1David tillsatte nu befälhavare över sina trupper, somliga över tusen, andra över hundra man.2Joab sattes över en tredjedel av styrkan, hans bror Abisai över en tredjedel och gatiten Ittai över en tredjedel. Kungen planerade att personligen leda armén, men hans män protesterade kraftigt.3"Du får inte göra det", sa de. "För om vi flyr för dem eller hälften av oss faller, så spelar det mindre roll för dem. De är bara ute efter dig. Du är värd mer än tio tusen av oss andra, och det är bättre att du stannar här i staden och leder oss härifrån."4"Vi gör väl vad ni tycker blir bäst", svarade kungen och gav med sig. När trupperna drog ut i enheter om hundra och tusen man, stod han vid stadens port.5Kungen vädjade till Joab, Abisai och Ittai: "Handskas varsamt med den unge Absalom för min skull!" Och alla trupperna uppfattade tydligt kungens uppmaning.6Striden började i Efraims skog,7-8och de israelitiska trupperna slogs tillbaka av Davids män. Den hårda striden spreds över ett stort område och den dagen miste tjugo tusen man livet. Det var fler som gick vilse i skogen än de som dog på slagfältet.9Under striden kom Absalom i vägen för några av Davids män, och när han flydde på sin mula sprang den under de tjocka grenarna på en stor ek, så att hans hår och huvud fastnade i grenarna. Men mulan fortsatte, och Absalom blev hängande kvar.10En av Davids män fick se det och berättade det för Joab.11"Vad menar du? Du såg honom hänga där och ändå dödade honom inte?" sa Joab förvånad. "Om du dödat honom skulle jag ha gett dig tio siklar silver och ett bälte", fortsatte han.12"Jag skulle inte göra det ens för tusen siklar", svarade mannen. "Vi hörde alla kungen säga till dig och Abisai och Ittai: 'Låt den unge Absalom leva för min skull!'13Och om jag hade svikit kungen genom att döda hans son skulle du inte ställa upp till mitt försvar när kungen så småningom fick reda på det."14"Nu räcker det! Jag har inte tid med ditt struntprat", sa Joab. Sedan tog han tre spjut, gick till eken och stötte dem i Absaloms bröst medan han fortfarande levde.15Tio av hans vapendragare drog sedan sina svärd och dödade Absalom slutgiltigt.16Joabs män lät nu trumpeterna ljuda, och man slutade att förfölja Israels armé.17Absaloms kropp slängdes i en djup grop i skogen och man kastade upp ett stort stenröse över den. Samtidigt flydde männen i Israels armé och återvände till sina hem.18Absalom hade byggt ett monument åt sig själv i Kungens dal. Han tänkte nämligen: "Jag har inga söner som kan föra mitt namn vidare." Han kallade det Absaloms monument, och det heter så än i dag.
David sörjer sin son Absalom
19Sedan sa Ahimaas, Sadoks son: "Jag vill genast meddela kung David de goda nyheterna att Herren har räddat oss från vår fiende."20"Nej", sa Joab till honom. "Det är inga goda nyheter för kungen att få höra att hans son är död. Du kan få bli min budbärare en annan gång."21Sedan sa Joab till en man från Etiopien: "Gå och berätta för kungen vad du har sett!" Mannen bugade sig då för Joab och skyndade iväg.22 Men Ahimaas sa till Joab: "Jag vill också gå!""Nej, det behöver du inte, min vän", svarade Joab. "Vi har inga fler nyheter att förmedla, och särskilt inga som budbäraren kommer att belönas för."23"Ja, men låt mig få gå ändå", tiggde han. Slutligen sa Joab: "Ge dig iväg då!" Då tog Ahimaas en genväg över fälten och kom fram före etiopiern.24David satt just då vid stadsporten. När vaktposten gick upp till sin utkiksplats uppe på murens krön, fick han se en ensam man komma springande.25Han ropade då ner till David, och kungen konstaterade: "Om han är ensam, har han goda nyheter med sig."Efter en stund26såg vakten en annan man som sprang emot dem, och han ropade ner till de andra: "Här kommer ytterligare en." Och kungen svarade: "Han har säkert också goda nyheter."27"Den förste springer som Sadoks son Ahimaas", ropade vakten."Han är en god man, och han kommer med goda nyheter", svarade kungen.28Då ropade Ahimaas till kungen: "Allt är väl!" Och han bugade sig och föll med ansiktet mot marken och sa: "Välsignad vare Herren, din Gud, som har förgjort dina fiender som vågade stå emot dig."29"Vad hände med den unge Absalom?" frågade kungen. "Är allt väl med honom?""När Joab bad mig springa hit hördes en massa rop och skrik, men jag vet inte vad som hände", svarade Ahimaas.30"Vänta här", sa kungen till honom, och Ahimaas steg då åt sidan.31Sedan kom etiopiern fram och sa: "Jag har goda nyheter åt Ers Majestät. I dag har Herren räddat dig från alla dem som gjorde uppror mot dig."32"Vad har hänt med den unge Absalom? Är allt väl med honom?" frågade kungen. Budbäraren svarade: "Jag hoppas det går för alla dina fiender som det har gått för honom!"33Då blev kungen bedrövad och gick upp till rummet ovanför porten för att gråta ut sin sorg. Medan han gick ropade han förtvivlat: "O min son Absalom, min son, min son Absalom! Om jag ändå hade fått dö i stället för dig! O Absalom, min son, min son!"
1David musterte sein Heer, teilte es in Abteilungen zu je tausend und Unterabteilungen zu je hundert Mann ein und bestimmte die Anführer der einzelnen Abteilungen.2Dann bildete er drei Gruppen, die erste unter Joab, die zweite unter Joabs Bruder Abischai und die dritte unter Ittai aus Gat. »Ich bin fest entschlossen, selbst mit euch in den Kampf zu ziehen«, erklärte David vor dem ganzen Heer. (1 Sam 26:6; 2 Sam 8:16; 2 Sam 15:19)3Aber die Männer sagten: »Du darfst auf keinen Fall mit uns in den Kampf ziehen! Wenn uns etwas zustößt, hat das nichts zu bedeuten, selbst wenn wir fliehen müssen oder die Hälfte von uns den Tod findet. Aber du bedeutest so viel wie zehntausend von uns. Außerdem wäre es gut, wenn du uns notfalls von der Stadt aus Verstärkung bringen könntest.« (2 Sam 21:17)4Der König willigte ein und sagte: »Ich will tun, was ihr für richtig haltet.« Er trat neben das Stadttor und ließ seine Soldaten abteilungsweise an sich vorbeiziehen.5Alle konnten es hören, wie er den drei Heerführern Joab, Abischai und Ittai den Befehl gab: »Schont mir mein Kind, den Abschalom!« (2 Sam 14:21; 2 Sam 18:12; 2 Sam 18:29; 2 Sam 19:7)6So zogen Davids Truppen ins Feld, dem Heer Israels entgegen. Im Waldland von Efraïm kam es zum Kampf.7Die Kriegsleute Davids brachten dem Heer Israels eine schwere Niederlage bei; 20000 Israeliten fanden den Tod.8Der Kampf breitete sich über die ganze Gegend aus, und durch das gefährliche Gelände kamen mehr Menschen ums Leben als durch feindliche Waffen.
Abschaloms Ende
9Abschalom geriet in die Nähe von Kriegsleuten Davids. Er ritt auf einem Maultier und kam unter einer großen Eiche durch; da verfing er sich mit seinen Haaren in dem dichten Geäst. Das Maultier lief unter ihm weg und er blieb zwischen Himmel und Erde in der Luft hängen.10Einer von den Männern Davids hatte es beobachtet und meldete Joab: »Abschalom hängt dort drüben an einer Eiche!«11»Was?«, rief Joab. »Du hast ihn gesehen? Warum hast du ihn nicht auf der Stelle umgebracht? Ich hätte dir zur Belohnung zehn Silberstücke und einen Gürtel geschenkt!«12Aber der Mann erwiderte: »Auch für tausend Silberstücke hätte ich es nicht getan! Wie könnte ich mich am Sohn des Königs vergreifen? Wir haben doch alle gehört, wie der König dir, Abischai und Ittai befohlen hat: ›Gebt mir acht auf mein Kind! Dass nur keiner ihm etwas antut!‹13Wenn ich ihn umgebracht hätte und der König hätte es erfahren – er erfährt alles –, dann hättest du ja doch nicht zu mir gestanden.« (2 Sam 14:20)14»Was hältst du mich auf!«, rief Joab, nahm drei Speere und stieß sie Abschalom, der immer noch lebend an der Eiche hing, in die Brust.15Die zehn Waffenträger Joabs umringten Abschalom und schlugen ihn vollends tot.16Joab ließ die Widderhörner blasen und hielt damit seine Kriegsleute von der weiteren Verfolgung der Israeliten ab.17Das Heer Israels löste sich auf und jeder ging nach Hause. Die Männer Joabs warfen den Leichnam Abschaloms im Wald in eine tiefe Grube und schichteten darüber einen großen Steinhaufen auf.18Schon zu seinen Lebzeiten hatte sich Abschalom im Königstal bei Jerusalem einen Gedenkstein errichten lassen. Er hatte gesagt: »Ich habe keinen Sohn, in dem mein Name fortleben könnte.« Darum gab er dem Stein seinen Namen und bis heute nennt man ihn Abschalom-Stein. (2 Sam 14:27; Jes 56:4)
Zwei Boten mit derselben Nachricht
19Ahimaaz, der Sohn Zadoks, bot sich an: »Ich will zum König laufen und ihm die Nachricht bringen, dass der HERR ihm den Sieg über seine Feinde gegeben hat!« (2 Sam 15:36; 2 Sam 17:17)20Aber Joab erwiderte: »Ein andermal kannst du Bote sein, heute nicht! Du wirst ihm keine gute Nachricht bringen. Bedenk doch: Sein Sohn ist tot!« (2 Sam 4:10)21Joab befahl dem Schwarzen, der bei ihm in Sold stand:[1] »Lauf zum König und melde ihm, was du gesehen hast!« Der Bote verneigte sich und lief los.22Aber Ahimaaz ließ nicht locker: »Mag kommen, was will – ich möchte doch noch selbst hinter dem Schwarzen herlaufen!« »Warum bist du so darauf versessen?«, erwiderte Joab. »Für diese Nachricht bekommst du bestimmt keinen Botenlohn!«23»Ganz gleich, ich laufe!«, rief Ahimaaz und Joab sagte: »Dann lauf eben!« Ahimaaz nahm den Weg durch die Jordanebene und überholte den andern.24David wartete im Torgang. Auf dem Dach der Toranlage hielt ein Späher Ausschau. Er sah, wie ein einzelner Mann sich in schnellem Lauf der Stadt näherte,25und meldete es dem König. David sagte: »Wenn es nur einer ist, bringt er gute Nachricht.« Während der Mann näher kam,26bemerkte der Späher noch einen zweiten, der hinter ihm herlief. »Da kommt noch einer; auch der läuft allein!«, rief er zum Torwächter hinab. »Auch der bringt gute Nachricht«, sagte der König.27Jetzt erkannte der Späher den ersten. »Es ist Ahimaaz, der Sohn Zadoks!«, rief er hinunter. »Ich sehe es an der Art, wie er läuft.« »Das ist ein guter Mann«, sagte der König, »er kommt gewiss mit einer guten Nachricht!«28Ahimaaz rief: »Sei gegrüßt«, warf sich vor David nieder und sagte: »Mein König, gepriesen sei der HERR, dein Gott! Er hat alle in deine Hand gegeben, die sich gegen dich erhoben haben.«29»Und was ist mit meinem Kind, mit Abschalom?«, fragte David. »Ist er unversehrt?« Ahimaaz erwiderte: »Ich sah ein großes Gedränge um ihn, als Joab uns beide, deine ergebenen Diener, auf den Weg schickte. Ich weiß aber nicht, was vorging.«30»Stell dich hier neben mich«, sagte David.31Da kam auch schon der Schwarze angelaufen und rief: »Mein König, ich bringe gute Nachricht. Der HERR hat dir heute den Sieg gegeben über alle, die sich gegen dich erhoben haben.«32»Und was ist mit meinem Kind, mit Abschalom?«, fragte ihn David. »Ist er unversehrt?« »Mein König«, sagte der Schwarze, »so wie ihm müsste es allen deinen Feinden ergehen, jedem, der sich böswillig gegen dich erhebt!«