1Josef kastade sig över sin fars kropp och grät över honom och kysste honom.2Sedan bad han de läkare som tjänade honom att balsamera kroppen.3Detta tog hela fyrtio dagar, och landssorgen varade i sjuttio dagar.4När sorgetiden slutligen var över, gick Josef till Faraos hov och bad om en hälsning till Farao:5"Säg till Farao att min far fick mig att lova att föra hans kropp tillbaka till Kanaans land och begrava den där. Be om tillstånd för mig att få gå och begrava min far. Försäkra Farao att jag ska återvända så snart som möjligt."6Farao lovade honom detta. "Gå och begrav din far, som du lovat honom", sa han.7Då begav sig Josef iväg tillsammans med ett stort antal av Faraos rådgivare och assistenter, de var alla höga ämbetsmän i landet,8och alla Josefs släktingar, hans bröder och deras familjer. Men de lämnade sina små barn och alla hjordar kvar i Gosens land.9Många vagnar och ryttare och mycket folk följde alltså med Josef.10När de kom fram till Goren-Haatad, en tröskplats på andra sidan Jordan, höll de en högtidlig dödsklagan över Jakob, och Josef sörjde sin far i sju dagar.11Invånarna där, kananeerna, gav platsen ett nytt namn, Abel-Misraim, som betyder "Egyptiska sörjare", för de sa: "Detta är en plats som innebär djup sorg för dessa egyptier."12-13Sedan gjorde Israels söner som han hade befallt dem och bar hans kropp till Kanaans land och begravde den där i Makpelas grotta, den grotta nära Mamre, som Abraham hade köpt av hetiten Efron.
Josef tar väl hand om sina bröder
14Sedan återvände Josef till Egypten med sina bröder och alla dem som följt med honom för att begrava Israel.15Efter faderns död blev Josefs bröder misstänksamma. "Nu kommer Josef att ge igen för allt det onda vi har gjort mot honom", sa de.16-17Därför sände de bud till honom och sa: "Innan vår far dog sa han till oss att be dig förlåta oss allt ont vi har gjort mot dig. Vi, tjänare åt din fars Gud, ber dig att förlåta oss." När Josef läste meddelandet brast han i gråt.18Sedan kom hans bröder och föll ned inför honom och sa: "Vi är dina slavar."19Men Josef sa till dem: "Var inte rädda för mig. Jag är väl inte Gud, så att jag kan döma och straffa er.20Jag ser det så här: Det som var menat ont, förvandlade Gud till gott. Han har gett mig denna höga ställning som jag har i dag, för att många människors liv skulle kunna räddas.21Nej, var inte rädda. Jag ska själv ta hand om er och era familjer." Och han talade mycket vänligt till dem och tröstade dem.
Josef dör
22Josef och hans bröder och deras familjer blev alltså kvar i Egypten. Josef var 110 år gammal när han dog.23Han levde så länge att han fick se sin son Efraims barnbarn födas, och Manasses son Makirs barn fick han hålla i sin famn.24"Snart kommer jag att dö", sa Josef till sina bröder. "Men Gud ska nog komma och ta hand om er och föra er tillbaka till det land som han har lovat Abrahams och Isaks och Jakobs ättlingar."25Josef fick sina bröder att lova med en ed att de skulle ta hans kropp med sig tillbaka när de återvände till Kanaan.26Sedan dog Josef, 110 år gammal, och de balsamerade hans kropp och lade den i en kista i Egypten.
1Josef warf sich über seinen Vater, weinte um ihn und küsste ihn.2Dann befahl er den Ärzten, die in seinem Dienst standen, Jakob[1] einzubalsamieren.3Wie üblich brauchten sie dazu vierzig Tage. Ganz Ägypten trauerte um Josefs Vater siebzig Tage lang.4Danach wandte sich Josef an die Hofleute des Pharaos und sagte zu ihnen: »Wenn ihr mir eine Gunst erweisen wollt, dann richtet dem Pharao aus:5›Ich musste meinem Vater schwören, ihn im Land Kanaan beizusetzen, in dem Grab, das er selbst für sich vorbereitet hat. Deshalb möchte ich nun hinreisen und ihn zur letzten Ruhe betten, dann werde ich wieder zurückkommen.‹« (1 Mos 47:29)6Der Pharao ließ ihm antworten: »Mach es so, wie du es deinem Vater geschworen hast.«7Josef machte sich auf den Weg, und die hohen Beamten des Pharaos und alle führenden Männer Ägyptens begleiteten ihn.8Auch seine Brüder kamen mit, dazu alle aus dem Haus Josefs und aus der Großfamilie seines Vaters, nur die Kinder und die Gebrechlichen und das Vieh blieben in der Provinz Goschen zurück.9Sogar eine Abteilung Elitetruppen mit Streitwagen gab dem Toten das Geleit; es war ein gewaltiger Trauerzug.10Unterwegs hielten sie in Goren-Atad östlich des Jordans eine große Trauerfeier ab; sieben Tage lang ließ Josef seinen Vater beweinen.11Die Kanaaniter, die dort wohnten, wunderten sich und sagten zueinander: »Die Ägypter halten aber eine große Trauerfeier ab!« Deshalb heißt der Ort auch Abel-Mizrajim (Trauer der Ägypter).[2]12Dann erfüllten die Söhne Jakobs den letzten Wunsch ihres Vaters:13Sie brachten ihn in das Land Kanaan und bestatteten ihn östlich von Mamre in der Höhle auf dem Feld Machpela, die Abraham von dem Hetiter Efron als Grabstätte für seine Familie erworben hatte. (1 Mos 23:1)14Nachdem Josef seinen Vater beigesetzt hatte, kehrte er mit seinen Brüdern und allen, die ihn begleitet hatten, nach Ägypten zurück.
Der Mensch denkt, Gott lenkt
15Weil nun ihr Vater tot war, gerieten die Brüder Josefs in Sorge. »Wenn Josef uns nur nichts mehr nachträgt!«, sagten sie zueinander. »Sonst wird er uns jetzt heimzahlen, was wir ihm einst angetan haben.«16Sie ließen Josef ausrichten: »Dein Vater hat uns vor seinem Tod die Anweisung gegeben:17›Bittet Josef, dass er euch verzeiht und euch nicht nachträgt, was ihr ihm angetan habt.‹ Deshalb bitten wir dich: Verzeih uns unser Unrecht! Wir bitten dich bei dem Gott deines Vaters, dem auch wir dienen!« Als Josef das hörte, musste er weinen.18Danach gingen die Brüder selbst zu Josef, warfen sich vor ihm zu Boden und sagten: »Wir sind deine Sklaven!«19Aber Josef erwiderte: »Habt keine Angst! Ich werde doch nicht umstoßen, was Gott selbst entschieden hat!20Ihr hattet Böses mit mir vor, aber Gott hat es zum Guten gewendet; denn er wollte auf diese Weise vielen Menschen das Leben retten. Das war sein Plan, und so ist es geschehen. (1 Mos 45:5)21Habt also keine Angst! Ihr könnt euch auf mich verlassen, ich werde für euch und eure Familien sorgen.« So beruhigte Josef seine Brüder und gab ihnen wieder Mut.
Josefs Ende
22Josef blieb mit allen Nachkommen seines Vaters in Ägypten. Er wurde 110 Jahre alt23und sah noch die Enkel seines Sohnes Efraïm; er erlebte es auch noch, wie seinem Enkel Machir, dem Sohn Manasses, Söhne geboren wurden, und nahm sie feierlich in seine Sippe auf.[3]24Als Josef sein Ende kommen fühlte, sagte er zu seinen Brüdern: »Gott wird euch nicht vergessen. Er wird euch aus diesem Land wieder in das Land zurückbringen, das er Abraham, Isaak und Jakob mit einem Eid versprochen hat. (1 Mos 12:7)25Wenn das geschieht, dann nehmt auch meine Gebeine von hier mit.« Die Brüder[4] mussten es Josef schwören. (2 Mos 13:19; Jos 24:32; Heb 11:22)26Dann starb er im Alter von 110 Jahren. Sein Leichnam wurde einbalsamiert und in Ägypten in einen Sarg gelegt. (Syr 49:15)