Jeremia 37

Nya Levande Bibeln

från Biblica
1 Nebukadnessar, kungen i Babylon, utsåg inte Konja, kung Jojakims son, till ny kung i Juda. I stället valde han Sidkia, Josias son.2 Men varken kung Sidkia, dennes ämbetsmän eller folket som var kvar i landet lyssnade till vad Herren sa genom sin profet Jeremia.3 Trots detta skickade kung Sidkia Jehukal, Selemjas son, och prästen Sefanja, Maasejas son, till Jeremia med uppmaningen att han skulle be för dem.4 Jeremia hade då ännu inte blivit fängslad utan kunde komma och gå som han ville.5 När besked kom att Faraos armé hade lämnat Egypten för att komma och befria det belägrade Jerusalem, drog sig babylonierna bort från Jerusalem för att möta egyptierna.6 Då sände Herren detta budskap till Jeremia:7 "Herren, Israels Gud, säger: Säg till kungen i Juda, som skickade efter dig för att fråga mig vad som skulle hända: Faraos armé, som var på väg att undsätta er, ska fly tillbaka till Egypten!8 Babylonierna kommer tillbaka för att belägra Jerusalem och bränna ner staden till grunden.9 Låt inte lura er att tro att babylonierna gett sig i väg för gott.10 Även om ni lyckas slå hela den babyloniska armén, så att det bara finns en handfull överlevande, sårade och kvar i sina tält, ska de ändå stappla ut och besegra er och förvandla denna stad till en brinnande fackla!"11 När den babyloniska armén drog ut för att strida mot Faraos armé,12 lämnade Jeremia Jerusalem för att gå till Benjamins land och ta i anspråk den mark han hade köpt.13 Men i Benjaminsporten blev han gripen av en vaktpost, som anklagade honom för att gå över till babylonierna. Vakten som arresterade honom hette Jiria och var son till Selemja och sonson till Hananja.14 "Det är inte sant", utbrast Jeremia. "Jag har ingen tanke på att göra något sådant!"Men Jiria ville inte höra på honom, utan tog med honom till stadens styresmän.15-16 De blev rasande på Jeremia, piskade honom och satte honom i arrest i sekreteraren Jonatans hus, som hade byggts om till fängelse. Jeremia fick stanna en lång tid där i en fängelsehåla,17 men till slut skickade kung Sidkia bud efter honom. I enrum frågade kungen honom om han nyligen fått något budskap från Herren. "Ja, det har jag", svarade Jeremia. "Du ska bli besegrad av kungen i Babylon!"18 Sedan frågade Jeremia varför han blivit fängslad: "Vad har jag egentligen gjort, som förtjänar detta? Vad är det för brott jag har begått? Tala om för mig vad jag har gjort mot dig, dina ämbetsmän eller mot folket?19 Var är de profeter som påstått att kungen i Babylon inte skulle komma tillbaka?20 Lyssna, min herre och min kung! Jag ber dig, skicka inte tillbaka mig till fängelset, för då kommer jag att dö där."21 Då befallde kung Sidkia att Jeremia inte skulle föras tillbaka till fängelsehålan. Han fördes i stället till fängelsegården. Man gav honom bröd varje dag, så länge det fanns något kvar i staden.

Jeremia 37

Gute Nachricht Bibel 2018

från Deutsche Bibelgesellschaft
1 Der Babylonierkönig Nebukadnezzar hatte König Jojachin,[1] den Sohn Jojakims, abgesetzt und an seiner Stelle Zidkija, einen Bruder von Jojakim und[2] Sohn von Joschija, als König über das Land Juda eingesetzt. (2 Kung 24:17)2 Aber weder König Zidkija noch seine Hofleute noch die Bewohner des Landes nahmen ernst, was der HERR ihnen durch Jeremia sagen ließ.3 König Zidkija sandte Juchal, den Sohn von Schelemja, und den Priester Zefanja, den Sohn von Maaseja, zum Propheten Jeremia mit dem Auftrag: »Bete doch für uns zum HERRN, unserem Gott!« (Jer 7:16; Jer 21:1)4-5 Die babylonischen Belagerer waren nämlich von Jerusalem abgezogen, denn sie hatten erfahren, dass ein Heer des Pharaos aus Ägypten gegen sie anrückte. Jeremia konnte sich damals noch frei bewegen; sie hatten ihn noch nicht ins Gefängnis geworfen.6 Da erging das Wort des HERRN an den Propheten Jeremia als Antwort für die Abgesandten Zedekijas:7 »So spricht der HERR, der Gott Israels: Geht wieder zum König von Juda, der euch hergeschickt hat, um mich zu fragen. Sagt ihm: ›Das Heer des Pharaos, das ausgezogen ist, um euch zu helfen, ist schon wieder auf dem Heimweg nach Ägypten.8 Die Babylonier kommen zurück. Sie werden diese Stadt angreifen, sie erobern und niederbrennen.9 Ich, der HERR, warne euch: Redet euch nicht ein, die Babylonier würden endgültig abziehen. Sie werden nicht abziehen.10 Selbst wenn ihr das ganze babylonische Heer in die Flucht schlagen könntet und nur ein paar Verwundete in ihren Zelten zurückblieben, sie würden aufstehen und diese Stadt niederbrennen!‹«11 Als das Heer der Belagerer von Jerusalem abgezogen und den Ägyptern entgegengezogen war,12 wollte Jeremia die Stadt verlassen und ins Gebiet des Stammes Benjamin gehen, um mit seinen Verwandten eine Erbschaft zu teilen. (Jer 32:7)13 Am Benjamintor hielt der wachhabende Offizier ihn an. Es war Jirija, der Sohn von Schelemja und Enkel von Hananja. Er rief Jeremia zu: »Halt, du willst zu den Babyloniern überlaufen!«14 Jeremia entgegnete: »Das ist nicht wahr, ich bin kein Überläufer!« Doch Jirija glaubte ihm nicht. Er nahm ihn fest und führte ihn vor die Minister.15 Diese waren wütend auf Jeremia. Sie ließen ihn schlagen und in das Haus des Staatsschreibers Jonatan bringen, das man zum Gefängnis gemacht hatte.16 Jeremia kam in einen gewölbten Keller, der vorher als Zisterne gedient hatte. Dort blieb er lange Zeit.17 Eines Tages ließ König Zidkija den Propheten heimlich in seinen Palast holen und fragte ihn: »Hast du für mich eine Botschaft vom HERRN?« Jeremia antwortete: »Ja, sie lautet: ›Du wirst an den König von Babylonien ausgeliefert.‹«18 Dann fragte Jeremia den König: »Welches Verbrechen habe ich an dir oder an deinen Hofleuten oder an diesem Volk begangen, dass ihr mich ins Gefängnis geworfen habt?19 Wo sind denn jetzt eure Propheten, die euch vorausgesagt haben, der König von Babylonien werde euch und dieses Land nicht überfallen?« (Jer 14:13)20 Und er fügte hinzu: »Mein Herr und König, gewähre mir doch, worum ich dich jetzt bitte: Lass mich nicht in das Haus Jonatans zurückbringen. Das wäre mein sicherer Tod!«21 Da gab König Zidkija den Befehl, sie sollten Jeremia im Wachthof gefangen halten. Dort bekam er als Tagesration einen kleinen Brotlaib aus der Bäckergasse, bis das Brot in der Stadt ganz ausging.