1Tullindrivarna[1] och andra ökända syndare kom ofta för att lyssna till Jesus när han talade.2Detta retade fariseerna[2] och laglärarna, som kritiserade Jesus för att han umgicks med så dåliga människor, och till och med åt med dem.3Men då förklarade Jesus genom att berätta en bild. Han sa:4”Om någon av er har 100 får och plötsligt upptäcker att han saknar ett av dem, lämnar han inte då de 99 andra i ödemarken och letar efter det som är försvunnet, tills han hittar det?5Jo, och när han hittar det, blir han glad och bär hem det på sina axlar.6Sedan samlar han sina vänner och grannar, så att de också kan glädjas över att han hittat sitt förlorade får.7Jag försäkrar er, att på samma sätt kommer man att glädja sig mer i himlen över en enda syndare som vänder tillbaka till Gud, än över 99 människor som följer Guds vilja och inte behöver vända tillbaka.”
Bilden om det borttappade myntet
8Jesus tog också ett annat exempel: ”Om en kvinna har tio värdefulla silvermynt och tappar bort ett, tänder hon inte då en lampa och sopar igenom hela huset och letar i varje vrå tills hon hittar det?9Och kallar hon inte sedan på sina vänner och grannar för att de ska glädjas med henne?10På samma sätt gläder sig Guds änglar när en enda syndare vänder tillbaka till Gud.”
Berättelsen om sonen som lämnade sin pappa
11Jesus berättade sedan en tredje bild för dem. Han sa: ”En man hade två söner.12Den yngre sa till sin pappa: ’Jag vill ha min del av arvet nu, istället för att vänta tills du dör.’ Och pappan gick med på att dela sin egendom mellan sönerna.13Några dagar senare hade den yngre sonen sålt allt han ägde och gav sig iväg till ett främmande land. Där levde han ett vilt och omoraliskt liv och gjorde snart slut på alla sina pengar.14Men en svår hungersnöd drabbade landet, och han började svälta.15I sin förtvivlan bad han då en lantbrukare att anställa honom, och mannen skickade ut honom för att vakta svin.16Till slut var han så hungrig, att han längtade efter att få äta av svinens mat, men ingen gav honom något.17Då insåg han äntligen hur dum han varit och sa till sig själv: ’Hemma hos pappa har de anställda mat i överflöd, och här håller jag på att svälta ihjäl!18Jag går hem till pappa och säger: Pappa, jag har syndat mot både Gud och dig.19Jag är inte värd att kallas din son längre, men låt mig åtminstone få arbeta som en av dina tjänare.’20Och så gick han tillbaka hem till sin pappa. Men medan sonen fortfarande var långt borta, såg hans pappa honom och fylldes av kärlek och medlidande. Och han sprang emot sin son och kramade om honom och kysste honom.21Sonen utbrast: ’Pappa, jag har syndat mot Gud och mot dig. Jag är inte värd att kallas din son längre.’22Men hans pappa sa till tjänarna: ’Skynda er! Ta fram mina finaste kläder och sätt på honom dem. Sätt en ring på hans finger och skor på hans fötter!23Hämta sedan gödkalven och slakta den, så att vi kan äta och ha en stor fest.24För min son var död men är levande igen. Han var förlorad men har kommit tillbaka till mig.’ Och så började festen.25Under tiden hade den äldre sonen varit ute på fälten. Och när han nu närmade sig huset hörde han redan på långt håll ljudet av musik och dans.26Förvånad frågade han en av tjänarna vad det var man firade.27Tjänaren svarade: ’Din bror har kommit tillbaka, och din pappa har slaktat gödkalven och ordnat med en fest för att fira att han har kommit hem välbehållen.’28Då blev den äldre sonen rasande och ville inte gå in i huset. Hans pappa gick därför ut och försökte övertala honom att komma in,29men han svarade: ’Under alla dessa år har jag arbetat hårt och aldrig någonsin vägrat att göra vad du har bett mig om. Ändå har du inte gett mig ens en killing, så att jag kunde ha fest med mina vänner.30Men nu kommer den där slösaren hem, som har gjort slut på dina pengar tillsammans med prostituerade, och då firar du det med att slakta gödkalven!’31’Lugna dig, min son’, sa pappan till honom. ’Du och jag är alltid tillsammans, och allt jag äger är ditt.32Men nu måste vi vara glada och fira det som har hänt, för din bror var död men är levande igen. Han var förlorad men har kommit tillbaka till mig.’ ”
1Eines Tages waren wieder einmal alle Zolleinnehmer und all die anderen, die einen ebenso schlechten Ruf hatten, bei Jesus versammelt und wollten ihn hören. (Matt 9:10; Matt 18:12)2Die Pharisäer und die Gesetzeslehrer murrten und sagten: »Er lässt das Gesindel zu sich! Er isst sogar mit ihnen!«3Da erzählte ihnen Jesus folgendes Gleichnis: (Joh 10:11)4»Stellt euch vor, einer von euch hat hundert Schafe und eines davon verläuft sich. Lässt er dann nicht die neunundneunzig allein in der Steppe weitergrasen und sucht das verlorene so lange, bis er es findet? (Hes 34:11; Hes 34:16)5Und wenn er es gefunden hat, dann freut er sich, nimmt es auf die Schultern6und trägt es nach Hause. Dort ruft er seine Freunde und Nachbarn zusammen und sagt zu ihnen: ›Freut euch mit mir, ich habe mein verlorenes Schaf wiedergefunden!‹7Ich sage euch: Genauso ist bei Gott im Himmel mehr Freude über einen Sünder, der ein neues Leben anfängt, als über neunundneunzig andere, die das nicht nötig haben.«
Das verlorene Geldstück
8»Oder stellt euch vor, eine Frau hat zehn Silberstücke und verliert eins davon. Zündet sie da nicht eine Lampe an, fegt das ganze Haus und sucht in allen Ecken, bis sie das Geldstück gefunden hat?9Und wenn sie es gefunden hat, ruft sie ihre Freundinnen und Nachbarinnen zusammen und sagt zu ihnen: ›Freut euch mit mir, ich habe mein verlorenes Silberstück wiedergefunden!‹10Ich sage euch: Genauso freuen sich die Engel Gottes über einen einzigen Sünder, der ein neues Leben anfängt.«
Der Vater und seine zwei Söhne
11Jesus erzählte weiter: »Ein Mann hatte zwei Söhne. (Matt 21:28)12Der jüngere sagte: ›Vater, gib mir den Teil der Erbschaft, der mir zusteht!‹ Da teilte der Vater seinen Besitz unter die beiden auf.13Nach ein paar Tagen machte der jüngere Sohn seinen ganzen Anteil zu Geld und zog weit weg in die Fremde. Dort lebte er in Saus und Braus und verjubelte alles. (Ords 29:3)14Als er nichts mehr hatte, brach in jenem Land eine große Hungersnot aus; da ging es ihm schlecht.15Er hängte sich an einen Bürger des Landes, der schickte ihn aufs Feld zum Schweinehüten.16Er war so hungrig, dass er auch mit dem Schweinefutter zufrieden gewesen wäre; aber er bekam nichts davon.17Endlich ging er in sich und sagte: ›Mein Vater hat so viele Arbeiter, die bekommen alle mehr, als sie essen können, und ich komme hier um vor Hunger.18Ich will zu meinem Vater gehen und zu ihm sagen: Vater, ich bin vor Gott und vor dir schuldig geworden;19ich bin es nicht mehr wert, dein Sohn zu sein. Nimm mich als einen deiner Arbeiter in Dienst!‹20So machte er sich auf den Weg zu seinem Vater. Er war noch ein gutes Stück vom Haus entfernt, da sah ihn schon sein Vater kommen, und das Mitleid ergriff ihn. Er lief ihm entgegen, fiel ihm um den Hals und überhäufte ihn mit Küssen.21›Vater‹, sagte der Sohn, ›ich bin vor Gott und vor dir schuldig geworden, ich bin es nicht mehr wert, dein Sohn zu sein!‹22Aber der Vater rief seinen Dienern zu: ›Schnell, holt die besten Kleider für ihn, steckt ihm einen Ring an den Finger und bringt ihm Schuhe!23Holt das Mastkalb und schlachtet es! Wir wollen ein Fest feiern und uns freuen!24Denn mein Sohn hier war tot, jetzt lebt er wieder. Er war verloren, jetzt ist er wiedergefunden.‹ Und sie begannen zu feiern. (Ef 2:5)25Der ältere Sohn war noch auf dem Feld. Als er zurückkam und sich dem Haus näherte, hörte er das Singen und Tanzen.26Er rief einen der Diener herbei und fragte ihn, was denn da los sei.27Der sagte: ›Dein Bruder ist zurückgekommen und dein Vater hat das Mastkalb schlachten lassen, weil er ihn gesund wiederhat.‹28Der ältere Sohn wurde zornig und wollte nicht ins Haus gehen. Da kam der Vater heraus und redete ihm gut zu.29Aber der Sohn sagte zu ihm: ›Du weißt doch: All die Jahre habe ich wie ein Sklave für dich geschuftet, nie war ich dir ungehorsam. Was habe ich dafür bekommen? Mir hast du nie auch nur einen Ziegenbock gegeben, damit ich mit meinen Freunden feiern konnte.30Aber der da, dein Sohn, hat dein Geld mit Huren durchgebracht; und jetzt kommt er nach Hause, da schlachtest du gleich das Mastkalb für ihn.‹31›Mein Sohn‹, sagte der Vater, ›du bist immer bei mir, und dir gehört alles, was ich habe.32Aber jetzt mussten wir doch feiern und uns freuen! Denn dein Bruder war tot und ist wieder am Leben. Er war verloren und ist wiedergefunden.‹«