1En bön av gudsmannen Mose. Herre, så länge människan funnits har du varit vår tillflykt!2Innan bergen skapades, innan jorden formades, fanns du, Gud, utan början och utan slut.3Du talar och människan blir åter jord.4Tusen år är för dig bara som gårdagen! Ja, de är som en enda timme!5-6Vi sveper fram på tidens vågor, lika snabbt som en rasande flod, och vi försvinner lika snabbt som en dröm när man vaknar. Vi liknar gräset, som växer upp och är grönt på morgonen men som vissnar ner och dör innan kvällen.7Ja, genom din vrede förgås vi, och snabbt är det ute med oss.8Vår synd ligger öppen för dig, ja, till och med våra mest hemliga synder har du dragit fram i ljuset.9Inte undra på att åren känns långa och tunga när du blir vred på oss, och att alla våra dagar är fyllda av suckar!10Vi blir sjuttio år, en del kanske till och med blir åttio. Men också våra bästa år är ofta tomma och problemfyllda. Snart försvinner de och vi är borta.11Vem kan förstå hur väldig din vrede är? Vem av oss fruktar dig som han borde?12Lär oss att räkna våra dagar, och lär oss förstå hur korta de är. Hjälp oss att använda dem på bästa sätt.13Herre, kom och välsigna oss! Eller hur länge tänker du dröja? Var inte förargad på oss längre!14Visa oss din godhet i vår tidigaste ungdom, ja, ge oss glädje till livets slut.15Ge oss glädje som uppväger alla de olyckor som har drabbat oss! Byt de onda åren mot goda.16Låt oss få se dina under igen. Låt våra barn få se din härlighet och de kraftgärningar som du visade under gångna tider.17Ja, Herre, vår Gud, visa oss din godhet och låt oss bli framgångsrika i allt vad vi gör!
1Ein Gebet von Mose, dem Mann Gottes. Herr, seit Menschengedenken warst du unser Schutz.[1]2Du, Gott, warst schon, bevor die Berge geboren wurden und die Erde unter Wehen entstand, und du bleibst in alle Ewigkeit.3Du sagst zum Menschen: »Werde wieder Staub!« So bringst du ihn dorthin zurück, woher er gekommen ist. (1 Mos 3:19; Ps 103:14; Ps 146:4)4Für dich sind tausend Jahre wie ein Tag, so wie gestern – im Nu vergangen, so kurz wie ein paar Nachtstunden. (2 Pet 3:8)5Du scheuchst die Menschen fort, sie verschwinden wie ein Traum.[2] Sie sind vergänglich wie das Gras: (Job 14:2; Ps 102:12; Ps 103:15; Jes 40:6; 1 Pet 1:24)6Morgens noch grünt und blüht es, am Abend schon ist es verwelkt.7Weil du zornig bist und dich gegen uns stellst, sind wir verloren und müssen vergehen.8Denn du siehst die geheimsten Fehler; alle unsere Vergehen deckst du auf.9Dein Zorn liegt schwer auf unserem Leben, darum ist es so flüchtig wie ein Seufzer.10Siebzig Jahre sind uns zugemessen, wenn es hoch kommt, achtzig – doch selbst die besten davon sind Mühe und Last! Wie schnell ist alles vorbei und wir sind nicht mehr! (Ps 39:5)11Doch wer begreift schon, wie furchtbar dein Zorn ist, und wer nimmt ihn sich zu Herzen?12Lass uns erkennen, wie kurz unser Leben ist, damit wir zur Einsicht kommen!13HERR, wie lange zürnst du uns noch? Hab doch Erbarmen mit uns und wende dich uns wieder zu! (Ps 13:2)14Lass uns jeden Morgen spüren, dass du zu uns hältst, dann sind unsere Tage erfüllt von Jubel und Dank. (Ps 59:17)15Viele Jahre hast du Unglück über uns gebracht; gib uns nun ebenso viele Freudenjahre!16Lass uns noch erleben, dass du eingreifst, zeig unseren Kindern deine große Macht!17Herr, unser Gott, sei freundlich zu uns! Lass unsere Arbeit nicht vergeblich sein! Ja, Herr, lass gelingen, was wir tun!