1 Mosebok 44 | Nya Levande Bibeln

Nya Levande Bibeln

1 När bröderna var klara för hemresan befallde Josef sin husföreståndare att fylla alla deras säckar med så mycket säd de kunde föra med sig och sa till honom att lägga tillbaka de pengar som de hade betalat med överst i säckarna. 2 Josef gav också order om att hans egen silverbägare skulle läggas överst i Benjamins säck tillsammans med pengarna för säden. Husföreståndaren gjorde som han hade blivit tillsagd. 3 Bröderna steg upp i gryningen och gav sig iväg med sina tungt lastade åsnor. 4 När de hade kommit ett stycke från staden, sa Josef till sin husföreståndare: "Skynda dig efter dem! Stoppa dem och fråga varför de handlar på det här sättet mot mig, när jag, deras välgörare, har varit så god mot dem. 5 Fråga dem: 'Vad menar ni med att stjäla min husbondes personliga silverbägare, som han använder till att spå med? Fattar ni vad ni har gjort?' " 6 Husföreståndaren hann ifatt dem och sa till dem allt som han hade fått order om. 7 "Vad pratar du om egentligen?" frågade de. "Vilka slags människor tror du vi är, eftersom du kan anklaga oss för något så fruktansvärt? 8 Tog vi inte med oss tillbaka de pengar som vi hade funnit i säckarna? Varför skulle vi då stjäla silver eller guld från din husbondes hus? 9 Om du hittar denna bägare hos någon av oss, så ska han dö, och alla vi övriga är villiga att bli slavar åt din husbonde så länge vi lever." 10 "Det låter nog bra, men det räcker med att den som stal bägaren blir min slav", svarade mannen. "Ni andra går fria." 11 De tog snabbt ned sina säckar från åsneryggarna och öppnade dem. 12 Husföreståndaren började leta i den äldste broderns säck och gick sedan igenom de övrigas. Han hittade slutligen bägaren i Benjamins säck. 13 Då slet de sönder sina kläder i förtvivlan, lastade åsnorna igen och återvände till staden. 14 Josef var fortfarande hemma när Juda och hans bröder kom, och de föll ned på marken inför honom. 15 "Vad är det ni försöker göra?" frågade Josef. "Förstår ni inte att en man som jag vet vem som stal den?" 16 Juda svarade uppgivet: "Vad ska vi säga, herre? Hur kan vi be om nåd? Hur kan vi bevisa att vi är oskyldiga? Gud straffar oss för våra synder. Vi har alla återvänt för att bli dina slavar, både alla vi andra och han i vars säck bägaren återfanns." 17 "Nej", sa Josef. "Bara den som stal bägaren ska bli min slav. Resten av er kan återvända hem till er far." 18 Då steg Juda fram och sa: "Låt mig bara få säga en sak, herre. Ha tålamod med mig bara ett ögonblick, för jag vet att du kan döma mig omedelbart, som om du vore Farao själv. 19 Du frågade oss om vår far var i livet och om vi hade ytterligare någon bror, 20 och vi svarade: 'Ja, far lever. Han är nu en gammal man, och han har fått ett barn på gamla dagar, som nu är en ung man, och som hans far är mycket fäst vid. Han är den ende som är kvar av sin mors barn eftersom hans bror är död.' 21 Och du sa till oss: 'För hit honom, så att jag kan få se honom.' 22 Men vi sa: 'Herre, pojken kan inte lämna sin far, för då kommer hans far att dö.' 23 Men du sa till oss: 'Kom inte tillbaka hit, om ni inte har er yngste bror med er.' 24 Därför återvände vi till vår far och berättade för honom vad du hade sagt. 25 Och när han sa: 'Gå tillbaka och köp oss lite mat', 26 svarade vi: 'Vi kan absolut inte resa utan att ta vår yngste bror med oss.' 27 Då sa far till oss: 'Ni vet att min hustru Rakel fick två söner, och att 28 en av dem gick bort för att aldrig återvända, förmodligen söndersliten av vilda djur, för jag har aldrig sett honom sedan dess. 29 Om ni tar hans bror från mig och något ont drabbar honom också, kommer jag att dö av sorg.' 30 Herre, om jag nu går tillbaka till min far och pojken inte är med oss - jag känner far och vet hur fäst han är vid pojken - kommer han att dö, när han ser att pojken saknas. 31 Vi kommer att bli skyldiga till hans för tidiga död. 32 Herre, jag lovade min far att jag skulle ta hand om pojken. Jag sa till honom, att om jag inte hade honom med mig tillbaka, så skulle jag bära skulden för alltid. 33 Herre, låt mig stanna som slav i stället för pojken, och låt honom få återvända hem med sina bröder. 34 Hur skulle jag kunna återvända hem till far utan pojken? Skona mig från att behöva se min fars sorg och förtvivlan."

Gute Nachricht Bibel 2018

från Deutsche Bibelgesellschaft

Josef stellt seine Brüder auf die Probe

1 Später befahl Josef seinem Hausverwalter: »Fülle ihre Säcke mit Getreide. Gib ihnen so viel, wie sie gerade noch tragen können. Das Geld kommt wieder obenauf. 2 Und in den Sack des Jüngsten legst du dazu meinen Becher, du weißt, den silbernen!« Der Verwalter tat genau, was Josef befohlen hatte. 3 Früh am Morgen durften die Brüder mit ihren Eseln heimreisen. 4 Sie waren noch nicht weit von der Stadt entfernt, da befahl Josef seinem Hausverwalter: »Los, jag ihnen nach, und wenn du sie erreicht hast, sag zu ihnen: ›Warum habt ihr Gutes mit Bösem vergolten? 5 Ihr habt den Becher mitgenommen, aus dem mein Herr trinkt und aus dem er die Zukunft voraussagt! Da habt ihr ein schweres Unrecht begangen!‹« 6 Als der Verwalter sie eingeholt hatte, stellte er sie mit diesen Worten zur Rede. 7 »Wie kannst du uns das zutrauen?«, antworteten sie. »So etwas würde uns nie einfallen! 8 Das Geld, das wir in unseren Säcken fanden, haben wir aus dem Land Kanaan wieder mitgebracht – wie kämen wir darauf, aus dem Haus deines Herrn Silber oder Gold zu stehlen? 9 Wenn sich der Becher bei einem von uns findet, soll der Betreffende sterben, und wir anderen wollen deine Sklaven sein.« 10 »Gut«, sagte der Verwalter, »wir wollen sehen. Der, bei dem der Becher gefunden wird, soll mein Sklave sein; die andern können unbehelligt weiterreisen.« 11 So schnell sie konnten, luden sie ihre Säcke ab und öffneten sie. 12 Der Verwalter ging der Reihe nach vom Ältesten bis zum Jüngsten, und der Becher fand sich im Sack Benjamins. 13 Die Brüder zerrissen entsetzt ihre Kleider, beluden ihre Esel und kehrten allesamt in die Stadt zurück. 14 So kamen sie zu Josef, der in seinem Palast wartete, und warfen sich, Juda voran, vor ihm zu Boden. 15 »Was habt ihr euch dabei gedacht?«, herrschte Josef sie an. »Ihr musstet doch wissen, dass ein Mann wie ich so etwas mit Leichtigkeit herausfindet!«^[1] 16 »Was sollen wir sagen, Herr?«, ergriff Juda das Wort. »Womit könnten wir uns rechtfertigen? Gott hat unsere Schuld ans Licht gebracht. Wir alle sind jetzt deine Sklaven, genau wie der, bei dem sich der Becher gefunden hat.« 17 Aber Josef sagte: »So ungerecht werde ich nicht handeln! Der, bei dem der Becher gefunden wurde, soll mein Sklave sein; ihr anderen könnt in Frieden zu eurem Vater heimkehren.«

Juda tritt für seinen Bruder ein

18 Da trat Juda vor und sagte: »Herr, du bist so mächtig wie der Pharao! Erlaube mir, dass ich trotzdem das Wort an dich richte, und zürne mir nicht! 19 Das letzte Mal hast du uns gefragt: ›Habt ihr noch einen Vater oder Bruder?‹ 20 Und wir haben ehrlich geantwortet: ›Wir haben zu Hause noch einen alten Vater und einen Bruder, der ihm im Alter geboren wurde. Der Junge ist der Letzte von den beiden Söhnen seiner Mutter; der ältere ist tot, darum hängt der Vater so an seinem Jüngsten.‹ 21 Da befahlst du uns, ihn herzubringen; 22 aber wir gaben zu bedenken: ›Es wäre der Tod für unseren Vater, wenn er den Jungen hergeben müsste. Er muss bei seinem Vater bleiben.‹ 23 Doch du bestandest darauf: ›Ohne ihn dürft ihr mir nicht wieder unter die Augen kommen!‹ 24 Als wir nach Hause kamen, berichteten wir das alles unserem Vater. 25 Und als er uns dann wieder zum Getreidekauf hierher schicken wollte, 26 wandten wir ein: ›So können wir unmöglich reisen. Benjamin muss mit. Sonst dürfen wir uns vor dem Ägypter nicht mehr sehen lassen.‹ 27 Da sagte mein Vater, dein ergebener Diener: ›Ihr wisst doch, dass meine Lieblingsfrau mir nur zwei Söhne geboren hat. (1 Mos 30:22; 1 Mos 35:16) 28 Der eine ist fort, ein Raubtier muss ihn zerrissen haben; bis heute habe ich ihn nicht wiedergesehen. 29 Nun wollt ihr mir auch noch den zweiten nehmen. Ich bin ein alter Mann. Wenn ihm unterwegs etwas zustößt – der Kummer würde mich ins Grab bringen!‹ 30 So sprach mein Vater, dein ergebener Diener. Wenn wir nun zu ihm zurückkommen und er sieht, dass der Junge, an dem er so hängt, nicht bei uns ist, 31 wird er auf der Stelle tot umfallen. Dann haben wir es auf dem Gewissen, wenn unser alter Vater stirbt und mit Kummer beladen zu den Toten hinunter muss. 32 Außerdem habe ich mich dafür verbürgt, dass ich den Jungen wieder zurückbringe; ich habe die ganze Schuld auf mich genommen. 33 Erlaube mir also, Herr, dass ich anstelle des Jungen hier bleibe und dein Sklave werde. Ihn aber lass mit den anderen heimkehren! 34 Ich darf nicht ohne ihn zurückkommen. Ich könnte das Unglück nicht mit ansehen, das meinen Vater treffen würde.«