1Det förargade Jona mycket att Gud ändrade sina planer,2och han klagade inför Herren över det: "Detta är precis vad jag trodde du skulle göra, Herre, när jag var hemma i mitt eget land och du första gången sa till mig att gå hit. Det var därför som jag försökte komma undan och ge mig i väg till Tarsis, för jag visste ju att du var en nådig och barmhärtig Gud, som sällan blir vred men är god och omtänksam. Jag visste hur lätt det skulle vara för dig att ändra dina planer på att förgöra detta folk.3Döda mig nu, Herre! Jag vill bara dö nu när inget av det jag sa till dem kommer att hända."4Då sa Herren: "Är det verkligen rätt att bli arg för den sakens skull?"5Jona blev stött och gick ut till en plats öster om staden. Där gjorde han ett tak av löv för att få lite skugga medan han satt och väntade på vad som skulle hända med staden.6Herren lät då en ricinbuske växa upp och ge Jona skugga under sina stora löv. Jona blev glad och tacksam över busken.7Men nästa morgon såg Gud till att maskar åt av busken som snart vissnade och dog.8När solen var som hetast befallde Gud en östanvind att blåsa på Jona, och den brände hans huvud tills han inte längre härdade ut utan bara önskade sig döden:"Döden måste vara bättre än det här", klagade han.9Då sa Gud till Jona: "Är det verkligen rätt av dig att bli så upprörd över att busken dog?""Ja, det är det! Jag är så arg att jag kan dö", svarade Jona.10Då sa Herren: "Du tycker synd om dig själv när busken som skuggar dig vissnar ner och dör, trots att du inte själv har gjort ett dugg för att den skulle växa där.11Varför skulle jag då inte få förbarma mig över Nineves 120.000 invånare, som lever i ett djupt andligt mörker, och all den boskap som också finns där? Visst har jag rätt att tänka på dem och deras väl!"
1Das missfiel Jona ganz und gar und er wurde zornig.2Er betete zum HERRN und sagte: Ach HERR, habe ich das nicht schon gesagt, als ich noch daheim war? Eben darum wollte ich ja nach Tarschisch fliehen; denn ich wusste, dass du ein gnädiger und barmherziger Gott bist, langmütig und reich an Huld und dass deine Drohungen dich reuen. (2 Mos 34:6; Joel 2:13)3Darum, HERR, nimm doch nun mein Leben von mir! Denn es ist besser für mich zu sterben als zu leben. (4 Mos 11:15; 1 Kung 19:4)4Da erwiderte der HERR: Ist es recht von dir, zornig zu sein?5Da verließ Jona die Stadt und setzte sich östlich vor der Stadt nieder. Er machte sich dort ein Laubdach und setzte sich in seinen Schatten, um abzuwarten, was mit der Stadt geschah.6Da ließ Gott, der HERR, einen Rizinusstrauch über Jona emporwachsen, der seinem Kopf Schatten geben und seinen Ärger vertreiben sollte. Jona freute sich sehr über den Rizinusstrauch. (1 Kung 19:4)7Als aber am nächsten Tag die Morgenröte heraufzog, schickte Gott einen Wurm, der den Rizinusstrauch annagte, sodass er verdorrte.8Und als die Sonne aufging, schickte Gott einen heißen Ostwind. Die Sonne stach Jona auf den Kopf, sodass er fast ohnmächtig wurde. Da wünschte er zu sterben und sagte: Es ist besser für mich zu sterben als zu leben.9Gott aber sagte zu Jona: Ist es recht von dir, wegen des Rizinusstrauches zornig zu sein? Er antwortete: Ja, es ist recht, dass ich zornig bin und mir den Tod wünsche.10Darauf sagte der HERR: Du hast Mitleid mit einem Rizinusstrauch, für den du nicht gearbeitet und den du nicht großgezogen hast. Über Nacht war er da, über Nacht ist er eingegangen.11Soll ich da nicht Mitleid haben mit Ninive, der großen Stadt, in der mehr als hundertzwanzigtausend Menschen leben, die zwischen rechts und links nicht unterscheiden können - und außerdem so viel Vieh? (5 Mos 1:39; Ps 36:7)