Ordspråksboken 1 | Nya Levande Bibeln

Nya Levande Bibeln

Det värdefulla med ordspråk

1 Dessa ordspråk skrevs av Salomo, Davids son och kung i Israel. 2 Han skrev dem för att undervisa sitt folk om hur de skulle leva och uppträda i olika situationer. 3 Han ville att de skulle vara förståndiga, rättvisa och uppriktiga i allt de gjorde. 4 "Jag vill göra de enkla människorna visa", sa han. "Jag vill visa de unga att de kan lösa sina problem med kunskap och förstånd. 5-6 Jag vill att de som redan är visa ska bli ännu visare och bli dugliga ledare genom att utforska den djupa innebörden i dessa sanningens guldkorn." 7-9 Hur blir en människa vis? Första steget är att lita på Herren och visa respekt för honom! Bara människor utan förnuft vägrar att ta emot undervisning. Lyssna till dina föräldrar! Vad du lär dig av dem ska komma dig väl till pass i livet. Det kommer att ge dig stor ära. 10 Om de ogudaktiga säger till dig: "Kom och bli en av oss", så vänd dem ryggen! 11 "Vi ska lägga oss i bakhåll och råna och döda folk", säger de. 12 "Vi ska behandla goda och onda på samma sätt. 13 Vilket byte vi kommer att få! Vi kommer att bli rika! 14 Kom med oss, så ska vi dela allt lika." 15 Gör det inte, min son! Håll dig långt borta från sådana människor, 16 för brott är det enda de har i huvudet, och de drar sig inte för att döda. 17 När en fågel upptäcker att du tänker fånga den med ett nät, håller den sig borta, 18 men det gör inte sådana människor. Därför faller de i sin egen grop. De lägger ut snaror för sina egna liv. 19 En våldsam död är det öde som väntar alla dem som ägnar sig åt våld.

Vishetens röst

20 Visheten ropar högt på gatorna för att man ska lyssna. 21 Hon ropar till folket på gator och torg och varhelst de samlas: 22 "Era stollar", ropar hon, "hur länge ska ni fortsätta att bete er som dårar? Hur länge ska ni håna visheten och kämpa mot sanningen? 23 Kom hit och lyssna till mig! Jag ska ge er goda råd och dela med mig av min kunskap till er. 24 Jag har ropat på er ofta, men ni har inte lyssnat till mig. Jag har försökt hjälpa er, men ni har alltid avvisat mig. 25 Ni har nonchalerat mina råd och min tillrättavisning. 26 En dag kommer olycka över er, och då ska jag skratta åt er! Jag ska håna er när ni råkar illa ut! 27 När fruktan griper er och när svårigheterna är större än vad ni kan bära, 28 då kommer jag inte att svara på era rop om hjälp. Då kommer det att vara för sent, hur ivrigt ni än söker mig. 29 Ni blundade för sanningen och valde att inte tillbe och lita på Herren. 30 Ni vände mig ryggen och avvisade mina råd. 31 Därför får ni vad ni förtjänar och måste ta konsekvenserna av ert handlande. 32 Ni vände er bort från mig, och er självbelåtenhet blir er död. 33 Men alla som lyssnar till mig ska leva i frid och trygghet och behöver inte vara rädda för något."

Einheitsübersetzung 2016

från Katholisches Bibelwerk

PROLOG DES BUCHES

1 Sprichwörter Salomos, des Sohnes Davids, des Königs von Israel: (Ords 10:1; Ords 25:1) 2 um Weisheit und Erziehung kennenzulernen, / um kundige Rede zu verstehen, 3 um Erziehung zur Einsicht zu erlangen: / Gerechtigkeit, Rechtssinn und Redlichkeit, (Ords 2:9) 4 um Unerfahrenen Klugheit zu verleihen, / der Jugend Kenntnis und Umsicht. 5 Der Weise höre und vermehre sein Wissen, / der Verständige lerne kluge Führung, 6 um Sprichwort und Gleichnis zu verstehen, / die Worte von Weisen und ihre Rätsel. 7 Die Furcht des HERRN ist Anfang der Erkenntnis, / nur Toren verachten Weisheit und Erziehung. (Ps 111:10; Ords 9:10; Ords 31:30; Syr 1:14)

Ps 111:10Ords 9:10Ords 31:30Syr 1:14

ERSTE SAMMLUNG

8 Höre, mein Sohn, auf die Mahnung des Vaters / und die Unterweisung deiner Mutter verwirf nicht! (Ords 4:1; Ords 6:20; Ords 31:1) 9 Sie sind ein schöner Kranz auf deinem Haupt / und eine Kette für deinen Hals. 10 Mein Sohn, wenn dich Sünder locken, / dann folg ihnen nicht, 11 wenn sie sagen: / Geh mit uns, / wir wollen auf Blut lauern, / dem Arglosen ohne Grund nachstellen; 12 wie die Unterwelt wollen wir sie lebendig verschlingen, / Menschen in ihrer Kraft, als wären sie dem Grab verfallen. (Ps 124:3) 13 Manch kostbares Stück werden wir finden, / mit Beute unsere Häuser füllen. 14 Wirf dein Los in unserm Kreis, / gemeinsam sei uns der Beutel! 15 Mein Sohn, geh nicht mit ihnen, / halte deinen Fuß fern von ihrem Pfad! (Ps 1:1) 16 Denn ihre Füße laufen dem Bösen nach, / sie eilen, Blut zu vergießen. (Jes 59:7; Rom 3:15) 17 Umsonst wird das Netz ausgespannt / vor den Augen aller Vögel; 18 sie aber lauern auf ihr eigenes Blut, / sie stellen ihrem eigenen Leben nach. 19 So sind die Wege all derer, die unrechten Gewinn machen wollen: / Er nimmt seinen Besitzern das Leben. 20 Die Weisheit ruft laut auf der Straße, / auf den Plätzen erhebt sie ihre Stimme. (Ords 8:1; Syr 24:1) 21 Im größten Lärm ruft sie, / an den Stadttoren hält sie ihre Reden: 22 Wie lang noch, ihr Törichten, liebt ihr Betörung, / gefällt den Zuchtlosen ihr dreistes Gerede, / hassen die Toren Erkenntnis? 23 Wendet euch meiner Mahnung zu! / Dann will ich auf euch meinen Geist ausgießen / und meine Worte euch kundtun. 24 Als ich rief, habt ihr euch geweigert, / meine drohende Hand hat keiner beachtet; (Jes 50:2) 25 jeden Rat, den ich gab, habt ihr ausgeschlagen, / meine Mahnung gefiel euch nicht. 26 Darum werde auch ich lachen, wenn euch Unglück trifft, / werde spotten, wenn Schrecken über euch kommt, (Ps 2:4) 27 wenn der Schrecken euch wie ein Unwetter naht / und wie ein Sturm euer Unglück hereinbricht, / wenn Not und Drangsal euch überfallen. (Jer 23:19) 28 Dann werden sie nach mir rufen, doch ich antworte nicht; / sie werden mich suchen, aber nicht finden. 29 Weil sie die Einsicht hassten / und nicht die Furcht des HERRN wählten, 30 meinen Rat nicht wollten, / meine ganze Mahnung missachteten, 31 sollen sie nun essen von der Frucht ihres Weges / und von ihren Plänen sich sättigen. 32 Denn die Abtrünnigkeit der Törichten ist ihr Tod, / die Sorglosigkeit der Toren ist ihr Verderben. 33 Wer aber auf mich hört, wohnt in Sicherheit, / ihn stört kein böser Schrecken. (3 Mos 25:18; 5 Mos 12:10)