1 Kungaboken 2

Nya Levande Bibeln

från Biblica
1 När kung David kände att slutet för hans del var nära, förmanade han sin son Salomo:2 "Nu går jag snart dit varje människa på jorden måste gå en dag. Jag räknar med att du ska bli en värdig efterföljare.3 Lyd Guds lagar och vandra på hans vägar! Håll alla bud som är nedskrivna i Moses lag, så att du får framgång i allt vad du gör och vart du än vänder dig!4 Om du gör det, så ska Herren infria alla de löften han gav mig. Han sa att om mina barn och deras ättlingar ger akt på hur de vandrar och är trogna mot honom, så kommer alltid någon av dem att vara kung över Israel, och min kungaätt ska aldrig ta slut.5 Hör nu på vad jag säger! Du vet att Joab dödade mina två generaler Abner och Amasa. Han lät deras blod flyta som om de hade legat i krig med varandra.6 Du är en vis man och vet vad du bör göra, så låt honom inte dö i frid av hög ålder.7 Men var barmhärtig mot gileaditen Barsillais söner. Låt dem få vara ständiga gäster vid ditt bord, för de tog hand om mig när jag flydde från din bror Absalom.8 Och du kommer väl ihåg Simei, Geras son, benjaminiten från Bahurim? Han uttalade en fruktansvärd förbannelse över mig när jag var på väg till Mahanaim. När han sedan kom ner till mig vid Jordanfloden, lovade jag att inte döda honom.9 Men du är inte bunden vid det löftet! Du är en vis man och vet hur du ska göra. Visst är han gammal redan, men avsluta hans liv i förtid."10 Sedan dog David, och han begravdes i Jerusalem.11 Han hade regerat över Israel i fyrtio år, sju år i Hebron och trettiotre i Jerusalem.12 Salomo blev kung efter sin far David och satte sig på hans tron och hans makt ifrågasattes inte.13 En dag kom Haggits son Adonia på besök till Salomos mor Bat-Seba. "Har du kommit för att ge mig bekymmer?" frågade hon honom. "Nej", svarade han.14 "Jag kommer faktiskt bara för att be om en tjänst.""Säg vad du har på hjärtat!" sa hon.15 "Allting gick så bra för mig, och kungariket var mitt", sa Adonia. "Alla väntade att jag skulle bli den nye kungen. Men så ändrades plötsligt allting, och min bror blev kung, för det var så Herren ville ha det.16 Nu har jag en bön till dig, och avvisa mig inte!""Vad vill du?" frågade hon.17 "Be kung Salomo att han ger mig Abisag från Sunem till hustru, för dig visar han ju inte bort", svarade han.18 "Det ska jag göra", lovade Bat-Seba.19 Kungen reste sig när hon kom in för att tala med honom om Adonias önskan. Han bugade sig för henne och gav order om att man skulle hämta en tron åt henne och placera den vid hans högra sida.20 "Jag hoppas du inte visar bort mig, när jag nu kommer med en begäran till dig", sa hon."Vad gäller saken?" frågade han. "Du vet ju att jag inte kan vägra dig något."21 "Låt då din bror Adonia få Abisag till hustru", svarade hon.22 "Men vad menar du?" frågade han bestört och fortsatte: "Om jag skulle ge honom Abisag, som tillhörde min far, så vill han väl som min äldre bror ha riket nästa gång! Han och prästen Ebjatar och Joab skulle gärna ta över alltsammans!"23-24 Kung Salomo lovade då under ed att låta Adonia få betala med livet för sin fräckhet: "Jag svär vid den levande Guden, som har gett mig min far Davids tron och detta rike, att Adonia ska dö i dag."25 Sedan beordrade han Benaja att avrätta Adonia, och denne högg ner honom med sitt svärd.26 Till prästen Ebjatar sa kungen: "Gå tillbaka till ditt hem i Anatot. Du förtjänar att dö, men jag vill inte avrätta dig nu. Du bar ju Herrens ark under min fars regering, och du fick lida med honom under alla hans svårigheter."27 Men Salomo tvingade Ebjatar att lämna sin ställning som Herrens präst, och på så sätt gick Herrens ord vid Silo beträffande Elis ättlingar i uppfyllelse.28 När Joab, som hade varit med i Adonias kupp men inte hade slutit sig till Absalom, fick höra att Adonia var död, skyndade han sig till tabernaklet och grep tag om altarets horn.29 Salomo skickade Benaja för att avrätta honom också.30 Benaja gick in i tabernaklet och sa till Joab: "Kungen befaller dig att komma ut!""Nej, jag vill dö här", svarade han. Benaja återvände då till kungen för att få vidare instruktioner.31 "Gör som han vill", svarade kungen. "Döda honom vid altaret och begrav honom. Det kommer att befria mig och min fars hus från skuld på grund av hans meningslösa mord.32 Herren kommer att hålla honom personligen ansvarig för att utan min fars vetskap ha dödat två oskyldiga män, som dessutom var mer rakryggade än han själv. Min far hade ingen del i morden på Abner, överbefälhavaren för Israels armé, och på Amasa, överbefälhavaren för Juda armé.33 Skulden för detta ska för alltid vila över Joab och hans efterkommande, men sin frid ska Herren ge till David och hans efterkommande, hans tron och hans hus!"34 Benaja återvände till tabernaklet. Han dödade Joab, som sedan begravdes på sin egen mark i öknen.35 Sedan utsåg kungen Benaja till överbefälhavare och Sadok till präst i stället för Ebjatar.36-37 Kungen skickade därefter bud till Simei och lät säga: "Bygg dig ett hus här i Jerusalem och stanna här. Om du lämnar staden så är du dödsdömd. Ja, i det ögonblick som du går över bäcken Kidron kommer du att dö. Valet är ditt!"38 "Jag ska göra som du säger", svarade Simei. Simei bodde sedan ganska länge i Jerusalem.39 Men tre år senare rymde två av hans slavar till kung Akis i Gat. När Simei fick reda på var de befann sig,40 sadlade han sin åsna för att fara till Gat och besöka kungen. När han hade fått tag i sina slavar, tog han dem med sig tillbaka till Jerusalem.41 När Salomo fick höra att Simei hade återvänt till Jerusalem efter ett besök i Gat,42 skickade han bud efter honom och sa: "Befallde jag dig inte i Herrens namn att du skulle stanna i Jerusalem, och att du kunde lämna staden bara med livet som insats? Och vad svarade du? Jo, att du skulle göra som jag befallde.43 Varför har du då inte hållit vår överenskommelse?44 Tänk på allt ont som du gjorde mot min far, kung David! Herren ska hämnas på dig,45 men jag själv ska bli välsignad, och Davids ättlingar ska sitta på denna tron i all framtid!"46 På kungens befallning ledde sedan Benaja ut Simei och dödade honom. Salomos grepp om kungariket blev allt fastare.

1 Kungaboken 2

Gute Nachricht Bibel 2018

från Deutsche Bibelgesellschaft
1 Als David sein Ende nahen fühlte, sagte er zu seinem Sohn Salomo:2 »Meine Zeit ist abgelaufen. Nun kommt es darauf an, dass du deinen Mann stehst!3 Achte stets darauf, dass du so lebst, wie der HERR, dein Gott, es haben will. Befolge alle seine Gebote und Anweisungen, die im Gesetzbuch Moses aufgeschrieben sind. Dann wirst du Erfolg haben in allem, was du planst und unternimmst.4 Dann wird auch der HERR sein Versprechen halten, das er mir gegeben hat. Er sagte ja zu mir: ›Wenn deine Nachkommen mir treu bleiben und meine Gebote mit ganzem Herzen befolgen, dann wird auf dem Thron Israels stets einer aus der Familie Davids sitzen.‹« (2 Sam 7:12)5 »Noch etwas«, fuhr David fort: »Du erinnerst dich, was mein Heerführer Joab mir angetan hat. Er hat die beiden Heerführer Israels, Abner und Amasa, heimtückisch ermordet. Mitten im Frieden hat er sich dabei mit Blut besudelt wie in einer Schlacht. (2 Sam 3:26; 2 Sam 20:10)6 Du wirst in deiner Weisheit dafür sorgen, dass er seine gerechte Strafe bekommt. So alt er ist, er darf keines natürlichen Todes sterben!7 Aber sei freundlich zu den Söhnen von Barsillai, dem Mann aus Gilead! Sorge für sie, denn sie haben auch mich versorgt, als ich vor deinem Bruder Abschalom fliehen musste. (2 Sam 17:27)8 Dann ist da auch noch Schimi aus Bahurim vom Stamm Benjamin. Als ich damals nach Mahanajim floh, hat er mich beschimpft und verflucht. Bei meiner Rückkehr kam er mir voll Reue an den Jordan entgegen; da habe ich ihm geschworen, ihn nicht zu töten. (2 Sam 16:5)9 Aber jetzt muss er seine Strafe finden. Du hast Weisheit genug, um zu wissen, was du mit ihm tun musst. So alt er ist, er muss eines gewaltsamen Todes sterben!«10 Bald darauf starb David und wurde in der Davidsstadt beigesetzt.11 Vierzig Jahre lang hatte er als König über Israel regiert, davon sieben in Hebron und dreiunddreißig in Jerusalem. (2 Sam 5:4)12 Salomo wurde sein Nachfolger und er hatte die Herrschaft fest in der Hand.13 Eines Tages kam Adonija zu Salomos Mutter Batseba. »Was führt dich her?«, fragte sie ihn. »Ist etwas passiert?«14 »Nein«, erwiderte Adonija, »aber ich habe eine Bitte.« »Sprich nur!«, sagte sie15 und er begann: »Du weißt, mir stand eigentlich der Königsthron zu, und ganz Israel hatte erwartet, dass ich der neue König würde. Aber es ist anders gekommen und das Königtum ist meinem Bruder zugefallen. Der HERR hat es so gewollt.16 Nun habe ich nur eine einzige Bitte; schlage sie mir nicht ab!« »Was ist es denn?«, fragte Batseba17 und er antwortete: »Lege bei König Salomo ein Wort für mich ein, dass er mir Abischag von Schunem zur Frau gibt. Dir wird er es bestimmt nicht verweigern.« (1 Kung 1:3)18 »Gut«, sagte Batseba, »ich will mit dem König reden.«19 Sie ging zu König Salomo, um ihm die Bitte Adonijas vorzutragen. Der König stand auf, ging ihr entgegen und verneigte sich tief vor ihr. Dann setzte er sich auf seinen Thron und ließ zu seiner rechten Seite einen Thronsessel für seine Mutter aufstellen.20 »Ich habe eine kleine Bitte an dich«, begann sie; »schlag sie mir nicht ab!« »Sprich sie ruhig aus, Mutter«, erwiderte der König, »ich werde dir nichts verweigern.«21 Batseba sagte: »Könnte nicht Abischag von Schunem deinem Bruder Adonija zur Frau gegeben werden?«22 König Salomo fuhr auf und sagte zu ihr: »Warum bittest du für Adonija nur um Abischag von Schunem? Bitte doch gleich um den Königsthron! Er ist schließlich mein älterer Bruder! Der Priester Abjatar und der Heerführer Joab hätten sicher nichts dagegen einzuwenden!«23 Dann schwor er: »Gott soll mich strafen, wenn Adonija diese Bitte nicht mit seinem Leben büßt!24 So gewiss der HERR lebt, der mich auf den Thron meines Vaters David gebracht und zum König eingesetzt hat, der HERR, der sein Wort gehalten und mir und meinen Nachkommen das Königtum gegeben hat: Noch heute wird Adonija sterben!«25 König Salomo schickte Benaja, den Sohn von Jojada, hin und der stach Adonija nieder. (2 Sam 8:18)26 Zum Priester Abjatar sagte der König: »Geh in deine Heimatstadt Anatot und bewirtschafte deine Felder! Eigentlich hast du den Tod verdient. Aber dir war unter meinem Vater die Bundeslade des HERRN anvertraut und du hast auch alle Leiden meines Vaters mit ihm geteilt.« (1 Sam 22:20)27 Damit entzog er Abjatar das Recht, dem HERRN als Priester zu dienen. So traf ein, was der HERR einst in Schilo der Familie des Priesters Eli angekündigt hatte. (1 Sam 2:27)28 Joab hörte, was geschehen war. Er war einst nicht zu Abschalom übergegangen, hatte sich aber diesmal auf die Seite Adonijas gestellt. Deshalb floh er zum Zelt des HERRN und ergriff schutzsuchend die Hörner des Altars. (1 Kung 1:7; 1 Kung 1:51)29 Als König Salomo es erfuhr, schickte er einen Boten und ließ Joab fragen: »Warum hast du dich zum Altar geflüchtet?« »Ich fürchtete deine Rache«, antwortete Joab, »deshalb suchte ich Schutz beim HERRN.« Als das König Salomo gemeldet wurde,[1] gab er Benaja den Befehl: »Geh hin und töte ihn!«30 Benaja ging zum Zelt des HERRN und sagte zu Joab: »Der König befiehlt: ›Verlass diesen Ort!‹« »Nein«, erwiderte Joab, »hier will ich sterben.« Benaja ging zum König und berichtete, was Joab ihm geantwortet hatte.31 »Tu, was er verlangt«, sagte der König. »Stoße ihn nieder und bestatte ihn. So sorgst du dafür, dass die Strafe für seine Untaten nicht mich und die Familie meines Vaters trifft. (1 Kung 2:5)32 Er allein trägt die Schuld daran; sein Blut finde keinen Rächer! Denn er hat zwei unschuldige Männer umgebracht, die ihn an Treue und Rechtschaffenheit weit übertrafen. Abner, den Heerführer Israels, und Amasa, den Heerführer Judas, hat er ermordet, ohne dass mein Vater das Geringste davon wusste.33 Dafür soll Joab büßen und auch noch seine Nachkommen zu allen Zeiten. Aber die Nachkommen Davids, alle, die ihm jemals auf seinen Thron folgen, möge der HERR vor allem Unglück bewahren.«34 So ging Benaja zum Altar und erstach Joab. Auf seinem Besitz in der Steppe bei Betlehem[2] wurde er bestattet. (2 Sam 3:29)35 Der König machte Benaja an Joabs Stelle zum Heerführer und den Priester Zadok setzte er an die Stelle Abjatars. (1 Kung 4:2)36 König Salomo ließ Schimi aus Bahurim zu sich rufen und befahl ihm: »Bau dir ein Haus in Jerusalem und wohne dort! Du darfst die Stadt unter keinen Umständen verlassen. (2 Sam 16:5)37 Sobald du deinen Fuß über den Bach Kidron setzt, musst du sterben. Du allein trägst dann die Schuld daran; dein Blut findet keinen Rächer. Das lass dir gesagt sein!«38 »Ich bin damit einverstanden«, sagte Schimi. »Ich werde tun, was mein Herr und König befiehlt.« Schimi wohnte schon drei Jahre in Jerusalem,39 da entliefen ihm eines Tages zwei Sklaven und flohen zum König von Gat, zu Achisch, dem Sohn von Maacha. Als Schimi hörte, dass die beiden in Gat waren, (1 Sam 21:11; 1 Sam 27:2)40 sattelte er seinen Esel, ritt zu König Achisch und holte seine Sklaven zurück.41 Man meldete Salomo: »Schimi hat die Stadt verlassen! Er ist nach Gat geritten und wieder zurückgekehrt.«42 Der König ließ ihn holen und sagte zu ihm: »Ich habe dich gewarnt und dir gesagt: ›Sobald du die Stadt verlässt, musst du sterben.‹ Und du hast geantwortet: ›Ich bin einverstanden; ich gehorche.‹ Ich habe dich sogar beim HERRN schwören lassen, dass du es nicht tun wirst.43 Warum hast du deinen Eid gebrochen und meinen Befehl missachtet?44 Im Übrigen weißt du ganz genau, was du meinem Vater David angetan hast. Dafür lässt der HERR dich jetzt büßen.45 Mich aber möge er segnen; er lasse das Königshaus Davids für alle Zeiten bestehen.« (2 Sam 7:16)46 Der König gab Benaja den Befehl, und der ging mit Schimi hinaus und erstach ihn. Nun war das Königtum fest in der Hand Salomos.