1Fem dagar senare kom översteprästen Ananias tillsammans med några av de judiska ledarna och advokaten Tertullus till Caesarea för att anklaga Paulus inför landshövdingen.2Och sedan Paulus förts in, började Tertullus framföra sina anklagelser. Så här löd hans tal:3”Högt ärade Felix! Det är tack vare dig som vi judar kan leva i fred och trygghet. Du har också sett till att vårt folk på alla sätt har fått det bättre. För detta är vi alla oändligt tacksamma.4Jag vill inte ta för mycket av din tid, men jag ber dig vara vänlig att lyssna till mig medan jag i korthet lägger fram våra anklagelser.5Vi har funnit att den här mannen sprider oro och elände bland judarna överallt i världen. Han är en ledare för nasareernas sekt[1],6-7och har till och med försökt orena[2] templet. Det var därför vi arresterade honom.8Om du förhör honom, kan du själv få bekräftat att våra anklagelser är sanna.”9Och de andra judarna instämde och förklarade att allt som Tertullus sagt var riktigt.10Sedan gjorde landshövdingen tecken till Paulus att det var hans tur, och han började sitt tal: ”Jag vet att du har varit domare för det här folket i många år, och det känns tryggt för mig när jag nu ska försvara mig.11Du kan lätt kontrollera att det inte är mer än tolv dagar sedan jag kom till Jerusalem för att be i templet.12Du kan också få bekräftat att jag under den tiden inte diskuterat med någon människa eller ställt till med oroligheter, vare sig i templet, i synagogorna[3] eller ute på gatorna.13Det finns heller inga som helst bevis för att jag skulle ha gjort det som de här männen nu anklagar mig för.14Men jag erkänner att jag tillhör den grupp som följer Jesus väg[4], den grupp de kallar en sekt. Genom detta tjänar jag våra förfäders Gud, och jag tror på allt som Gud har sagt genom Moses lag, och genom det som profeterna har skrivit.15Jag tror, precis som de här männen, att Gud en dag ska låta alla uppstå från de döda, en del till evigt straff, en del till evigt liv.16Därför gör jag mitt bästa för att alltid ha ett rent samvete inför Gud och människor.17Efter att ha varit borta i flera år återvände jag sedan till Jerusalem med pengar för att hjälpa judarna och för att offra till Gud.18Och det var där i templet som man fick syn på mig. Jag höll just på att avsluta reningsceremonin, och det fanns ingen folkmassa omkring mig och ingen som helst oro.19Men några judar från provinsen Asien[5] var där, och det är de som borde stå här inför dig, om de nu har något att anklaga mig för.20Tills dess får du nöja dig med att lyssna till dem som är här. De kan tala om vilket brott det judiska rådet[6] fann mig skyldig till.21Men jag tror inte de har något annat att anklaga mig för än det som jag ropade då jag stod inför dem: ’Jag står inför rätta här idag på grund av min tro på att de döda kommer att uppstå igen!’ ”22Felix, som visste en hel del om Jesus väg, uppsköt nu rättegången och sa: ”Låt oss vänta tills kommendanten Lysias kommer hit från Jerusalem. Då ska jag döma i målet.”23Han skickade sedan Paulus tillbaka till fängelset och sa till vakterna att behandla honom väl. De fick också order om att låta Paulus vänner besöka honom och ge honom det han behövde.24Några dagar senare kom landshövding Felix tillbaka i sällskap med sin fru Drusilla, som var judinna. Och han lät hämta Paulus, för att han skulle berätta mer för dem om tron på Jesus som Messias, den utlovade kungen.25Men när Paulus började tala med dem om att leva efter Guds vilja, och om att avstå från saker, och om att Gud en dag ska döma oss människor, då blev Felix rädd och sa: ”Det räcker så. Nu kan du gå. När jag får mer tid ska jag skicka efter dig igen.”26Felix skickade sedan verkligen efter Paulus gång på gång för att tala med honom, men det var för att han hoppades att Paulus också skulle muta honom.27Så höll det på i två år. Sedan slutade Felix som landshövding och fick en efterträdare som hette Porcius Festus. Och eftersom Felix ville hålla sig väl med judarna lät han Paulus stanna kvar i fängelset då han slutade som landshövding.
1Nach fünf Tagen kam der Oberste Priester Hananias mit einigen Ratsältesten und dem Anwalt Tertullus nach Cäsarea. Sie erhoben beim Statthalter Felix Anklage gegen Paulus. (Apg 23:2)2-3Als man Paulus gerufen hatte, begann Tertullus seine Anklagerede: »Hochverehrter Felix! Dein Verdienst ist es, dass wir schon so lange in Frieden leben. Deiner Umsicht verdanken wir auch eine ganze Reihe von wichtigen Reformen in unserem Land. Das erkennen wir in tiefer Dankbarkeit an, wo und wann immer sich die Gelegenheit bietet.4Ich will aber jetzt deine kostbare Zeit nicht unnötig in Anspruch nehmen und bitte dich, uns für einen Augenblick freundlich anzuhören.5Wir haben festgestellt, dass dieser Paulus so gefährlich ist wie die Pest. Als Haupträdelsführer der Nazarener-Sekte[1] stiftet er die Juden in der ganzen Welt zum Aufruhr an. (Apg 17:6)6-7Er hat auch versucht, den Tempel zu entweihen. Dabei haben wir ihn festgenommen.[2] (Apg 21:28)8Wenn du ihn verhörst, wird er dir gegenüber alles zugeben müssen, was wir ihm vorwerfen.«9Die anderen Juden schlossen sich der Anklage an und bestätigten alles.
Paulus verteidigt sich vor dem Statthalter
10Mit einem Zeichen forderte der Statthalter Paulus zum Reden auf, und der begann: »Weil ich weiß, dass du seit vielen Jahren in diesem Land der oberste Richter bist, gehe ich voll Zuversicht daran, mich zu verteidigen.11Wie du leicht nachprüfen kannst, bin ich erst vor zwölf Tagen nach Jerusalem gekommen, um dort im Tempel anzubeten.12Niemand hat gesehen, dass ich diskutiert oder die Leute aufgehetzt hätte, weder im Tempel noch in den Synagogen noch sonst wo in der Stadt.13Für das, was mir hier vorgeworfen wird, gibt es keinerlei Beweise.14Das allerdings bekenne ich offen vor dir: Ich diene dem Gott unserer Vorfahren in der Weise, wie es jener neuen Richtung entspricht,[3] die sie als Sekte bezeichnen. Doch genau auf diese Weise diene ich ihm wirklich! Ich erkenne alles an, was im Gesetz Moses und in den Prophetenbüchern steht. (Apg 9:2)15Ich habe die gleiche feste Hoffnung auf Gott wie sie, nämlich dass er die Toten auferwecken wird, die Guten wie die Bösen. (Dan 12:2; Apg 4:2; Apg 23:6)16Und aus diesem Grund bemühe auch ich mich, immer ein reines Gewissen zu haben vor Gott und den Menschen. (Apg 23:1; 1 Kor 4:4; 2 Kor 1:12; 2 Tim 1:3)17Nach vielen Jahren im Ausland war ich nun nach Jerusalem zurückgekommen. Ich wollte Geldspenden für mein Volk übergeben und Gott Opfer darbringen. (Apg 11:29)18-19Da sahen mich einige Juden aus der Provinz Asien im Tempel, als ich mich gerade auf ein Opfer vorbereitete; ich hatte keine Anhänger um mich gesammelt, es gab auch keinen Aufruhr. Diese Leute sollten jetzt eigentlich hier sein und ihre Klage vorbringen, wenn sie mir etwas vorzuwerfen haben! (Apg 21:27)20Du kannst aber auch diese Männer hier fragen, was für ein Vergehen sie mir im Verhör vor dem Rat der Juden denn nachweisen konnten.21Es könnte höchstens der eine Satz sein, den ich dem versammelten Rat zurief: ›Ich stehe heute vor eurem Gericht, weil ich glaube, dass die Toten auferstehen.‹« (Apg 24:15)22Felix, der über die christliche Lehre[4] genau Bescheid wusste, ließ die Verhandlung abbrechen und sagte: »Der Fall wird entschieden, sobald der Kommandant Lysias aus Jerusalem eintrifft.« (Apg 23:26)23Er ließ Paulus wieder abführen, befahl aber dem Hauptmann, dem Gefangenen einige Erleichterungen zu gewähren. Seine Freunde sollten die Erlaubnis haben, ihn zu versorgen. (Apg 27:3; Apg 28:16; Apg 28:30)
Felix und Drusilla bei Paulus. Verschleppung des Prozesses
24Einige Tage später erschien Felix zusammen mit seiner Frau Drusilla, einer Jüdin, in seinem Amtssitz und ließ Paulus aus dem Gefängnis zu sich bringen; denn er wollte noch mehr über den Glauben an Jesus Christus erfahren. (Apg 9:15)25Als aber Paulus zuletzt von einem Leben nach Gottes Geboten, von der Zügelung der Leidenschaften und vom kommenden Gericht Gottes sprach, wurde es Felix unbehaglich und er sagte: »Für diesmal ist es genug, du kannst jetzt gehen! Wenn ich wieder Zeit habe, lasse ich dich holen.« (Apg 17:32)26Er hoffte auch im Stillen, von Paulus Bestechungsgelder zu bekommen. Darum ließ er ihn von Zeit zu Zeit rufen und unterhielt sich mit ihm.27Als Felix zwei Jahre später durch Porzius Festus abgelöst wurde, wollte er den Juden noch einen Gefallen tun und ließ Paulus im Gefängnis. (Apg 25:9)