beispiel: Rebekka war von unserem Vorfahren Isaak mit Zwillingen schwanger, mit Esau und Jakob. (1 Mos 25:21; Rom 11:6)11-12Die beiden Kinder waren noch nicht geboren und keines von beiden hatte irgendetwas Gutes oder Böses getan. Da sagte Gott zu ihrer Mutter Rebekka: »Der Ältere muss dem Jüngeren dienen.« Damit stellte er klar, dass es allein von seinem freien Entschluss abhängt, wenn er einen Menschen erwählt. Es kommt dabei nicht auf menschliche Leistungen, sondern nur auf den göttlichen Ruf an.13Dasselbe geht aus der anderen Stelle hervor, wo Gott sagt: »Ich liebe Jakob, Esau aber hasse ich.« (Mal 1:2)
Gott verteilt sein Erbarmen nach freiem Ermessen
14Folgt daraus, dass Gott ungerecht ist? Keineswegs!15Er sagte ja zu Mose: »Es liegt in meiner freien Entscheidung, wem ich meine Gnade erweise; es ist allein meine Sache, wem ich mein Erbarmen schenke.« (2 Mos 33:19)16Es kommt also nicht auf den Willen und die Anstrengung des Menschen an, sondern einzig auf Gott und sein Erbarmen. (Ef 2:8)17So verfährt er auch mit dem Pharao, dem er seine Gunst entzieht, indem er zu ihm sagt:[6] »Nur deshalb habe ich dich als König eingesetzt, um an dir meine Überlegenheit zu beweisen und meinen Namen in der ganzen Welt bekannt zu machen.«18Gott verfährt also ganz nach seinem freien Willen: Mit den einen hat er Erbarmen, die andern macht er starrsinnig, sodass sie ins Verderben laufen. (2 Mos 4:21; 1 Pet 2:8)19Vielleicht wird mir jemand entgegenhalten: »Warum zieht uns dann Gott für unser Tun zur Rechenschaft? Wenn er bestimmt, dann kann doch niemand dagegen ankommen!«20Du Mensch, vergiss nicht, wer du bist! Du kannst dir doch nicht herausnehmen, Gott zu kritisieren! Sagt vielleicht ein Gebilde aus Ton zu seinem Bildner: »Warum hast du mich so gemacht?« (Jes 45:9)21Und hat ein Töpfer nicht das Recht, aus einem Tonklumpen zwei ganz verschiedene Gefäße zu machen: eines, das auf der Festtafel zu Ehren kommt, und ein anderes als Behälter für den Abfall? (Jer 18:4; 2 Tim 2:20; Vish 15:7)22Du kannst also Gott nicht anklagen, wenn er an den Gefäßen seines Zorns sein Gericht vollstrecken und seine Macht erweisen will; aber selbst sie, die zum Untergang bestimmt waren, hat er mit großer Geduld ertragen. (2 Mack 6:14; Vish 12:2)23So handelt er, damit er an den Gefäßen seines Erbarmens zeigen kann, wie unerschöpflich reich seine Herrlichkeit ist – an ihnen, die er im Voraus zum Leben in seiner Herrlichkeit bestimmt hat.24Das sind wir, die er berufen hat – nicht nur aus dem jüdischen Volk, sondern auch aus den anderen Völkern.[7] (Rom 10:12)25Das ist schon beim Propheten Hosea angekündigt, durch den Gott im Blick auf die anderen Völker sagt: »Ich werde die, die nicht mein Volk sind, ›mein Volk‹ nennen und die Ungeliebten ›Geliebte‹. (Hos 2:25; 1 Pet 2:10)26Und dieselben Leute, zu denen ich gesagt hatte: ›Ihr seid nicht mein Volk‹, werden dann ›Kinder des lebendigen Gottes‹ genannt werden.« (Hos 2:1)27Über das Volk Israel aber sagt Jesaja das prophetische Wort: »Selbst wenn die Israeliten so zahlreich wären wie der Sand am Meer, nur ein kleiner Rest wird gerettet. (Jes 10:22)28Der Herr wird sein Rettungswerk auf der Erde endgültig und doch mit Einschränkung ausführen.«29Es ist so, wie Jesaja es vorausgesagt hat: »Hätte der Herr, der Herrscher der Welt, nicht einen kleinen Rest von uns Israeliten übrig gelassen, so wäre es uns wie Sodom und Gomorra ergangen.« (Jes 1:9)
An Jesus Christus scheiden sich die Wege
30Was folgt daraus? Es ist offenbar so: Menschen aus den anderen Völkern, die sich gar nicht darum bemüht hatten, haben das Ziel erreicht, vor Gott als gerecht zu bestehen. Sie haben es dadurch erreicht, dass sie in vertrauendem Glauben angenommen haben, was Gott für sie getan hat.[8]31Das Volk Israel aber, das mit aller Kraft danach strebt, auf dem Weg der Gesetzeserfüllung vor Gott als gerecht zu bestehen, hat das vom Gesetz in Aussicht gestellte Ziel nicht erreicht.32Warum nicht? Weil sie den Weg des Glaubens abwiesen und meinten, ihre Gehorsamsleistungen müssten sie ans Ziel bringen. Sie kamen zu Fall an dem ›Stein des Anstoßes‹,33von dem Gott sagt: »Auf dem Zionsberg lege ich ein festes Fundament, einen Stein, an dem sie sich stoßen, einen Felsblock, an dem sie zu Fall kommen. Aber wer auf ihn vertraut, wird nicht zugrunde gehen.« (Jes 8:14; Jes 28:16; Luk 2:34; 1 Pet 2:6)