1-2Jag sa för mig själv: Jag ska sluta att klaga! Jag ska hålla tyst, särskilt när de ogudaktiga finns runt omkring mig!3Men det hjälpte inte. När jag stod där tyst, vällde oron fram inom mig, och den blev bara större och större.4Ju mer jag grubblade, desto mer brännande blev elden inom mig. Till slut kunde jag inte längre tiga, utan jag ropade till Gud:5Herre, hjälp mig att inse hur kort min tid på jorden är! Låt mig förstå att jag bara är här ett ögonblick.6-7Snabbt som en skugga försvinner livet ifrån mig. Hela min livstid är bara som ett ögonblick för dig. Du stolta människa, lika plötsligt som skuggan försvinner du! Hur stark du än är, är du bara som en vindfläkt som drar förbi. Du släpar och sliter och samlar på dig rikedomar som ändå någon annan får slösa bort.8Därför, Herre, står mitt enda hopp till dig.9Befria mig från mina synder, för annars kommer till och med dårarna att skratta åt mig!10Herre, nu ska jag hålla tyst. Jag tänker inte öppna munnen och inte heller klaga det minsta, för mitt straff kommer från dig.11Herre, plåga mig inte längre, för om du fortsätter dör jag under dina slag.12När du straffar en människa gör du slut på allt som är henne kärt. Det faller sönder som ett tyg som äts upp av mal. Ja, människan är sannerligen inte mer än en vindpust!13Hör min bön, Herre, lyssna när jag ropar! Slå dig inte till ro och glöm inte mina tårar. Jag är en gäst och en främling här på jorden, precis som mina förfäder.14Straffa mig inte längre, Herre! Låt mig än en gång få nya krafter innan jag dör!
»Herr, achte auf mein Schreien.« Bitte um Vergebung für unbedachtes Reden in großer Not
1Ein Lied Davids, für Jedutun. (1 Krön 25:1)2Ich hatte mir vorgenommen, auf mich aufzupassen und nichts zu sagen, wodurch ich schuldig würde, in Gegenwart von Schurken stillzuschweigen, als hätte ich einen Knebel im Mund.3Ich habe mich in Schweigen gehüllt, doch nichts hat sich dadurch gebessert, denn meine Qualen wurden immer schlimmer:4Im Herzen wurde mir immer heißer, mein Stöhnen brachte die Glut zum Brennen, es musste heraus!5Sag es mir, HERR, wie viel Zeit mir noch bleibt. Wie lang ist mein Leben bemessen? Ich will wissen, wann es zu Ende ist! (Job 7:7; Job 14:1; Ps 62:10; Ps 78:39; Ps 90:12; Ps 144:4)6Es ist so kurz, das bisschen Leben, das du mir zugemessen hast; eine Handbreit nur, ein Nichts verglichen mit dir. Wie fest meint jeder Mensch zu stehen und ist in Wahrheit nur ein Hauch!7Er kommt und geht wie die Bilder eines Traums; er ist geschäftig und lärmt – für nichts; er sammelt und speichert und weiß nicht, wer’s bekommt.8Herr, was hab ich da noch zu erhoffen? Ich setze meine ganze Hoffnung auf dich! (Ps 42:6)9Befreie mich von aller meiner Schuld und mach mich nicht zum Spott für Menschen, die dich und deine Gebote missachten!10Ich bin jetzt still, ich werde nichts mehr sagen; von dir kommt alles, was geschehen ist.11Doch lass es genug sein; hör auf, mich zu plagen; ich halte deine Schläge nicht mehr aus!12Du strafst einen Menschen für seine Schuld; das Wertvollste, was er hat, sein Leben,[1] zerstörst du wie die Motte, die ein Kleid zerfrisst. Ein Hauch ist jeder Mensch – mehr nicht! (Ps 90:7)13Höre mein Gebet, HERR, achte auf mein Schreien; sei nicht taub für mein Klagen und Weinen! Ich bin nur ein Gast bei dir wie alle meine Ahnen, ein rechtloser Fremder, der auf deine Güte zählt. (3 Mos 25:23; 1 Krön 29:15; Ps 119:19; Heb 11:13; 1 Pet 2:11)14Wende deinen strafenden Blick von mir ab, damit ich noch einmal aufatmen kann, bevor ich gehen muss und nicht mehr bin! (Job 7:19)