Jesaja 37 | Nya Levande Bibeln

Nya Levande Bibeln

Herren ska befria Jerusalem

1 När Hiskia fick höra resultatet av mötet, rev han också sönder sina kläder och klädde sig i säcktyg som ett tecken på sin sorg. Sedan gick han bort till templet för att be. 2 Han sände chefen för palatset, Eljakim, sin sekreterare Sebna och de ledande bland prästerna till profeten Jesaja, Amos son. De var alla klädda i säcktyg, 3 och de framförde detta budskap från Hiskia:"Det här är en dag full av besvärligheter, nöd och hädelse. Det är lika kritiskt för oss nu som när en kvinna ska till att föda men är för svag, så att barnet inte kommer ut. 4 Men kanske Herren, din Gud, hörde hädelserna från den assyriske kungens representant, när han hånade den levande Guden. Gud kommer nog inte att låta honom gå fri från detta. Gud ska nog straffa honom för dessa ord. Jesaja, bed för oss som finns kvar!" 5 När Jesaja hörde detta svarade han: 6 "Tala om för Hiskia att Herren uppmanar honom att inte oroa sig för de hotelser denne assyriske lakej kom med och inte heller för hans hädelser. 7 Ett rykte från Assyrien ska nämligen nå kungen, att han behöver återvända hem. Han ska då vända om till sitt eget land, och där ska jag se till att han blir dödad." 8-9 Den assyriske befälhavaren lämnade nu Jerusalem och gick för att rådgöra med sin kung, som hade lämnat Lakis för att belägra Libna. Men just då fick kungen beskedet att Tirhaka, kronprinsen i Etiopien, gått till anfall mot honom söderifrån. När han fick höra detta, skickade han sändebud tillbaka till Hiskia i Jerusalem med detta meddelande: 10 "Låt inte den Gud du tror på lura dig genom löften om att Jerusalem inte ska bli intaget av mig! 11 Tänk bara på vad som har hänt där assyriska kungar har farit fram. De har krossat allt motstånd! Tro inte att ni på något sätt är annorlunda. 12 Blev folken i Gosan, Haran och Resef, eller Edens barn i Telassar, räddade av sina gudar? Nej, de assyriska kungarna utrotade dem fullständigt! 13 Och tänk på vad som hände med kungen i Hamat, kungen i Arpad och kungarna från Sefarvaim, Hena och Iva!" 14 När kung Hiskia hade mottagit brevet och läst det, gick han bort till templet och bredde ut det inför Herren 15 och bad: 16-17 "Herre, Israels Gud, som tronar mellan keruberna, du som är den ende Guden och som härskar över alla kungariken på jorden, det var du ensam som gjorde himmel och jord. Hör min bön och se till mig i min nöd! Se på detta brev från kung Sanherib, som hädar den levande Guden. 18 Det är sant som han säger, Herre, att kungarna i Assyrien har besegrat alla dessa folk, 19 och att deras gudar kastats i elden. Men de var ju inga gudar utan bara avbilder som människor hade tillverkat av trä och sten. Därför kunde assyrierna förgöra dem. 20 Herre, vår Gud, rädda oss, så att alla kungariken på jorden förstår att bara du är Gud, den ende Guden!"

Herren ska krossa Sanherib

21 Då kom det ett besked från Jesaja, Amos son, till kung Hiskia: "Herren, Israels Gud, ger dig här sitt svar på din bön beträffande Sanherib, Assyriens kung: 22 Herren säger till Sanherib: Mitt folk, den hjälplösa jungfrun Sions dotter, skrattar åt dig och föraktar dig. 23 Vem är det egentligen du har hädat? Vem är det du har hånat? Mot vem är det du har höjt rösten och visat upp ditt högmod? Det är mot den Helige i Israel! 24 Du har sänt budbärare för att häda Herren. Du skryter över din väldiga armé, som har bestigit bergen och huggit ner de högsta cedrarna och de dyrbaraste cypresserna i Libanon. Du har intagit deras högsta berg och förstört deras kraftigaste befästningar. 25 Du skryter över alla källor du har grävt i länder som du lagt under dig och menar att Egypten och dess bundsförvanter inte är något hinder för dig! 26 Men har du ännu inte förstått att det var jag som bestämde allt detta för länge sedan? Att det var jag som långt tillbaka i tiden gav dig denna makt? Det är jag som låtit allt detta inträffa och tillåtit dig att inta befästa städer och förvandla dem till ruinhögar! 27 Detta är anledningen till att folket i de städerna hade så liten makt och så lätt blev ett byte för dig. De var lika hjälplösa som spröda plantor under dina fötter, som gräs på taket, som snart förbränns av solen. 28 Men jag känner dig väl och vet allt vad du har för dig och det sätt på vilket du rasat mot mig. 29 Därför att du har rasat mot mig har jag satt en ring i din näsa och ett betsel i din mun, och jag ska leda dig tillbaka till ditt eget land samma väg som du kom." 30 Sedan sa Gud till Hiskia: "Här är beviset på att jag är den som befriar denna stad från kungen i Assyrien. I år ska du få äta av det som växer av sig självt, och nästa år det som kommer upp av detta. Men om två år ska ni på nytt ha allt ni behöver och kunna så, skörda och plantera i vanlig ordning. 31 Ni som är kvar i Juda ska slå rot i er egen jord och blomstra och förökas. 32 För en del av dem som överlevt ska gå ut från Jerusalem och än en gång befolka hela landet. Herren själv ska genom sin makt se till att allt detta sker. 33 Beträffande kungen i Assyrien och hans trupper, ska de inte komma in i Jerusalem, och inte heller ska de skjuta sina pilar ditin. De ska inte marschera fram utanför murarna eller bygga upp jordvallar mot dem. 34 Han ska vända tillbaka till sitt eget land samma väg han kom och han ska inte komma in i staden, säger Herren. 35 Jag ska försvara den för min äras skull och till minne av min tjänare David." 36 Den natten kom Herrens ängel till assyrierna och dödade 185.000 man i deras läger. När de som överlevt vaknade nästa morgon låg de bland alla dessa döda. 37 Då vände Sanherib, kungen i Assyrien, tillbaka till Nineve i sitt eget land. 38 Och en dag när han tillbad i guden Nisroks tempel, dödade hans söner Adrammelek och Sareser honom med sina svärd. De flydde sedan till Ararat, och hans son Esarhaddon blev kung efter honom.

Einheitsübersetzung 2016

från Katholisches Bibelwerk

Reaktion des Königs Hiskija

1 Als der König Hiskija das hörte, zerriss er seine Kleider, hüllte sich in Sacktuch und ging in das Haus des HERRN. (2 Kung 19:1) 2 Dann sandte er den Palastvorsteher Eljakim, den Staatsschreiber Schebna und die Ältesten der Priester, in Sacktuch gehüllt, zum Propheten Jesaja, dem Sohn des Amoz. 3 Sie sagten zu ihm: So spricht Hiskija: Heute ist ein Tag der Not, der Strafe und der Schande. Die Kinder sind bis an die Öffnung des Mutterschoßes gelangt, doch es fehlt die Kraft zum Gebären. (Hos 13:13) 4 Vielleicht hört der HERR, dein Gott, die Worte des Rabschake, den sein Herr, der König von Assur, gesandt hat, um den lebendigen Gott zu verhöhnen, und bestraft ihn wegen der Worte, die der HERR, dein Gott, gehört hat. So trag ein Gebet für den Rest vor, der sich noch findet! 5 Die Knechte des Königs Hiskija kamen zu Jesaja. 6 Jesaja sagte zu ihnen: So sollt ihr zu eurem Herrn sagen: So spricht der HERR: Fürchte dich nicht vor den Worten, die du gehört hast, mit denen die Diener des Königs von Assur mich geschmäht haben! 7 Siehe, ich lege einen Geist in ihn, sodass er ein Gerücht hört und in sein Land zurückkehrt. Dann bringe ich ihn in seinem Land durch das Schwert zu Fall.

Zweite Gesandtschaft Sanheribs

8 Der Rabschake trat den Rückweg an und fand den König von Assur im Kampf gegen die Stadt Libna, denn er hatte gehört, dieser sei von Lachisch abgezogen. (2 Kung 19:8) 9 Sanherib hatte nämlich über Tirhaka, den König von Kusch, gehört: Er ist ausgezogen, um gegen dich zu kämpfen. Als er das hörte, sandte er Boten zu Hiskija, um ihm zu sagen: 10 So sollt ihr zu Hiskija, dem König von Juda, sagen: Dein Gott täusche dich nicht, auf den du vertraust, wenn du sagst: Jerusalem wird nicht in die Hand des Königs von Assur gegeben werden. 11 Siehe, du hast doch gehört, was die Könige von Assur mit allen Ländern gemacht haben: Sie haben an ihnen den Bann vollzogen. Und du solltest gerettet wer den? 12 Sind denn die Nationen, die von meinen Vätern vernichtet wurden, von ihren Göttern gerettet worden: Gosan, Haran und Rezef und die Söhne Edens, die in Telassar wohnten? 13 Wo ist der König von Hamat, der König von Arpad, der König der Stadt Sefarwajim, wo sind die Könige von Hena und Awa?

Gebet des Königs

14 Hiskija nahm das Schreiben aus der Hand der Boten in Empfang und las es. Dann ging er zum Haus des HERRN hinauf und breitete es vor dem HERRN aus. (2 Kung 19:14) 15 Dann betete Hiskija zum HERRN indem er sprach: 16 HERR der Heerscharen, Gott Israels, der über den Kerubim thront, du allein bist der Gott aller Königreiche der Erde. Du hast den Himmel und die Erde gemacht. 17 Neige, HERR, dein Ohr und höre! Öffne, HERR, deine Augen und sieh! Höre all die Worte Sanheribs, die er sandte, um den lebendigen Gott zu verhöhnen! 18 Es ist wahr, HERR, die Könige von Assur haben alle Länder und ihr Land verwüstet. 19 Ihre Götter hat man dem Feuer übergeben, denn sie waren keine Götter, sondern Werke von Menschenhand, aus Holz und Stein; darum konnte man sie vernichten. 20 Nun aber, HERR, unser Gott, rette uns aus seiner Hand, damit alle Königreiche der Erde erkennen, dass du der HERR bist, du allein!

Verheißung der göttlichen Hilfe

21 Da sandte Jesaja, der Sohn des Amoz, zu Hiskija und ließ ihm sagen: So spricht der HERR, der Gott Israels: Du hast zu mir wegen Sanherib, des Königs von Assur, gebetet. (2 Kung 19:20) 22 Das ist das Wort, das der HERR über ihn gesprochen hat. Dich hat verachtet, dich hat verspottet / die Jungfrau, die Tochter Zion. Hinter dir her schüttelte / die Tochter Jerusalem den Kopf. 23 Wen hast du verhöhnt und geschmäht, / gegen wen die Stimme erhoben und zu wem deine Augen in die Höhe erhoben? / Zum Heiligen Israels! 24 Durch deine Knechte hast du den Herrn verhöhnt / und gesagt: Mit meinen zahlreichen Wagen habe ich die Höhe der Berge erstiegen, / den äußersten Winkel des Libanon. Ich fälle seine hohen Zedern, / seine erlesenen Zypressen, ich komme bis zu seiner entlegensten Höhe, / in das Dickicht seiner Wälder. 25 Ich habe gegraben / und Wasser getrunken; unter dem Schritt meiner Füße / lasse ich alle Ströme Ägyptens vertrocknen. 26 Hast du es nicht gehört? / Vor langer Zeit habe ich es gemacht, seit den Tagen der Vorzeit habe ich es so gefügt. / Jetzt ließ ich es kommen. Du bist es, der befestigte Städte zerstört / und in öde Steinhaufen verwandelt. 27 Ihre Bewohner waren machtlos, / in Schrecken und Schande gestoßen. Sie waren Kraut des Feldes / und frisches Grün, Gras auf den Dächern und eine Ähre, / bevor sie auf dem Halm steht. (Ps 129:6) 28 Ich weiß, ob du sitzt, ob du gehst oder kommst, / ob du gegen mich tobst. 29 Weil du gegen mich tobst / und weil deine stolze Sorglosigkeit mir zu Ohren gekommen ist, lege ich meinen Haken in deine Nase / und mein Zaumzeug an deine Lippen. Ich lasse dich auf dem Weg zurückkehren, / auf dem du gekommen bist. 30 Und dies soll für dich das Zeichen sein: In diesem Jahr isst man, was von selbst nachwächst, im nächsten Jahr, was wild wächst; im dritten Jahr aber sollt ihr wieder säen und ernten, Weinberge bepflanzen und ihre Früchte essen. 31 Was vom Haus Juda entronnen ist, der übrig gebliebene Rest, wird wieder Wurzel treiben nach unten und Frucht tragen nach oben. 32 Denn von Jerusalem wird ein Rest ausziehen, vom Berg Zion ziehen die Entronnenen hinaus. Der Eifer des HERRN der Heerscharen vollbringt das. 33 Darum - so spricht der HERR über den König von Assur: Er wird nicht in diese Stadt eindringen; er wird keinen Pfeil hineinschießen, er wird nicht unter dem Schutz seines Schildes gegen sie anrennen und wird keinen Wall gegen sie aufschütten. 34 Auf dem Weg, auf dem er gekommen ist, wird er wieder zurückkehren. Aber in diese Stadt wird er nicht eindringen - Spruch des HERRN. 35 Ich werde diese Stadt beschützen und retten, um meinetwillen und um meines Knechtes David willen.

Rettung der Stadt

36 Da ging der Engel des HERRN hinaus und erschlug im Lager der Assyrer hundertfünfundachtzigtausend Mann. Als man früh am Morgen aufstand, siehe, sie alle waren Leichen, Tote. (2 Kung 19:35) 37 Da brach Sanherib, der König von Assur, auf und kehrte in sein Land zurück und blieb in Ninive. 38 Es geschah, als er sich im Haus seines Gottes Nisroch niederwarf, da erschlugen ihn seine Söhne Adrammelech und Sarezer mit dem Schwert. Sie retteten sich in das Land Ararat und sein Sohn Asarhaddon wurde an seiner Stelle König.