1En bön av gudsmannen Mose. Herre, så länge människan funnits har du varit vår tillflykt!2Innan bergen skapades, innan jorden formades, fanns du, Gud, utan början och utan slut.3Du talar och människan blir åter jord.4Tusen år är för dig bara som gårdagen! Ja, de är som en enda timme!5-6Vi sveper fram på tidens vågor, lika snabbt som en rasande flod, och vi försvinner lika snabbt som en dröm när man vaknar. Vi liknar gräset, som växer upp och är grönt på morgonen men som vissnar ner och dör innan kvällen.7Ja, genom din vrede förgås vi, och snabbt är det ute med oss.8Vår synd ligger öppen för dig, ja, till och med våra mest hemliga synder har du dragit fram i ljuset.9Inte undra på att åren känns långa och tunga när du blir vred på oss, och att alla våra dagar är fyllda av suckar!10Vi blir sjuttio år, en del kanske till och med blir åttio. Men också våra bästa år är ofta tomma och problemfyllda. Snart försvinner de och vi är borta.11Vem kan förstå hur väldig din vrede är? Vem av oss fruktar dig som han borde?12Lär oss att räkna våra dagar, och lär oss förstå hur korta de är. Hjälp oss att använda dem på bästa sätt.13Herre, kom och välsigna oss! Eller hur länge tänker du dröja? Var inte förargad på oss längre!14Visa oss din godhet i vår tidigaste ungdom, ja, ge oss glädje till livets slut.15Ge oss glädje som uppväger alla de olyckor som har drabbat oss! Byt de onda åren mot goda.16Låt oss få se dina under igen. Låt våra barn få se din härlighet och de kraftgärningar som du visade under gångna tider.17Ja, Herre, vår Gud, visa oss din godhet och låt oss bli framgångsrika i allt vad vi gör!
1Ein Bittgebet des Mose, des Mannes Gottes.
O Herr, du warst uns Wohnung
von Geschlecht zu Geschlecht.2Ehe geboren wurden die Berge, /
ehe du unter Wehen hervorbrachtest Erde und Erdkreis,
bist du Gott von Ewigkeit zu Ewigkeit.3Zum Staub zurückkehren lässt du den Menschen,
du sprichst: Ihr Menschenkinder, kehrt zurück! (Ps 146:4)4Denn tausend Jahre sind in deinen Augen wie der Tag, der gestern vergangen ist,
wie eine Wache in der Nacht. (2 Pet 3:8)5Du raffst sie dahin, sie werden wie Schlafende.
Sie gleichen dem Gras, das am Morgen wächst: (Job 14:2; Ps 37:2; Ps 58:8; Ps 102:12; Ps 103:15; Jes 40:6)6Am Morgen blüht es auf und wächst empor,
am Abend wird es welk und verdorrt.7Ja, unter deinem Zorn schwinden wir hin,
durch deine Zornesglut werden wir starr vor Schrecken.8Unsere Sünden hast du vor dich hingestellt,
unsere verborgene Schuld in das Licht deines Angesichts. (Ps 109:15; Hos 7:2)9Ja, unter deinem Grimm gehen all unsere Tage dahin,
wir beenden unsere Jahre wie einen Seufzer. (Job 7:6; Job 14:1; Ps 39:6; Ps 89:48; Ps 102:12; Ps 109:23; Ps 144:4; Pred 6:12; Vish 2:5)10Die Zeit unseres Lebens währt siebzig Jahre,
wenn es hochkommt, achtzig.
Das Beste daran ist nur Mühsal und Verhängnis,
schnell geht es vorbei, wir fliegen dahin. (1 Mos 6:3; Syr 18:9)11Wer erkennt die Macht deines Zorns
und fürchtet deinen Grimm?[1]12Unsere Tage zu zählen, lehre uns!
Dann gewinnen wir ein weises Herz. (Ps 39:5)13Kehre doch um, HERR! - Wie lange noch?
Um deiner Knechte willen lass es dich reuen!14Sättige uns am Morgen mit deiner Huld!
Dann wollen wir jubeln und uns freuen all unsre Tage. (Ps 46:6; Ps 143:8; Klag 3:23)15Erfreue uns so viele Tage, wie du uns gebeugt hast,
so viele Jahre, wie wir Unheil sahn.16Dein Wirken werde sichtbar an deinen Knechten
und deine Pracht an ihren Kindern. (Jes 5:12)17Güte und Schönheit des Herrn, unseres Gottes, sei über uns! /
Lass gedeihen das Werk unserer Hände,
ja, das Werk unserer Hände lass gedeihn!