1-2Herre, min frälsnings Gud, jag har gråtit inför dig dag och natt.3Hör nu mina böner, lyssna till mitt rop!4Mitt liv är fyllt av svårigheter, och jag är mer död än levande.5Alla tror att jag snart ska dö, så svag är jag.6De har lämnat mig här för att dö, precis som man gör med dem som har fallit på slagfältet. Jag är bortglömd och får ingen hjälp.7Du har kastat in mig i det djupaste mörker.8Din vrede vilar tung över mig. Våg efter våg väller över mig.9Mina vänner avskyr mig och har gått ifrån mig. Jag är fångad i en fälla och finner ingen utväg.10Jag kan inte längre se på grund av all gråt. Varje dag ropar jag till dig om hjälp. Herre, jag sträcker mina händer till dig och ber om barmhärtighet.11Snart kommer det att vara för sent! Vilken nytta gör dina under när jag ligger i graven? Hur ska jag då kunna prisa dig?12Kan de som ligger i graven tala om din kärlek? Kan de förkunna din trofasthet?13Kan mörkret tala om dina under? Kan någon i de glömdas land tala om din hjälp?14Herre, jag ber för mitt liv, och tidigt varje morgon ropar jag till dig.15Herre, varför har du förkastat mig? Varför vänder du ditt ansikte från mig och ser åt ett annat håll?16Ända från min ungdom har jag varit sjuklig och nära döden. Jag är hjälplös när du straffar mig och orkar inte mer.17Din rasande vrede har krossat mig. Den kramar sönder mig.18Den håller mig i sitt grepp dagen lång.19Mina vänner och bekanta som älskade mig är borta, och överallt ser jag bara mörker.
1Ein Lied. Ein Psalm der Korachiter. Für den Chormeister. Nach der Weise Krankheit zu singen. Ein Weisheitslied Hemans, des Esrachiters.2HERR, du Gott meiner Rettung,
am Tag und in der Nacht schrei ich vor dir. (Ps 77:3)3Lass mein Bittgebet vor dein Angesicht kommen,
neige dein Ohr meinem Rufen! (Ps 17:6; Ps 119:170)4Denn mit Leid ist meine Seele gesättigt,
mein Leben berührt die Totenwelt. (Job 17:1; Job 33:22)5Schon zähle ich zu denen, die hinabsteigen in die Grube,
bin wie ein Mensch, in dem keine Kraft mehr ist. (Ps 143:7)6Ausgestoßen unter den Toten,
wie Erschlagene, die im Grab liegen,
derer du nicht mehr gedenkst,
abgeschnitten sind sie von deiner Hand.[1]7Du brachtest mich in die unterste Grube,
in Finsternisse, in Tiefen.8Auf mir lastet dein Grimm,
mit all deinen Wogen drückst du mich nieder. [Sela][2] (Ps 42:8)9Entfernt hast du von mir meine Vertrauten,
zum Abscheu machtest du mich ihnen.
Gefangen bin ich und komm nicht heraus. (Ps 31:12)10Mein Auge erlischt vor Elend.
Den ganzen Tag, HERR, ruf ich zu dir,
ich strecke nach dir meine Hände aus.11Wirst du an den Toten Wunder tun,
werden Schatten aufstehn, um dir zu danken? [Sela] (Ps 6:6)12Erzählt man im Grab von deiner Huld,
von deiner Treue im Totenreich?13Werden deine Wunder in der Finsternis erkannt,
deine Gerechtigkeit im Land des Vergessens?14Ich aber, HERR, ich schreie zu dir um Hilfe,
am Morgen komme zu dir mein Bittgebet. (Ps 5:4)15Warum, HERR, verstößt du mich,
verbirgst vor mir dein Angesicht? (Job 13:24)16Elend bin ich, ein Sterbender von Jugend an,
ich trage deine Schrecken und erstarre. (Job 6:4; Job 20:25)17Über mich fuhr dahin die Glut deines Zorns,
deine Schrecken haben mich vernichtet.18Sie umfluten mich den ganzen Tag wie Wasser,
sie dringen auf mich ein von allen Seiten. (Ps 42:8)19Entfernt hast du von mir Freunde und Nachbarn,
mein Vertrauter ist nur noch die Finsternis. (Job 17:13; Ps 31:12)