1När Mose och Aron hade talat med de äldste, gick de för att träffa Farao. "Vi har ett budskap till dig från Herren, Israels Gud", sa de. "Herren säger: 'Släpp mitt folk, så att de kan bege sig ut i öknen för att där fira högtid och tillbe mig.' "2"Jaså, på det sättet" svarade Farao. "Men vem är då Herren, eftersom jag skulle rätta mig efter honom och släppa Israel? Jag känner inte honom och tänker inte låta Israel lämna landet."3Men Aron och Mose stod på sig: "Hebreernas Gud har uppenbarat sig för oss", förklarade de. "Vi måste vandra tre dagsresor ut i öknen och offra till Herren, vår Gud. Om vi inte lyder honom kommer vi att dö genom svärd eller pest."
Ännu mer arbete
4-5"Vad tror ni att ni är för ena som kan komma på det här sättet och dra folket bort från deras arbete?" röt Farao. Gå nu tillbaka och sköt era arbeten!" röt Farao.6Samma dag gav Farao order till dem som var fogdar och tillsyningsmän över Israel:7-8"Nu ska ni inte längre ge folket halm till teglet, det får de samla ihop själva. Men ni får se till att produktionen inte minskas med en enda tegelsten. De har tydligen inte tillräckligt att göra utan är lata. Det är därför de bråkar om att gå ut i öknen och offra till sin Gud.9Låt dem få arbeta riktigt hårt, så de slutar att lyssna på Mose och Aron och alla deras lögner!"10-11Fogdarna och tillsyningsmännen gjorde som de blivit tillsagda och sa till folket: "Farao har gett order om att ni inte längre ska få någon halm. Ni får själva gå och samla ihop den, men ni ska ändå göra lika mycket tegel som tidigare!"12Man spred sig då över hela landet för att samla strån som kunde användas för att förstärka leran i teglet.13Fogdarna var mycket hårda mot dem: "Ni måste fylla er dagliga kvot, precis som tidigare", befallde de.14Och de slog dem som blivit tillsatta som arbetsledare bland folket. "Varför har ni inte gjort fullt dagsverke, vare sig i går eller i dag?" skrek de åt dem.15Förmännen gick då till Farao och klagade inför honom: "Varför behandlar du oss så här illa?16Vi får inte längre någon halm, och ändå måste vi göra lika mycket tegel som förut. Man slår oss för något som inte är vårt fel. Det är ju fogdarnas fel, som ger sådana orimliga befallningar."17Men Farao svarade: "Ni har inte tillräckligt att göra! Varför skulle ni annars säga att ni vill gå ut i öknen och offra till Herren?18Gå tillbaka till ert arbete nu. Halm kommer ni inte att få, men ni ska leverera lika mycket tegel som ni gjort förut."19Då förstod förmännen att de verkligen hamnat i en besvärlig situation.20När de träffade Mose och Aron, som stod och väntade på dem utanför Faraos palats,21svor de åt dem och sa: "Herren ska straffa er för att ni ställt till det på det här sättet för oss. Farao hatar oss! Nu har han och hans män fått en anledning att döda oss."22Mose vände sig då till Herren och sa: "Herre, hur kan du handla så illa mot ditt eget folk? Varför sände du alls hit mig när du ändå gör så här?23Sedan jag talade med Farao första gången har han blivit allt grymmare mot dem, och du har inte räddat dem!"
1Nun gingen Mose und Aaron zum Pharao und sagten: »So spricht der HERR, der Gott Israels: ›Lass mein Volk ziehen, damit es in der Wüste ein Fest für mich feiern kann!‹«2»Der HERR? Wer ist das?«, erwiderte der Pharao. »Was hat er mir zu befehlen? Ich kenne keinen ›HERRN‹ und werde das Volk Israel auch nicht gehen lassen.«3Mose und Aaron sagten: »Er ist der Gott der Hebräer, und er ist uns erschienen. Deshalb wollen wir jetzt drei Tagereisen weit in die Wüste gehen und ihm dort Opfer darbringen. Sonst wird er uns mit Krankheit oder Krieg strafen.« (2 Mos 3:12)4Der Ägypterkönig fuhr sie an: »Was denkt ihr euch eigentlich, dass ihr das Volk von der Arbeit abhalten wollt? Macht, dass ihr fortkommt! An eure Fronarbeit!«5Und er sagte noch: »Sie sind schon so zahlreich, und da wollt ihr ihnen auch noch eine Arbeitspause verschaffen!«
Die Not wird größer
6Am selben Tag befahl der Pharao den ägyptischen Antreibern und den Listenführern aus dem Volk Israel:7»Hört auf, den Leuten wie bisher das Stroh zu liefern, das sie zur Herstellung der Ziegelsteine brauchen. Sie sollen es sich selbst zusammensuchen!8Aber sie müssen genauso viele Ziegel abliefern wie bisher. Ihr dürft ihnen nichts erlassen. Faul sind sie, deshalb schreien sie: ›Wir wollen in die Wüste und unserem Gott Opfer darbringen.‹9Setzt sie unter Druck! Verlangt mehr von ihnen, damit sie arbeiten, anstatt sich von diesen Verführern etwas vorgaukeln zu lassen.«10Die Antreiber und die Listenführer gingen hin und sagten zu den Israeliten: »So spricht der Pharao: ›Ich lasse euch von jetzt an kein Stroh mehr liefern.11Geht selbst und sucht euch welches! Ihr müsst aber genauso viele Ziegel abliefern wie bisher.‹«12So verteilten sich die Männer Israels über das ganze Land und sammelten Stroh auf den Feldern.13Die Ägypter aber trieben sie an und sagten: »Ihr müsst jeden Tag genauso viele Ziegel abliefern wie früher, als euch noch Stroh gestellt wurde!«14Die Antreiber schlugen die Listenführer der Israeliten, die sie eingesetzt hatten, und schrien sie an: »Ihr habt heute schon wieder zu wenig Ziegel abgeliefert!«15Da beschwerten sich die Listenführer beim Pharao: »Warum tust du uns das an? Wir sind doch immer deine treuen Diener gewesen!16Man hat unseren Leuten kein Stroh geliefert und doch sollen sie Ziegel herstellen. Sogar geschlagen hat man uns. Die Schuld liegt bei deinen eigenen Leuten!«17Der Pharao antwortete: »Faul seid ihr, ganz einfach faul! Deswegen schreit ihr: ›Wir wollen in die Wüste und unserem Gott Opfer darbringen.‹18Macht, dass ihr wieder an eure Arbeit kommt! Stroh bekommt ihr nicht; aber die vorgeschriebene Anzahl Ziegel müsst ihr abliefern!«19Die Listenführer der Israeliten sahen sich in eine schlimme Lage versetzt, als man ihnen sagte: »Sorgt dafür, dass eure Leute pro Tag die gleiche Menge Ziegel herstellen wie bisher!«
Gott kündigt sein Eingreifen an
20Als die Listenführer der Israeliten vom Pharao kamen, trafen sie auf Mose und Aaron, die auf sie warteten.21Sie überhäuften die beiden mit Vorwürfen: »Ihr habt uns beim Pharao und seinen Leuten verhasst gemacht! Ihr habt ihnen eine Waffe in die Hand gegeben, mit der sie uns töten werden. Der HERR soll euch dafür strafen!«22Mose wandte sich an den HERRN und sagte: »Herr, warum peinigst du dieses Volk? Wozu hast du mich hierher geschickt?23Seit ich zum Pharao gegangen bin und ihm deinen Befehl überbracht habe, hat er das Volk noch mehr misshandelt. Und du hast nichts getan, um dein Volk zu retten!«