1 Samuelsboken 1

Nya Levande Bibeln

från Biblica
1 Detta är berättelsen om Elkana, en man i Efraims stam, som bodde i Ramataim-Sofim, i Efraims bergsbygd. Hans far hette Jeroham, hans farfar Elihu, hans farfarsfar Tohu, och hans farfars farfar hette Suf.2 Han hade två hustrur, Hanna och Peninna. Peninna hade fått barn men inte Hanna.3 Varje år reste Elkana till Silo för att tillbe herrarnas Herre och offra till honom. Där var Elis två söner, Hofni och Pinehas, Herrens präster.4 Varje gång Elkana offrade brukade han ge Peninna och hennes barn av offerköttet.5 Åt Hanna gav han dubbel tilldelning. Han älskade henne mycket, trots att Herren inte gett henne något barn.6 Peninna gjorde inte saken bättre genom att reta Hanna för hennes ofruktsamhet.7 Varje gång hände samma sak. Peninna hånade och skrattade åt Hanna medan de gick till Silo, och Hanna grät och tappade matlusten.8 "Vad är det, Hanna?" brukade Elkana fråga. "Varför äter du inte? Varför oroar du dig så mycket över att du inte kan få några barn? Du har ju mig. Är inte det bättre än tio söner?"9 En kväll i Silo, när de hade ätit tillsammans, gick Hanna till Herrens tält, där prästen Eli satt på sin vanliga plats vid sidan av ingången.10 Hanna var djupt bedrövad och grät medan hon bad till Herren.11 Och hon gav detta löfte: "Allsmäktige Gud, se till min sorg och svara på min bön och ge mig en son, så ska jag ge honom tillbaka till dig. Han ska tillhöra dig hela livet, och hans hår kommer aldrig att klippas."12-13 Eli lade märke till att hennes läppar rörde sig, men eftersom han inte hörde ett enda ljud förstod han inte att hon bad utan trodde att hon hade druckit sig full.14 "Måste du komma hit drucken?" frågade han. "Se till att du blir nykter!"15-16 "Nej, min herre, jag har inte druckit något", svarade hon. Men jag är ledsen och bekymrad, och därför har jag lagt fram allt som jag burit på inför Herren. Tro inte att jag är en dålig kvinna!"17 "Om det är på det sättet", sa Eli, "ska du fatta mod igen! Israels Gud ska svara på din bön, vad den än gäller!"18 "Tack, herre!" utbrast hon och gick lycklig och glad sin väg. Hon började att äta igen och såg inte längre så nedslagen ut.19-20 Nästa morgon var hela familjen tidigt uppe och gick till tabernaklet för att tillbe Herren än en gång. De återvände sedan hem till Rama. När Elkana låg med Hanna kom Herren ihåg hennes bön, och hon blev med barn och födde en son. Hon kallade honom Samuel, som betyder 'utbedd av Gud', för hon sa: "Jag bad till Herren att jag skulle få honom."21-22 Nästa gång det var dags för det årliga offret reste Elkana, Peninna och barnen till tabernaklet utan Hanna, för hon ville vänta. "Låt mig amma barnet en tid, så ska jag sedan ta honom till tabernaklet och lämna honom där", bad hon.23 Elkana samtyckte och sa: "Ja, vi gör det som du tycker är bäst, bara Herrens vilja får ske."Därför stannade hon hemma tills hon slutat amma barnet.24 Sedan tog hon honom till tabernaklet i Silo, fastän han fortfarande var mycket liten. Hon tog också med sig en tre år gammal tjur som offer, och en säck vete och lite vin.25 De slaktade tjuren, och sedan förde de pojken till Eli.26 "Min herre, kommer du ihåg mig?" frågade Hanna honom. "Jag är den kvinna som stod här bredvid dig och bad till Herren!27 Jag bad honom ge mig denne pojke, och Herren har svarat på min bön.28 Så länge han lever tillhör han Herren." Hon lämnade Samuel hos Eli och bad och prisade sedan Herren.

1 Samuelsboken 1

Gute Nachricht Bibel 2018

från Deutsche Bibelgesellschaft
1 In Ramatajim im Gebiet der Sippe Zuf im Bergland von Efraïm lebte ein Mann namens Elkana. Sein Vater hieß Jeroham, sein Großvater Elihu und sein Urgroßvater Tohu; der war ein Sohn des Efraïmiters Zuf. (1 Krön 6:11; 1 Krön 6:19)2 Elkana hatte zwei Frauen, Hanna und Peninna. Peninna hatte Kinder, aber Hanna war kinderlos. (1 Mos 25:21)3 Elkana ging einmal in jedem Jahr mit seiner Familie nach Schilo, um zum HERRN, dem Herrscher der Welt,[1] zu beten und ihm ein Opfer darzubringen. In Schilo versahen Hofni und Pinhas, die beiden Söhne von Eli, den Priesterdienst. (Jos 18:1)4 Beim Opfermahl gab Elkana seiner Frau Peninna und allen ihren Söhnen und Töchtern je einen Anteil vom Opferfleisch;5 Hanna aber bekam ein Extrastück, denn er liebte sie, obwohl der HERR ihr Kinder versagt hatte.6 Darauf begann Peninna regelmäßig zu sticheln und suchte Hanna wegen ihrer Kinderlosigkeit zu kränken.7 Das wiederholte sich jedes Jahr, wenn sie zum Heiligtum des HERRN gingen: Peninna kränkte Hanna so sehr, dass sie weinte und nichts essen konnte.8 Elkana fragte sie dann: »Hanna, warum weinst du? Warum isst du nichts? Was bedrückt dich? Hast du an mir nicht mehr als an zehn Söhnen?«9 Wieder einmal war es so geschehen. Als sie gegessen und getrunken hatten, stand Hanna auf und ging zum Eingang des Heiligtums.[2] Neben der Tür saß der Priester Eli auf seinem Stuhl.10 Hanna war ganz verzweifelt. Unter Tränen betete sie zum HERRN und machte ein Gelübde. Sie sagte:11 »HERR, du Herrscher der Welt, sieh doch meine Schande und hilf mir! Vergiss mich nicht und schenk mir einen Sohn! Ich verspreche dir dafür, dass er dir sein ganzes Leben lang gehören soll; und sein Haar soll niemals geschnitten werden.« (4 Mos 6:5)12 Hanna betete lange und Eli beobachtete sie. Er sah, wie sie die Lippen bewegte;13 aber weil sie still für sich betete, konnte er nichts hören. Darum hielt er sie für betrunken.14 »Wie lange willst du dich hier so aufführen?«, fuhr er sie an. »Schlaf erst einmal deinen Rausch aus!«15 »Nein, Herr«, erwiderte Hanna, »ich habe nichts getrunken; ich bin nur unglücklich und habe dem HERRN mein Herz ausgeschüttet.16 Denk nicht so schlecht von mir! Ich habe großen Kummer, ich bin ganz verzweifelt. Deshalb habe ich hier so lange gebetet.«17 »Geh in Frieden«, sagte Eli zu ihr, »der Gott Israels wird deine Bitte erfüllen.«18 Hanna verabschiedete sich und ging weg. Sie aß wieder und war nicht mehr traurig.19 Am nächsten Morgen standen Elkana und seine Familie früh auf, beteten noch einmal im Heiligtum des HERRN und kehrten dann heim nach Rama. Als Elkana das nächste Mal mit Hanna schlief, erhörte der HERR ihr Gebet.20 Sie wurde schwanger und gebar einen Sohn. Sie sagte: »Ich habe ihn vom HERRN erbeten«, und nannte ihn deshalb Samuel.[3]21 Im nächsten Jahr ging Elkana wieder mit seiner Familie nach Schilo. Er wollte dem HERRN das jährliche Opfer darbringen und dazu die besondere Opfergabe, die er ihm versprochen hatte.[4]22 Hanna ging diesmal nicht mit. Sie sagte zu ihrem Mann: »Sobald der Junge alt genug ist und ich ihn nicht mehr stillen muss,[5] bringe ich ihn in das Heiligtum des HERRN. Dann soll er für immer dort bleiben.«23 Elkana sagte zu ihr: »Tu, was du für richtig hältst! Bleib zu Hause, bis du ihn entwöhnt hast. Möge der HERR dann auch wahr machen, was er diesem Kind zugesagt hat!« So blieb Hanna daheim und versorgte ihren Sohn.24 Als sie Samuel entwöhnt hatte, brachte sie ihn zum Heiligtum des HERRN nach Schilo. Das Kind war noch sehr klein. Seine Mutter nahm auch einen dreijährigen Stier,[6] einen kleinen Sack[7] Weizenmehl und einen Krug Wein mit. (1 Mos 21:8; 4 Mos 15:8)25 Nachdem die Eltern den Stier geschlachtet hatten, brachten sie den Jungen zu Eli.26 »Verzeihung, mein Herr«, sagte Hanna, »so gewiss du lebst: Ich bin die Frau, die einmal an dieser Stelle stand und betete.27 Hier ist das Kind, um das ich damals Gott angefleht habe; er hat mein Gebet erhört.28 Auch ich will nun mein Versprechen erfüllen: Das Kind soll für sein ganzes Leben dem HERRN gehören.« Und alle warfen[8] sich zum Gebet vor dem HERRN nieder.