1Sedan Jesus hade slutat be gick han tillsammans med sina efterföljare ut till andra sidan av Kidrondalen. Där fanns det en trädgård som de gick in i.2Men också Judas, han som förrådde honom, kände till platsen, eftersom Jesus ofta hade varit där med sina efterföljare.3Judas tog nu med sig en grupp romerska soldater och en del av tempelvakten, som var utsänd av översteprästerna och fariseerna[1], och med brinnande facklor, lyktor och vapen kom de till trädgården.4-5Jesus visste exakt vad som skulle hända med honom, och därför gick han fram till dem och frågade: ”Vem söker ni?” De svarade: ”Jesus från Nasaret.” Och då sa Jesus: ”Det är jag.”[2]Också Judas, han som förrådde honom, stod där tillsammans med dem.6Men när Jesus sa: ”Det är jag”, ryggade alla tillbaka och föll till marken.7En gång till frågade han dem: ”Vem söker ni?” Och de svarade: ”Jesus från Nasaret.”8Då sa Jesus: ”Jag har ju redan sagt er att det är jag. Om det är mig ni söker så låt de andra gå.”9Och genom detta blev det som Jesus sagt verklighet: ”Jag har inte förlorat en enda av dem som du har gett mig.”[3]10Men Simon Petrus drog det svärd han tagit med sig och högg av högra örat på Malkos, översteprästens tjänare.11Då sa Jesus till Petrus: ”Stoppa tillbaka svärdet i skidan. Skulle jag dra mig undan det lidande som min Far i himlen har bestämt att jag ska gå igenom?”
Jesus förhörs av översteprästen Hannas. Petrus förnekar att han känner Jesus
12Den romerska officeren med sina soldater och de judiska tempelvakterna grep nu Jesus och band honom.13Och först tog de med honom till Hannas[4], svärfar till Kajafas, som var överstepräst det året.14Det var Kajafas som hade sagt till de judiska ledarna att det var bäst om en enda människa dog, så att folket kunde räddas.15Simon Petrus gick efter dem, tillsammans med en annan av Jesus efterföljare. Men den efterföljaren kände översteprästen och fick därför tillåtelse att komma in på gården till översteprästens hus, samtidigt som man förde dit Jesus.16Petrus däremot stod kvar utanför porten. Men den efterföljare som kände översteprästen gick sedan ut och talade med tjänsteflickan som stod vakt vid porten, så att Petrus kunde följa med honom in.17Flickan i porten frågade då Petrus: ”Är inte du också en efterföljare till den där mannen?” Men Petrus svarade: ”Nej, det är jag inte.”18Tjänstefolket och tempelvakterna stod runt en koleld som de hade gjort upp, eftersom det var kallt. Och Petrus ställde sig också där tillsammans med dem och värmde sig.19Översteprästen ställde nu frågor till Jesus om hans efterföljare och om vad han hade lärt dem.20Jesus svarade: ”Alla människor känner till min undervisning, för jag har hela tiden talat i synagogorna och i templet, där alla judar samlas. Jag har inte sagt något i hemlighet, allt har skett offentligt.21Varför frågar du mig då? Fråga dem som har hört mig undervisa istället. De vet vad jag har sagt!”22En man ut tempelvakten som stod där gav då Jesus en örfil och sa: ”Ska du svara översteprästen på det sättet?”23Men Jesus sa: ”Har jag sagt något som inte var riktigt, så säg mig vad det var, för du slår väl inte en människa för att hon säger sanningen?”24Hannas skickade sedan Jesus bunden till översteprästen Kajafas.25Petrus stod fortfarande vid elden och värmde sig. Och där frågade man honom: ”Är inte du också en av hans efterföljare?” Men Petrus protesterade och sa: ”Nej, det är jag inte.”26Då sa en av översteprästens tjänare, en släkting till den man som Petrus hade huggit örat av: ”Visst såg jag dig därute i trädgården tillsammans med Jesus?”27Men Petrus nekade än en gång, och just då gol en tupp.
Jesus förhörs av Pilatus
28Tidigt på morgonen fördes Jesus från översteprästen Kajafas till den romerska landshövdingens residens. Men de judiska ledarna, som hade fört dit honom, gick själva inte in i residenset, för de ville inte bli ovärdiga[5] i Guds ögon utan kunna vara med och äta under påsken.29Pilatus, landshövdingen, gick därför ut till dem och frågade: ”Vad är det ni anklagar den här mannen för?”30De svarade: ”Vi skulle inte ha överlämnat honom till dig, om han inte hade varit en brottsling.”31Då sa Pilatus: ”Om han är en vanlig brottsling, så kan ni döma honom efter er egen lag[6].”Men de judiska ledarna sa: ”Vi vill ha honom avrättad, och det har vi inte rätt att göra själva.”32Och genom detta blev det som Jesus sagt verklighet, när han avslöjade på vilket sätt han skulle dö.[7]33Pilatus gick då tillbaka in i residenset och kallade till sig Jesus och frågade: ”Är du judarnas kung?”34Jesus svarade: ”Är det du själv som vill veta, eller har andra berättat för dig om mig?”35Men Pilatus sa: ”Jag är väl ingen jude! Ditt eget folk och översteprästerna har fört dig hit. Vad har du gjort?”36Då svarade Jesus: ”Jag regerar inte i den här världen. Om jag hade gjort det, hade mina efterföljare kämpat för att jag inte skulle tas till fånga av de judiska ledarna. Men nu regerar jag över ett annat slags rike.”37Pilatus frågade igen: ”Så du är alltså en kung?”Jesus svarade: ”Det är du själv som kallar mig kung. Men jag har fötts och har kommit hit till världen för att berätta om det som är sant. Alla som älskar sanningen lyssnar till vad jag säger.”38Då sa Pilatus: ”Vad är sanning?” Sedan gick han ut till folket igen och sa: ”Jag finner honom inte skyldig till något.39Men det är sed att jag varje påsk friger en fånge åt er. Om ni vill, kan jag därför släppa judarnas kung.”40Men de ropade tillbaka: ”Nej! Inte honom, utan Barabbas!” Men Barabbas var en brottsling.
1Nachdem Jesus dies gesagt hatte, brach er mit seinen Jüngern auf. Sie überquerten den Kidronbach. Auf der anderen Seite befand sich ein Garten, und Jesus ging mit seinen Jüngern hinein. (Matt 26:47; Mark 14:32; Mark 14:43; Luk 22:39; Luk 22:47)2Der Verräter Judas kannte diesen Ort gut, denn Jesus war dort oft mit seinen Jüngern zusammen gewesen. (Joh 12:4)3Er nahm also die Soldaten der römischen Besatzung[1] und einige Gerichtspolizisten, die von den führenden Priestern und den Pharisäern mitgeschickt wurden, und kam dorthin. Die Männer waren bewaffnet und trugen Fackeln und Laternen.4Im vollen Wissen um alles, was nun mit ihm geschehen würde, ging Jesus hinaus aus dem Garten, ihnen entgegen, und fragte sie: »Wen sucht ihr?«5»Jesus von Nazaret!«,[2] antworteten sie. »Ich bin es!«,[3] sagte Jesus. Der Verräter Judas stand bei ihnen.6Als Jesus zu ihnen sagte: »Ich bin es«, wichen sie zurück und fielen zu Boden.7Jesus fragte sie noch einmal: »Wen sucht ihr?« »Jesus von Nazaret!«, antworteten sie.8»Ich habe euch gesagt, ich bin es«, sagte Jesus. »Wenn ihr also mich sucht, dann lasst diese hier gehen.«9So bestätigte sich, was Jesus früher gesagt hatte: »Von denen, die du mir gegeben hast, Vater, habe ich keinen verloren.« (Joh 6:39)10Simon Petrus hatte ein Schwert. Er zog es, holte gegen den Bevollmächtigten des Obersten Priesters aus und schlug ihm das rechte Ohr ab. Der Bevollmächtigte hieß Malchus. (Luk 22:36; Luk 22:38)11Jesus sagte zu Petrus: »Steck dein Schwert weg! Diesen Kelch[4] hat mein Vater für mich bestimmt. Muss ich ihn dann nicht trinken?« (Mark 10:38; Mark 14:36; Joh 12:27)
Jesus wird Hannas vorgeführt
12Die römischen Soldaten mit ihrem Kommandanten und die Gerichtspolizisten verhafteten Jesus, fesselten ihn (Matt 26:57; Mark 14:53; Luk 22:54)13und brachten ihn zuerst zu Hannas. Hannas war der Schwiegervater von Kajaphas, der in jenem Jahr das Amt des Obersten Priesters ausübte. (Luk 3:2; Joh 18:24)14Kajaphas war es, der den Ratsmitgliedern[5] klargemacht hatte, dass es von Vorteil sei, wenn ein Einziger für das ganze Volk sterbe. (Joh 11:49)
Petrus verleugnet Jesus
15Simon Petrus und ein anderer Jünger folgten Jesus. Der andere Jünger war mit dem Obersten Priester gut bekannt, deshalb konnte er mit Jesus bis in den Innenhof des Hauses gehen. (Matt 26:69; Mark 14:54; Mark 14:66; Luk 22:55)16Petrus blieb draußen am Tor stehen. Der andere Jünger, der Bekannte des Obersten Priesters, kam wieder zurück, verhandelte mit der Pförtnerin und nahm dann Petrus mit hinein.17Die Pförtnerin fragte Petrus: »Bist du nicht auch ein Jünger von diesem Menschen?« »Nein, das bin ich nicht«, antwortete Petrus.18Es war kalt. Die Diener des Obersten Priesters und die Gerichtspolizisten hatten deshalb einen Stoß Holzkohlen angezündet, standen um das Feuer herum und wärmten sich. Petrus ging hin, stellte sich zu ihnen und wärmte sich auch.
Hannas verhört Jesus
19Der Oberste Priester fragte Jesus nach seinen Jüngern und nach seiner Lehre.20Jesus antwortete: »Ich habe immer offen vor aller Welt gesprochen. Ich habe in den Synagogen und im Tempel gelehrt, wo sich alle Juden treffen, und habe niemals etwas im Geheimen gesagt. (Matt 4:23; Mark 14:49; Joh 6:59; Apg 26:26)21Warum fragst du dann mich? Frag doch die Leute, die meine Worte gehört haben! Sie wissen es.«22Als Jesus das sagte, schlug ihn einer der Gerichtspolizisten ins Gesicht und sagte: »Wie kannst du es wagen, so mit dem Obersten Priester zu sprechen?« (Joh 19:3; Apg 23:2)23Jesus erwiderte ihm: »Wenn ich etwas Unrechtes gesagt habe, dann weise es mir nach! Bin ich aber im Recht, warum schlägst du mich?«24Hannas schickte darauf Jesus in Fesseln zum Obersten Priester Kajaphas.
Petrus verleugnet Jesus noch einmal
25Simon Petrus stand noch immer beim Feuer und wärmte sich. Da sagten die anderen zu ihm: »Bist du nicht auch einer von seinen Jüngern?« Petrus erwiderte: »Nein, ich bin es nicht!« (Matt 26:71; Mark 14:69; Luk 22:58)26Ein Diener des Obersten Priesters, ein Verwandter des Mannes, dem Petrus das Ohr abgeschlagen hatte, sagte: »Ich habe dich doch mit eigenen Augen bei ihm in dem Garten gesehen!« (Joh 18:10)27Wieder stritt Petrus es ab, und in diesem Augenblick krähte ein Hahn.
Jesus vor Pilatus
28Die führenden Priester[6] brachten Jesus am frühen Morgen von Kajaphas zum Palast des römischen Statthalters.[7] Sie selbst gingen nicht in den Palast hinein, weil sie nicht unrein werden wollten. Sonst hätten sie nicht am Passamahl teilnehmen können. (Matt 27:1; Matt 27:11; Mark 15:1; Luk 23:1)29Pilatus kam zu ihnen heraus und fragte: »Welche Anklage erhebt ihr gegen diesen Mann?«30Sie antworteten: »Wenn er kein Verbrecher wäre, hätten wir ihn dir nicht übergeben.«31»Nehmt ihr ihn doch«, sagte Pilatus, »und verurteilt ihn nach eurem eigenen Gesetz!« »Wir dürfen ja niemand hinrichten!«, erwiderten sie.32So ging in Erfüllung, was Jesus gesagt hatte, als er von der Art seines Todes sprach. (Matt 20:19; Joh 12:32)33Pilatus ging in den Palast zurück und ließ Jesus vorführen. »Bist du der König der Juden?«, fragte er ihn.34Jesus antwortete: »Bist du selbst auf diese Frage gekommen, oder haben dir andere von mir erzählt?«35Pilatus erwiderte: »Bin ich etwa ein Jude? Dein eigenes Volk und die führenden Priester[8] haben dich mir übergeben. Was hast du getan?«36Jesus sagte: »Mein Königtum stammt nicht von dieser Welt. Sonst hätten meine Leute dafür gekämpft, dass ich den Juden nicht in die Hände falle. Nein, mein Königtum ist von ganz anderer Art!« (Joh 6:15)37Da fragte Pilatus ihn: »Du bist also doch ein König?« Jesus antwortete: »Ja, ich bin ein König. Ich wurde geboren und bin in die Welt gekommen, um die Wahrheit offenbar zu machen und als Zeuge für sie einzutreten. Wem es um die Wahrheit geht, der hört auf mich.« (Joh 3:32; Joh 8:47; Joh 19:12; 1 Tim 6:13; 1 Joh 4:6)
Das Todesurteil
38»Wahrheit«, meinte Pilatus, »was ist das?« Pilatus ging wieder zu den führenden Priestern hinaus und sagte zu ihnen: »Ich sehe keinen Grund, ihn zu verurteilen. (Matt 27:15; Mark 15:6; Luk 23:13)39Es ist aber üblich, dass ich euch jedes Jahr zum Passafest einen Gefangenen freilasse. Soll ich euch den König der Juden freigeben?«40Sie schrien: »Nein, den nicht! Wir wollen Barabbas!« Barabbas aber war ein Straßenräuber.