Jona 1 | Nya Levande Bibeln :: ERF Bibleserver

Nya Levande Bibeln

Jona flyr från Gud

1 Jona, Amittais son, fick detta budskap från Herren: 2 "Gå till den stora staden Nineve och meddela detta från mig, Herren: 'Jag tänker förstöra dig, för din ondska når ända upp till mig!' " 3 Men Jona var rädd för att gå till Nineve, så han försökte gömma sig för Herren. Han gick ner till kusten, till hamnen i Jafo, där han såg ett fartyg som just skulle segla till Tarsis. Han betalade för sig och gick ombord i förhoppningen att kunna fly till Tarsis och gömma sig för Herren. 4 När fartyget hade kommit ut på öppet vatten sände Herren plötsligt en så våldsam storm att fartyget var nära att gå under. 5 Sjömännen ombord blev rädda och var och en ropade desperat till sin gud om hjälp. För att lätta skeppet lämpade de lasten överbord. Men under allt detta låg Jona nere i skeppet och sov djupt. 6 Kaptenen gick då ner till honom och röt: "Vad menar du med att ligga här? Hur kan du ligga och sova på det här sättet, när vi är nära att gå under? Upp med dig och be till din gud du också. Han kanske hör oss och kan rädda oss!" 7 Besättningen bestämde sig då för att kasta lott för att se vem som kunde vara skyldig till deras olycka. "Vem har retat gudarna och orsakat stormen?" skrek de. När de kastade lott föll lotten på Jona. 8 "Vad har du gjort?" frågade de. "Varför har vi råkat ut för den här fruktansvärda stormen? Vem är du? Vad har du för arbete? Från vilket land och folk kommer du?" 9-10 Han svarade: "Jag är jude. Jag tillber Herren, himlens Gud, som har skapat jord och hav." Men han berättade också att han var på flykt undan Herren. När männen hörde detta darrade de av rädsla, allt medan stormen tilltog i styrka. De ropade ilsket till Jona: 11 "Varför gjorde du så? Vad ska vi göra för att lugna stormen?" 12 "Kasta mig i havet", sa Jona uppgivet. "Då kommer det att bli lugnt igen. Jag vet att det är mitt fel att stormen kommit över oss." 13 Sjömännen gjorde ett sista försök att ro mot land, men de orkade inte. Vinden hade tilltagit ännu mer. 14 Då ropade de till Herren: "Herre, vi vill inte dö för den här mannens synder. Gör oss inte ansvariga för hans död, för detta är inte vårt fel. Du har sänt stormen över honom, och till det har du säkert dina goda skäl!" 15 Sedan tog de Jona och kastade honom överbord. Havet blev genast lugnt! 16 Männen blev häpna över vad Herren gjorde, och de lovade högtidligt att tjäna honom och offrade till honom.

Einheitsübersetzung 2016

från Katholisches Bibelwerk

JONAS BERUFUNG

1 Das Wort des HERRN erging an Jona, den Sohn Amittais: (1 Kung 17:9; 2 Kung 14:25; Jon 3:1) 2 Mach dich auf den Weg und geh nach Ninive, der großen Stadt, und rufe über sie aus, dass ihre Schlechtigkeit zu mir heraufgedrungen ist. (1 Mos 6:5)

JONAS FLUCHT

3 Jona machte sich auf den Weg; doch er wollte nach Tarschisch fliehen, weit weg vom HERRN. Er ging also nach Jafo hinab und fand dort ein Schiff, das nach Tarschisch fuhr. Er bezahlte das Fahrgeld und ging an Bord, um nach Tarschisch mitzufahren, weit weg vom HERRN. (Ps 139:7; Jes 23:1; Hes 27:25) 4 Der HERR aber warf einen großen Wind auf das Meer und es entstand ein gewaltiger Seesturm und das Schiff drohte auseinanderzubrechen. (Ps 76:7; Ps 107:23; Hes 27:1; Mark 4:37)

Ps 76:7Ps 107:23Hes 27:1Mark 4:37

5 Da gerieten die Seeleute in Furcht und jeder schrie zu seinem Gott um Hilfe. Sie warfen sogar die Ladung ins Meer, damit das Schiff leichter wurde. Jona war in den untersten Raum des Schiffes hinabgestiegen, hatte sich hingelegt und schlief fest. (Matt 8:24; Apg 27:18) 6 Der Kapitän ging zu ihm und sagte: Wie kannst du schlafen? Steh auf, ruf deinen Gott an; vielleicht denkt dieser Gott an uns, sodass wir nicht untergehen. 7 Dann sagten sie zueinander: Kommt, wir wollen das Los werfen, um zu erfahren, wer an diesem unserem Unheil schuld ist. Sie warfen das Los und es fiel auf Jona. (1 Sam 14:40) 8 Da fragten sie ihn: Sag uns doch, weshalb dieses Unheil über uns gekommen ist. Was treibst du für ein Gewerbe und woher kommst du, was ist dein Land und aus welchem Volk bist du? 9 Er antwortete ihnen: Ich bin ein Hebräer und verehre den HERRN, den Gott des Himmels, der das Meer und das Festland gemacht hat. (Esr 5:11; Jes 37:16) 10 Da gerieten die Männer in große Furcht und sagten zu ihm: Was hast du da getan? Denn die Männer erkannten, dass er vor dem HERRN auf der Flucht war, wie er es ihnen mitgeteilt hatte. (1 Mos 3:13) 11 Und sie sagten zu ihm: Was sollen wir mit dir machen, damit das Meer sich beruhigt und uns verschont? Denn das Meer wurde immer stürmischer. 12 Jona antwortete ihnen: Nehmt mich und werft mich ins Meer, damit das Meer sich beruhigt und euch verschont! Denn ich weiß, dass dieser gewaltige Sturm durch meine Schuld über euch gekommen ist. 13 Die Männer aber ruderten mit aller Kraft, um wieder an Land zu kommen; doch sie richteten nichts aus, denn das Meer stürmte immer heftiger gegen sie an. 14 Da riefen sie zum HERRN: Ach HERR, lass uns nicht untergehen wegen dieses Mannes und rechne uns, was wir jetzt tun, nicht als Vergehen an unschuldigem Blut an! Fürwahr, wie du wolltest, HERR, so hast du gehandelt. (5 Mos 21:8; Jer 26:15) 15 Dann nahmen sie Jona und warfen ihn ins Meer und das Meer hörte auf zu toben. 16 Da gerieten die Männer in große Furcht vor dem HERRN und sie schlachteten für den HERRN ein Opfer und machten ihm Gelübde. (Mark 4:41)