1Tidigt på söndagsmorgonen, dagen efter vilodagen, medan det fortfarande var mörkt, kom Maria från Magdala till graven och upptäckte att stenen var bortrullad från ingången.2Hon sprang då genast därifrån och letade reda på Simon Petrus och den efterföljare som Jesus älskade[1] och sa: ”De har flyttat bort Herren Jesus från graven, och vi vet inte var de har lagt honom.”3-4Petrus och den andre efterföljaren sprang då iväg båda två till graven för att se efter. Men den andre efterföljaren sprang fortare än Petrus och kom dit först.5Han böjde sig ner och tittade in i graven och såg linnesvepningen ligga där, men han gick inte in.6Sedan kom Simon Petrus, och han gick in i graven. Han såg också linnesvepningen som låg där,7och dessutom den duk som hade täckt Jesus huvud. Den var hoprullad och låg för sig.8Då gick också den andre efterföljaren in, han som hade kommit först till graven. Och han såg och trodde,9för innan dess hade de inte förstått att Gud förutsagt i Skriften[2] att Jesus måste dö och bli levande igen.
Jesus visar sig för Maria från Magdala
10De båda efterföljarna gick sedan hem till sig.11Men Maria stod och grät utanför graven, och medan hon grät lutade hon sig in.12Då fick hon se två vitklädda änglar sitta där Jesus kropp hade legat, en vid huvudändan och en vid fotändan.13Och änglarna frågade henne: ”Varför gråter du?”Hon svarade: ”De har flyttat bort min Herre, och nu jag vet inte var de har lagt honom.”14När hon hade sagt detta, såg hon sig om och fick se att någon stod där. Men att det var Jesus märkte hon inte.15Jesus frågade henne: ”Varför gråter du? Vem letar du efter?” Men hon trodde att det var trädgårdsmästaren och därför svarade hon: ”Om det är du som har burit bort honom, så tala om för mig var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom.”16Då sa Jesus till henne: ”Maria.” Och genast vände hon sig mot honom och utbrast: ”Rabbouni!” (det är arameiska[3] och betyder mästare).17Men Jesus sa: ”Håll inte fast vid mig, för jag har ännu inte återvänt till min Far i himlen. Men gå till mina bröder och säg till dem att jag ska återvända till min Far och er Far, min Gud och er Gud.”18Maria från Magdala gick då till Jesus efterföljare och talade om för dem att hon hade sett Herren Jesus, och hon berättade vad han hade sagt.
Jesus visar sig för sina efterföljare
19Detta hände på söndagen, den första dagen i veckan, och samma kväll samlades Jesus efterföljare bakom låsta dörrar av rädsla för de judiska ledarna. Då stod plötsligt Jesus mitt ibland dem och sa till dem: ”Frid åt er alla!”20Sedan visade han dem sina händer och sin sida. Och efterföljarnas glädje visste inga gränser när de fick se Herren Jesus.21Jesus sa till dem igen: ”Frid åt er alla. På samma sätt som min Far i himlen har sänt mig, sänder jag nu er.”22Sedan andades han på dem och sa: ”Ta emot Guds heliga Ande.[4]23Jag ger er i uppdrag att tala om för människor att Gud har förlåtit deras synder, men också att tala om när de inte har fått förlåtelse.[5]”
Jesus visar sig för Tomas
24En av Jesus närmaste efterföljare, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med de andra när Jesus kom.25De andra efterföljarna sa till honom: ”Vi har sett Herren Jesus.” Men Tomas svarade: ”Om jag inte får se hålen efter spikarna i hans händer och får ta på såren med mina fingrar, och om jag inte får röra vid såret i hans sida med mina händer, så kan jag inte tro.”26Nästa söndag[6] var hans efterföljare samlade igen, och då var Tomas tillsammans med dem. Och trots att dörrarna var låsta, stod då Jesus plötsligt mitt ibland dem och sa: ”Frid åt er alla!”27Sedan sa han till Tomas: ”Här är mina händer. Ta på mina sår med dina fingrar. Se, här är min sida. Rör vid såret med dina händer. Tvivla nu inte längre, utan tro!”28Då utbrast Tomas: ”Min Herre och min Gud.”29Men Jesus sa till honom: ”Du tror därför att du har sett mig. Lyckliga är de som inte har sett mig men ändå tror.”
Bokens syfte
30Jesus efterföljare såg honom göra många andra under, förutom dem som är nedtecknade i den här boken.31Men dessa är nerskrivna för att ni ska tro att Jesus är Messias, den utlovade kungen och Guds Son, och för att ni ska få liv i gemenskap med honom genom att tro på honom.
1Am Tag nach dem Sabbat kam Maria aus Magdala in aller Frühe zum Grab, als es noch dunkel war. Sie sah, dass der Stein vom Eingang des Grabes entfernt war. (Matt 28:1; Mark 16:1; Luk 24:1)2Da lief sie zu Simon Petrus und zu dem Jünger, den Jesus besonders lieb hatte, und berichtete ihnen: »Sie haben den Herrn aus dem Grab genommen und wir wissen nicht, wohin sie ihn gelegt haben!« (Joh 13:23)3Petrus und der andere Jünger machten sich auf den Weg zum Grab.4Sie liefen miteinander los, aber der andere Jünger lief schneller als Petrus und war als Erster am Grab.5Er beugte sich vor und sah die Leinenbinden liegen, aber er ging nicht hinein.6Als Simon Petrus nachkam, ging er sofort in die Grabkammer. Er sah die Leinenbinden (Joh 11:44; Joh 19:40)7und das Tuch, mit dem sie Jesus das Gesicht bedeckt hatten. Dieses Tuch lag nicht bei den Binden, sondern war getrennt davon zusammengelegt.8Nun ging auch der andere Jünger hinein, der zuerst am Grab angekommen war. Er sah alles und kam zum Glauben.9Denn sie hatten die Heiligen Schriften noch nicht verstanden, in denen doch steht, dass Jesus vom Tod auferstehen muss. (1 Kor 15:4)10Danach gingen die beiden Jünger nach Hause zurück.
Jesus zeigt sich Maria aus Magdala
11Maria stand noch draußen vor dem Grab und weinte. Dabei beugte sie sich vor und schaute hinein. (Matt 28:9; Mark 16:9)12Da sah sie zwei weiß gekleidete Engel. Sie saßen an der Stelle, wo Jesus gelegen hatte, einer am Kopfende und einer am Fußende.13»Frau, warum weinst du?«, fragten die Engel. Maria antwortete: »Sie haben meinen Herrn fortgetragen und ich weiß nicht, wo sie ihn hingelegt haben!«14Als sie sich umdrehte, sah sie Jesus dastehen. Aber sie wusste nicht, dass es Jesus war. (Luk 24:16; Joh 21:4)15Er fragte sie: »Frau, warum weinst du? Wen suchst du?« Sie dachte, er sei der Gärtner, und sagte zu ihm: »Herr, wenn du ihn fortgenommen hast, dann sag mir, wo du ihn hingelegt hast. Ich will hingehen und ihn holen.«16»Maria!«, sagte Jesus zu ihr. Sie wandte sich ihm zu und sagte: »Rabbuni!« Das ist Hebräisch und heißt: Mein Lehrer!17Jesus sagte zu ihr: »Halte mich nicht fest![1] Ich bin noch nicht zum Vater zurückgekehrt. Aber geh zu meinen Brüdern[2] und sag ihnen von mir: ›Ich kehre zurück zu meinem Vater und eurem Vater, zu meinem Gott und eurem Gott.‹« (Rom 8:29; Heb 2:11)18Maria aus Magdala ging zu den Jüngern und verkündete: »Ich habe den Herrn gesehen!« Und sie richtete ihnen aus, was er ihr aufgetragen hatte.
Jesus zeigt sich seinen Jüngern
19Es war Abend geworden an jenem Sonntag. Die Jünger waren beisammen und hatten aus Angst vor den führenden Juden[3] die Türen abgeschlossen. Da kam Jesus, trat in ihre Mitte und sagte: »Frieden sei mit euch!« (Mark 16:14; Luk 24:36; Joh 9:22; Joh 14:27)20Dann zeigte er ihnen seine Hände und seine Seite. Als die Jünger den Herrn sahen, kam große Freude über sie. (Joh 15:11)21Noch einmal sagte Jesus zu ihnen: »Frieden sei mit euch! Wie der Vater mich gesandt hat, so sende ich nun euch.« (Joh 17:18)22Dann hauchte er sie an und sagte: »Empfangt den Heiligen Geist! (Joh 14:16)23Wenn ihr jemand die Vergebung seiner Schuld zusprecht, ist die Schuld auch von Gott vergeben. Wenn ihr die Vergebung verweigert, bleibt die Schuld bestehen.« (Matt 16:19)
Jesus zeigt sich Thomas
24Als Jesus kam, war Thomas, genannt der Zwilling, einer aus dem Kreis der Zwölf, nicht dabei gewesen. (Joh 11:16; Joh 14:5; Joh 20:26; Joh 21:2)25Die anderen Jünger erzählten ihm: »Wir haben den Herrn gesehen!« Thomas sagte zu ihnen: »Niemals werde ich das glauben! Da müsste ich erst die Spuren von den Nägeln an seinen Händen sehen und sie mit meinem Finger fühlen und meine Hand in seine Seitenwunde legen – sonst nicht!«26Eine Woche später waren die Jünger wieder im Haus versammelt und Thomas war bei ihnen. Die Türen waren abgeschlossen. Jesus kam, trat in ihre Mitte und sagte: »Frieden sei mit euch!«27Dann wandte er sich an Thomas und sagte: »Leg deinen Finger hierher und sieh dir meine Hände an! Streck deine Hand aus und lege sie in meine Seitenwunde! Hör auf zu zweifeln und glaube!«28Da antwortete Thomas: »Mein Herr und mein Gott!«29Jesus sagte zu ihm: »Du glaubst, weil du mich gesehen hast. Freuen dürfen sich alle, die mich nicht sehen und trotzdem glauben!« (1 Pet 1:8)
Der Zweck dieses Buches
30Jesus tat vor den Augen seiner Jünger noch viele andere Wunderzeichen, die nicht in diesem Buch stehen. (Joh 1:14; Joh 2:11)31Was aber in diesem Buch steht, wurde aufgeschrieben, damit ihr festbleibt in dem Glauben,[4] dass Jesus der versprochene Retter[5] ist, der Sohn Gottes. Wenn ihr das tut,[6] habt ihr durch ihn das Leben. (Joh 1:34; Joh 3:15; 1 Joh 5:13)