1Så småningom skaffade sig Absalom en vagn och hästar till den och femtio män att springa framför honom.2Han gick upp tidigt varje morgon och ställde sig vid vägen som ledde till stadsporten. När någon kom med ett problem till kungen, kallade Absalom på honom, frågade varifrån han kom och uttryckte sitt intresse för hans fall.3Han kunde t ex säga: "Jag ser att du har rätt i det här fallet. Det är olyckligt att kungen inte har någon som kan ta sig tid att lyssna till detta.4Jag skulle själv vilja vara domare. Då kunde den som har en anklagelse mot någon komma till mig, och jag skulle skipa rättvisa!"5När någon kom fram och bugade sig för Absalom brukade han sträcka honom handen och ge honom en kyss.6På så sätt vann han hela folkets hjärta.7-8När fyra år hade gått sedan Absalom fann nåd hos kungen, sa Absalom till honom: "Låt mig få fara till Hebron, så att jag kan bära fram ett offer till Herren och på så sätt fullfölja ett löfte som jag gav honom när jag var i Gesur. Jag lovade att om han förde mig tillbaka till Jerusalem, skulle jag tillbe honom i Hebron."9Kungen svarade honom: "Gå i frid och uppfyll ditt löfte!" Då for Absalom till Hebron.10Han sände i hemlighet bud till varje del av Israel för att hetsa folket till uppror mot kungen och sa: "Så snart ni hör trumpetsignalen ska ni veta att Absalom har krönts till kung i Hebron."11Absalom inbjöd tvåhundra män från Jerusalem att följa med, men de kände inte alls till hans avsikter.12Medan han offrade slaktoffret, skickade han efter Ahitofel, en av Davids rådgivare, som bodde i Gilo. Ahitofel ställde sig på Absaloms sida, tillsammans med många andra. Detta gjorde att sammansvärjningen blev mycket stark.
David flyr för Absalom
13En budbärare kom så småningom till Jerusalem och sa till David: "Hela Israel har förenat sig med Absalom i ett uppror mot dig!"14"Vi måste omedelbart fly, innan det är för sent!" konstaterade David. "Om vi hinner ut ur staden innan han kommer, kan både vi och Jerusalem räddas."15"Vi står på din sida", svarade hans rådgivare. "Gör det som du tycker är bäst."16Kungen och hans familj gav sig genast iväg. Han lämnade bara tio bihustrur kvar att sköta om palatset.17-18David stannade en bit utanför staden och lät alla gå före honom, även de sex hundra filisteer som hade kommit med honom från Gat, och dessutom kereteerna och peleteerna.19-20Plötsligt vände sig kungen till Ittai, kaptenen för de sex hundra männen från Gat, och sa till honom: "Vad gör du här egentligen? Gå tillbaka med dina män till Jerusalem, till din kung, för du är en gäst i Israel, en främling i fångenskap. Du har ju nyss kommit. Varför skulle jag tvinga dig att i dag vandra bort med oss, när jag inte ens vet vart det bär? Gå tillbaka och ta med dig dina trupper. Fortsätt att vara god och trofast!"21Ittai svarade: "Jag svär vid Gud och vid mitt eget liv, att dit du går tänker jag gå, vad som än händer, och även om det gäller liv eller död."22Då svarade David: "Kom då med oss!" Och Ittai och hans män med sina familjer fortsatte att stå på Davids sida.23Det blev sorg överallt där kungen och hans följe drog förbi. De tog vägen genom Kidrondalen och ut på landsbygden.24Ebjatar, Sadok och leviterna tog hand om Guds förbundsark. De satte ner den vid sidan av vägen och offrade, tills alla hade passerat.25-26Sedan tog Sadok arken tillbaka till staden, som David befallt. Och David sa: "Om Herren vill kommer han att föra mig tillbaka, så att jag får se arken och Herrens tält igen. Men om han är färdig med mig, får han göra det han tycker blir bäst."27Sedan sa kungen till Sadok: "Är inte du en profet? Detta är min plan. Gå lugnt tillbaka till staden och ta med dig din son Ahimaas och Ebjatar och hans son Jonatan.28Jag tänker stanna vid Jordans vadställe i öknen och vänta tills jag får besked av dig. Jag vill veta vad som händer i Jerusalem, innan jag försvinner in i öknen."29Sadok och Ebjatar bar då tillbaka Guds ark till staden och stannade där.30David gick upp på vägen som ledde till Oljeberget, och han grät medan han gick. Han hade en slöja över huvudet och gick barfota som ett tecken på sin sorg. Och folket som var med honom täckte sina huvuden och grät medan de gick uppför berget.31Och när någon berättade för honom att hans rådgivare Ahitofel stod på Absaloms sida, bad David: "Herre, låt Ahitofel ge Absalom dåraktiga råd!"32När de nådde toppen av Oljeberget, där man brukade tillbe Herren, såg David att arkiten Husai väntade på honom med sönderrivna kläder och jord på huvudet.33-34David sa till honom: "Om du följer med mig, kommer du bara att bli till besvär för mig. Återvänd till Jerusalem och säg till Absalom: 'Jag kan bli din rådgivare precis som jag var det åt din far.' Sedan kan du hjälpa mig genom att motarbeta Ahitofel.35-36Prästerna Sadok och Ebjatar är där, och de står på vår sida. Berätta för dem vad du hör i palatset, så kommer de att skicka sina söner Ahimaas och Jonatan för att leta rätt på mig, och berätta för mig vad som står på."37Davids vän Husai återvände då till Jerusalem och kom dit samtidigt som Absalom anlände.
1Einige Zeit später legte sich Abschalom einen Wagen mit Pferden zu und eine Leibwache von fünfzig Mann. (1 Kung 1:5)2Jeden Morgen stellte er sich vor dem Stadttor an der Straße auf. Hier kamen alle Leute vorbei, die in einen Rechtsstreit verwickelt waren, den sie dem König zur Entscheidung vorlegen wollten. Abschalom sprach jeden von ihnen an und fragte: »Aus welcher Stadt bist du?« Wenn der dann antwortete: »Aus dem und dem Stamm Israels, Herr«,3sagte er zu ihm: »Die Argumente, die du vorbringst, sind sehr gut; aber am Königshof gibt es niemand, der dich anhören wird.4Wenn nur ich in diesem Land Richter wäre; ich würde jedem, der mit einem Streitfall zu mir kommt, zu seinem Recht verhelfen.«5Wenn sich dann einer vor ihm niederwerfen wollte, zog er ihn an sich und küsste ihn.6So machte es Abschalom mit jedem, der beim König Recht suchte. Auf diese Weise stahl er dem König die Herzen der Männer Israels.7Nach vier[1] Jahren sagte Abschalom zum König: »Ich möchte nach Hebron gehen, um das Gelübde zu erfüllen, das ich dem HERRN gegeben habe. (5 Mos 23:22)8Als ich noch in Geschur in Syrien war, habe ich, dein ergebener Diener, dem HERRN versprochen: ›Wenn du mich nach Jerusalem zurückbringst, will ich dir ein Dankopfer darbringen.‹«9»Geh in Frieden!«, sagte David. Daraufhin ging Abschalom nach Hebron.10Er schickte jedoch heimlich Boten zu allen Stämmen Israels und ließ bekannt machen: »Wenn ihr das Widderhorn blasen hört, dann ruft: ›Abschalom ist in Hebron König geworden!‹« (1 Kung 1:39)11Zweihundert Bürger aus Jerusalem begleiteten Abschalom nach Hebron; sie waren als Festgäste eingeladen und gingen ahnungslos mit. Von Abschaloms Plan wussten sie nichts. (1 Kung 1:9; 1 Kung 1:25)12Als das Opferfest schon begonnen hatte, ließ Abschalom noch Ahitofel, den Berater Davids, aus seinem Wohnort Gilo holen. So zog die Verschwörung immer weitere Kreise und die Anhänger Abschaloms wurden immer zahlreicher. (2 Sam 15:31; 2 Sam 15:34; 2 Sam 16:21; 2 Sam 16:23; 2 Sam 17:1; 2 Sam 17:7; 2 Sam 17:14; 2 Sam 17:23; 2 Sam 23:34)
David muss aus Jerusalem fliehen
13Ein Bote aus Hebron[2] kam zu David und meldete: »Das Herz der Männer Israels gehört Abschalom!«14Da sagte David zu seinen Gefolgsleuten, die bei ihm in Jerusalem waren: »Wir müssen fliehen! Es gibt keine andere Rettung vor Abschalom. Schnell fort, bevor er hier ist, sonst fallen wir in seine Hand und er richtet in der Stadt ein Blutbad an.« (Ps 3:1)15»Du bist unser Herr und König«, sagten die Männer, »du hast zu befehlen. Wir halten zu dir!«16Der König verließ die Stadt; seine Frauen, Kinder und Hofleute begleiteten ihn. Nur zehn Nebenfrauen ließ er zurück, damit sie sich um den Palast kümmerten. (2 Sam 16:21)17Auch alle Kriegsleute in der Stadt folgten dem König. Beim letzten Haus machten sie halt18und der König ließ die Kriegsleute an sich vorüberziehen, auch die Leibgarde und die 600 Mann, die ihm aus Gat gefolgt waren. (1 Sam 27:2; 2 Sam 8:18)19Zu deren Anführer Ittai sagte David: »Halt, warum willst du mitkommen? Kehr um und biete dem neuen König deine Dienste an! Du bist doch ein Ausländer und lebst hier in der Verbannung.20Eben erst bist du bei uns angekommen und jetzt sollst du schon wieder fliehen müssen? Ich weiß ja nicht, wohin es mich noch verschlägt. Geh in die Stadt zurück und nimm auch deine Landsleute mit! Der HERR wird dich für deine Güte und Treue belohnen.«[3]21Aber Ittai sagte: »So gewiss der HERR lebt und so gewiss du, mein König, lebst: Du magst gehen, wohin du willst – wo mein Herr, der König, sein wird, da werde ich auch sein, tot oder lebendig!«22»Gut«, sagte David, »dann komm mit!« So zogen Ittai, seine Männer und ihr ganzer Tross am König vorüber.23Alle, die zurückblieben, weinten laut, als der König mit dem ganzen Kriegsvolk das Kidrontal überquerte und den Weg in die Wüste einschlug.
David lässt treue Helfer in Jerusalem zurück
24Auch der Priester Zadok war zur Stelle und hatte die Leviten bei sich, die die Bundeslade trugen. Sie setzten sie ab und der Priester Abjatar vollzog Opferhandlungen,[4] bis alle von der Stadt her den Bach Kidron überquert hatten. (1 Sam 22:20; 2 Sam 8:17)25Dann sagte der König zu Zadok: »Bring die Lade wieder in die Stadt! Wenn der HERR mit mir Erbarmen hat, bringt er mich eines Tages zurück und lässt mich die Lade und den Ort, an dem sie steht, wiedersehen.26Wenn er aber sagt: ›Ich habe kein Gefallen mehr an dir‹, dann soll er mit mir machen, was er für richtig hält.«27Der König fügte noch hinzu: »Ich lasse dich als Beobachter in der Stadt! Kehrt in Frieden nach Jerusalem zurück, du und dein Sohn Ahimaaz und auch Abjatar mit seinem Sohn Jonatan.28Ich werde an der Jordanfurt warten, bis ich von euch Näheres über die Lage in der Stadt erfahre.«29Abjatar und Zadok brachten die Bundeslade wieder nach Jerusalem zurück und blieben dort.30David stieg den Ölberg hinauf. Er ging barfuß, hatte sein Gesicht verhüllt und weinte. Auch alle, die ihn begleiteten, verhüllten ihr Gesicht und weinten.31Unterwegs wurde David gemeldet: »Auch Ahitofel steht auf der Seite der Verschwörer um Abschalom!« »HERR«, betete David, als er das hörte, »mach den klugen Rat Ahitofels zur Torheit!« (2 Sam 15:12)32Als er oben auf dem Ölberg angelangt war, dort, wo die Gebetsstätte ist, stieß sein alter Freund und Ratgeber,[5] der Arkiter Huschai, zu ihm. Zum Zeichen der Trauer hatte er sein Gewand zerrissen und sich Erde auf den Kopf gestreut. (2 Sam 16:16; 2 Sam 17:5; 2 Sam 17:14)33David sagte zu ihm: »Geh nicht mit mir, du würdest mir nur zur Last fallen!34Aber wenn du in die Stadt zurückkehrst, kannst du mir nützlich sein und die Ratschläge Ahitofels durchkreuzen. Geh zu Abschalom und sage zu ihm: ›Ich will dir dienen, mein König! Ich stand zwar früher im Dienst deines Vaters, aber von jetzt an diene ich dir!‹35Auch die Priester Zadok und Abjatar bleiben in der Stadt. Berichte ihnen alles, was du aus dem Königspalast in Erfahrung bringen kannst.36Sie werden es mir dann durch ihre Söhne Ahimaaz und Jonatan weitermelden.«37So kam Davids Ratgeber Huschai zu eben der Zeit in die Stadt zurück, als Abschalom in Jerusalem einzog.