Berättelsen om mannen som arrenderade ut sin vingård
1Sedan började Jesus tala till folket genom att berätta bilder. Han sa: ”En man planterade en vingård. Han byggde en mur runt omkring den och grävde en grop där han kunde pressa druvorna. Han byggde också ett vakttorn. Sedan arrenderade han ut vingården till några lantbrukare medan han själv reste bort.2När det blev dags att skörda, sände han en av sina tjänare till lantbrukarna för att hämta den del av skörden som var hans.3Men de tog fast tjänaren, misshandlade honom och skickade honom tillbaka tomhänt.4Ägaren sände då en annan av sina tjänare, men samma sak hände igen. De slog honom i huvudet och förolämpade honom.5Nästa tjänare som han sände dödade de. Ja, alla som ägaren sände, misshandlade de eller slog ihjäl.6Till slut fanns det bara en kvar att sända, ägarens egen älskade son. Honom sände han iväg som den siste, för han tänkte: ’Honom ska de väl ändå visa respekt för.’7Men lantbrukarna sa till varandra: ’Här kommer han som ska ärva hela vingården. Kom så dödar vi honom och lägger beslag på den själva!’8Så tog de fast sonen och dödade honom och slängde kroppen utanför vingården.”9”Vad tror ni ägaren gör när han får reda på vad som har hänt?” frågade Jesus. ”Jo, han kommer själv dit och dödar lantbrukarna och ger sedan vingården till andra.10Har ni inte läst det här stället i Skriften[1]: ’Den sten som inte dög åt husbyggarna har blivit själva hörnstenen.11Herren har utvalt den, och den är underbar att se!’ ”[2]12De judiska ledarna ville arrestera Jesus genast, eftersom de förstod att det var dem han syftade på i sin berättelse, men de var rädda för folket. Därför lämnade de honom och gick därifrån.
Ska man betala skatt till kejsaren?
13De judiska ledarna skickade nu några fariseer[3] och anhängare till kung Herodes för att lura Jesus att säga något som de kunde sätta dit honom för.14Och de kom och sa: ”Mästare, vi vet att du alltid är uppriktig. Du frågar inte efter vad folk tycker och tänker, utan säger oss rakt ut vad som är Guds vilja. Tala nu om för oss om det är rätt eller fel att betala skatt till den romerska kejsaren. Ska vi göra det eller inte?”15Men Jesus förstod att de bara låtsades vilja lyda Gud, och sa: ”Varför försöker ni lura mig? Ta hit ett romerskt mynt så får jag titta på det.”16Då gav de honom ett mynt, och han frågade dem: ”Vems bild är det här, och vems namn står under bilden?””Kejsarens”, svarade de.17”Då så”, sa han, ”ge kejsaren det som är hans. Men det som tillhör Gud det måste ni ge till Gud.” Och de blev mycket förvånade över hans svar.
Ska de döda uppstå igen?
18Sedan kom några saddukeer[4] till Jesus. De påstår att de döda inte ska uppstå igen, och därför frågade de:19”Mästare, i Moses lag[5] står det att om en man dör och lämnar efter sig fru men inga barn, ska hans bror gifta sig med änkan och se till att den döde får en son som kan ärva honom.20Nu fanns det en familj med sju bröder. Den äldste gifte sig, men dog utan att lämna några barn efter sig.21-22Därför gifte sig bror nummer två med änkan, men snart dog också han utan att lämna några barn efter sig. Med den tredje gick det likadant, och så fortsatte det ända tills hon hade varit gift med alla sju utan att ha fått några barn. Till sist dog också kvinnan.23När de nu uppstår från de döda, vems fru blir hon då? Alla sju har ju varit gifta med henne!”24Jesus svarade: ”Ni förstår varken Skriften[6] eller Guds kraft. Det är därför ni tar så fel.25När de döda uppstår igen kommer de inte att gifta sig, utan blir som änglarna i himlen.26Men när det gäller de dödas uppståndelse, har ni då aldrig läst i Moseböckerna om den brinnande törnbusken, där Gud säger till Mose: ’Jag är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.’[7]27Gud är inte en gud för döda, utan för levande.[8] Ni tar fullständigt fel.”
Vilket bud är viktigast?
28En av laglärarna[9] som stod där och lyssnade till diskussionen var mycket imponerad av det svar Jesus gett, och frågade därför: ”Vilket är det viktigaste av alla buden?”29Jesus svarade: ”Det viktigaste budet är: ’Lyssna, Israel, Herren är vår Gud. Herren är den ende.30Du ska älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft.’[10]31Det näst viktigaste budet är: ’Du ska älska din medmänniska som dig själv!’[11] Inget bud är viktigare än de här två.”32Lagläraren svarade: ”Mästare, du har rätt. Det är sant att det bara finns en Gud och ingen annan.33Och jag vet att man ska älska Gud av hela sitt hjärta, av hela sitt förstånd och av hela sin kraft, och att man ska älska sin medmänniska lika mycket som sig själv. Det är viktigare än att offra brännoffer på altaret i templet, och viktigare än andra slags offer som Moses lag[12] kräver.”34När Jesus hörde hur klokt mannen svarade, sa han: ”Du är mycket nära att bli räddad och få tillhöra Guds eget folk.[13]” Och efter det vågade ingen komma med fler frågor.
Är Messias ättling till kung David?
35När Jesus senare undervisade folket på tempelplatsen, frågade han:”Varför påstår laglärarna[14] att Messias, den utlovade kungen, är ättling till kung David?36David har ju själv sagt, ledd av Guds heliga Ande: ’Gud sa till min Herre: Kom och sitt på min högra sida och regera, tills jag har lagt dina fiender under dina fötter.’[15]37Menar ni verkligen att David skulle kalla en av sina ättlingar för Herre?”Jesus sätt att argumentera tilltalade folket, och de lyssnade därför gärna till honom.
Jesus varnar för de religiösa ledarnas dubbelmoral
38Han fortsatte sin undervisning:”Akta er för laglärarna[16], som älskar att gå omkring i långa mantlar och gärna vill bli hälsade med respekt på torgen.39Vid gudstjänsterna tar de plats på främsta raden, och de älskar att sitta vid honnörsborden under festerna.40Men i sin girighet lurar de hjälplösa änkor på allt de äger, medan de låtsas leva efter Guds vilja genom att be långa böner när andra hör på. Därför kommer Gud att straffa dem desto hårdare.”
En fattig änka ger allt hon har
41Sedan gick Jesus och satte sig mittemot offerkistan i templet, och han såg hur folk kom och la sina pengar i den. Många som var rika la dit stora summor.42Men så kom en fattig änka och la dit två kopparslantar, värda nästan ingenting.43Då kallade han till sig sina efterföljare och sa: ”Tro mig, den där fattiga änkan la mer i offerkistan än alla de andra,44för de gav bara en liten del av sitt överflöd. Men hon, som är så fattig, la dit allt hon ägde, allt vad hon hade att leva på.”
1Dann wandte sich Jesus mit einem Gleichnis an sie. Er sagte: »Ein Mann legte einen Weinberg an, machte einen Zaun darum, baute eine Weinpresse und errichtete einen Wachtturm. Dann verpachtete er den Weinberg und verreiste. (Jes 5:1; Matt 21:33; Luk 20:9)2Zur gegebenen Zeit schickte er einen Boten zu den Pächtern, um seinen Anteil am Ertrag des Weinbergs abholen zu lassen.3Die Pächter aber verprügelten den Boten und ließen ihn unverrichteter Dinge abziehen.4Der Besitzer schickte einen zweiten, dem schlugen sie den Kopf blutig und behandelten ihn auf die schimpflichste Weise.5Da schickte er einen weiteren Boten. Den brachten sie sogar um. Und so machten sie es noch mit vielen anderen, die er schickte: Die einen wurden misshandelt, die anderen umgebracht.6Schließlich blieb ihm nur noch sein eigener Sohn, dem seine ganze Liebe galt. Den schickte er zu den Pächtern, weil er sich sagte: ›Vor meinem Sohn werden sie Respekt haben.‹ (Mark 1:11)7Aber die Pächter sagten zueinander: ›Das ist der Erbe! Wir bringen ihn um, dann gehört seine Erbschaft, der Weinberg, uns!‹8So töteten sie ihn und warfen die Leiche aus dem Weinberg hinaus.9Was wird nun der Besitzer des Weinbergs tun? Er wird selbst kommen, die Pächter töten und den Weinberg anderen anvertrauen.10Ihr kennt ja wohl die Stelle in den Heiligen Schriften, wo es heißt: ›Der Stein, den die Bauleute als wertlos weggeworfen haben, ist zum Eckstein geworden. (Ps 118:22)11Der Herr hat dieses Wunder vollbracht, und wir haben es gesehen.‹«12Die führenden Priester, die Gesetzeslehrer und die Ratsältesten hätten Jesus gerne festgenommen; denn sie merkten, dass das Gleichnis auf sie gemünzt war. Aber sie hatten Angst vor der Menge. So ließen sie ihn unbehelligt und gingen weg. (Mark 11:18)
Die Frage nach der Steuer für den Kaiser
13Einige Pharisäer und dazu einige Parteigänger von Herodes wurden nun zu Jesus geschickt, um ihm eine verfängliche Frage zu stellen. (Matt 22:15; Luk 20:20)14Sie kamen zu ihm und sagten: »Lehrer, wir wissen, dass es dir nur um die Wahrheit geht. Du lässt dich nicht von Menschen beeinflussen, auch wenn sie noch so mächtig sind, sondern sagst uns klar und deutlich, wie wir nach Gottes Willen leben sollen. Ist es nach dem Gesetz Gottes erlaubt, dem römischen Kaiser Steuer zu zahlen, oder nicht? Sollen wir es tun oder nicht?«15Jesus erkannte ihre Scheinheiligkeit und sagte: »Ihr wollt mir doch nur eine Falle stellen! Gebt mir eine Silbermünze; ich will sie mir ansehen.«16Sie gaben ihm eine und er fragte: »Wessen Bild und wessen Name sind denn hier aufgeprägt?« »Das Bild und der Name des Kaisers«, antworteten sie.17Da sagte Jesus: »Dann gebt dem Kaiser, was dem Kaiser gehört – aber gebt Gott, was Gott gehört!« Solch eine Antwort hatten sie nicht von ihm erwartet. (Rom 13:7)
Werden die Toten auferstehen?
18Dann kamen Sadduzäer zu Jesus. Die Sadduzäer bestreiten, dass die Toten auferstehen werden. (Matt 22:23; Luk 20:27)19»Lehrer«, sagten sie, »Mose hat uns die Vorschrift gegeben: ›Wenn ein Mann stirbt und eine Frau hinterlässt, aber kein Kind, dann muss sein Bruder die Witwe heiraten und dem Verstorbenen Nachkommen verschaffen.‹ (1 Mos 38:8; 5 Mos 25:5)20Nun gab es einmal sieben Brüder. Der älteste heiratete und starb kinderlos.21Darauf heiratete der zweite die Witwe, starb aber auch kinderlos. Beim dritten war es genauso.22Alle sieben heirateten sie und starben ohne Nachkommen. Zuletzt starb auch die Frau.23Wie ist das nun bei der Auferstehung der Toten – wenn es eine gibt? Wem von den Männern soll die Frau dann gehören? Sie war ja mit allen sieben verheiratet!«24Jesus erwiderte: »Liegt euer Fehler nicht darin, dass ihr weder die Heiligen Schriften kennt noch wisst, was Gott in seiner Macht tun kann?25Wenn die Toten auferstehen, werden sie nicht mehr heiraten, sondern sie werden leben wie die Engel im Himmel.26Was aber die Sache mit den Toten überhaupt betrifft, dass sie nämlich auferweckt werden: Habt ihr nie im Buch Moses die Geschichte vom brennenden Dornbusch gelesen und wie Gott dort zu Mose sagt: ›Ich bin der Gott Abrahams, der Gott Isaaks und der Gott Jakobs‹? (2 Mos 3:6)27Gott ist doch nicht ein Gott von Toten, sondern von Lebenden! Ihr seid also ganz und gar im Irrtum.«
Das wichtigste Gebot
28Ein Gesetzeslehrer hatte dieser Auseinandersetzung zugehört. Er war davon beeindruckt, wie Jesus den Sadduzäern geantwortet hatte, und so fragte er ihn: »Welches ist das wichtigste von allen Geboten des Gesetzes?« (Matt 22:34; Luk 10:25)29Jesus sagte: »Das wichtigste Gebot ist dieses: ›Höre, Israel! Der Herr ist unser Gott, der Herr und sonst keiner. (5 Mos 6:4)30Darum liebt ihn von ganzem Herzen und mit ganzem Willen, mit ganzem Verstand und mit aller Kraft.‹31Das zweite ist: ›Liebe deinen Mitmenschen wie dich selbst!‹ Es gibt kein Gebot, das wichtiger ist als diese beiden.« (3 Mos 19:18; Matt 5:43; Matt 19:19; Rom 13:9; Gal 5:14; Jak 2:8)32Da sagte der Gesetzeslehrer zu Jesus: »Du hast vollkommen recht, Lehrer! Es ist so, wie du sagst: Nur einer ist Gott, und es gibt keinen Gott außer ihm. (Luk 20:39)33Ihn zu lieben von ganzem Herzen, mit ganzem Verstand und mit aller Kraft und unsere Mitmenschen zu lieben wie uns selbst, das ist viel wichtiger als alle die Brandopfer und anderen Opfer, die wir ihm darbringen.« (Jes 1:10)34Jesus fand, dass der Gesetzeslehrer vernünftig geantwortet hatte, und sagte zu ihm: »Du bist nicht weit weg von der neuen Welt Gottes.«[1] Danach wagte es niemand mehr, ihn noch etwas zu fragen. (Matt 22:46; Luk 20:40)
Davids Sohn oder Davids Herr?
35Nach diesen Auseinandersetzungen im Tempel stellte Jesus zuletzt selbst eine Frage an alle.[2] Er sagte: »Wie können die Gesetzeslehrer behaupten, dass der versprochene Retter[3] ein Sohn Davids ist? (Matt 20:30; Matt 22:41; Luk 20:41)36David selbst sagte doch, erleuchtet vom Heiligen Geist: ›Gott, der Herr, sagte zu meinem Herrn: Setze dich an meine rechte Seite! Ich will dir deine Feinde unterwerfen, sie als Schemel unter deine Füße legen.‹ (Ps 110:1; Dan 7:13; Apg 2:33; Apg 2:34; 1 Kor 15:24; 1 Kor 15:27; Heb 8:1)
Jesus warnt vor den Gesetzeslehrern
37David selbst nennt ihn also ›Herr‹ – wie kann er dann sein Sohn sein?« (Mt 23,1.6-7.14; Die Menschenmenge hörte Jesus gerne zu. (Luk 20:45)38Als er zu ihnen redete, warnte er sie: »Nehmt euch in Acht vor den Gesetzeslehrern! Sie zeigen sich gern in ihren Talaren und lassen sich auf der Straße respektvoll grüßen. (Luk 11:43)39Beim Gottesdienst sitzen sie in der vordersten Reihe, und bei Festmählern nehmen sie die Ehrenplätze ein.40Sie sprechen lange Gebete, um einen guten Eindruck zu machen; in Wahrheit aber sind sie Betrüger, die schutzlose Witwen um ihren Besitz bringen. Sie werden einmal besonders streng bestraft werden.«
Das Opfer der Witwe
41Dann setzte sich Jesus im Tempel in der Nähe des Schatzhauses hin und beobachtete, wie die Besucher des Tempels Geld in die Opferkästen warfen. Viele wohlhabende Leute gaben großzügig. (2 Kung 12:10; Luk 21:1)42Dann kam eine arme Witwe und steckte zwei kleine Kupfermünzen hinein – zusammen so viel wie ein Groschen.[4]43Da rief Jesus seine Jünger zu sich heran und sagte zu ihnen: »Ich versichere euch: Diese arme Witwe hat mehr gegeben als alle anderen.44Die haben alle nur etwas von ihrem Überfluss abgegeben. Sie aber hat alles hergegeben, was sie selbst dringend zum Leben gebraucht hätte.« (2 Kor 8:12)